Den 13 december (S:ta Lucia, jungfru och martyr): ”Vid midnatt”

19 nov Den 13 december (S:ta Lucia, jungfru och martyr): ”Vid midnatt”

Den 13 december (S:ta Lucia, jungfru och martyr)
Vid midnatt

Andra Korinthierbrevet 10:17–11:2
Den stol­te skall ha sin stolt­het i Her­ren. Den som re­kom­men­de­rar sig själv är in­te att li­ta på, ba­ra den som Her­ren re­kom­men­de­rar. Om ni ändå kun­de stå ut med li­te dårskap hos mig – visst gör ni det. Jag va­kar över er li­ka svart­sjukt som Gud, jag har ju tro­­lo­vat er med en en­da man, Kristus, och vill överlämna en ren jung­fru till ho­nom.

Ur Psaltaren 31
Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud. Jag vill jubla av glädje över din godhet, du som såg mitt elände och tog dig an mig när jag led. I din hand lig­ger mina dagar, rädda mig ur min fiendens hand, från dem som förföljer mig. Låt ditt ansikte lysa över mig, hjälp din tjä­na­re i din godhet.

Matteusevangeliet 25:1–13
Jesus sade: ”Då blir det med him­mel­ri­ket som när tio unga flic­kor gick ut med si­na fack­­lor för att möta brud­gum­men. Fem av dem var oförståndi­ga och fem var klo­ka. De oför­ståndi­ga ha­de ta­­git med sig fack­lor­na men in­te någon ol­ja till dem. De klo­ka ha­de med sig både ol­jekru­kor och fack­lor. När brud­gum­men dröj­de blev al­la dåsi­ga och föll i sömn. Vid mid­natt hördes ett rop: ’Brud­gum­men är här, kom ut och möt ho­nom!’ Då vak­­na­de al­la flic­kor­na och gjor­de i ord­ning si­na fack­lor. De oför­stån­di­­ga sa­de till de klo­­ka: ’Ge oss av er ol­ja, våra fack­lor slock­nar.’ De klo­ka sva­ra­de: ’Den kan ald­rig räcka bå­de till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer ol­ja.’ Men me­dan de var bor­ta och köpte kom brud­gum­men. De som stod färdi­ga följ­­de med ho­nom in till bröl­lops­fes­ten, och por­ten stäng­des. Ef­ter en stund kom de and­ra flic­kor­na och ro­pa­de: ’Her­­re, her­­re, öpp­na för oss!’ Men han sva­ra­de: ’San­ner­li­gen, jag kän­ner er in­te.’ Håll er därför vak­na. Ni vet in­te när da­gen och tim­­men är in­ne.”

Studium och reflektion

Jesus och hans lärjungar hade umgåtts intensivt under några år. Tillsammans hade de vandrat genom landet och Jesus hade överallt förkunnat budskapet om him­mel­riket – inte bara med ord, utan med kraft. Och Jesus hade lärt sina lärjungar att be en bön om att himmelriket skulle landa på jorden: ”Vår Fader, du som är i him­len. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden, så som i himlen.”

Han hade tänt en eld inom dem: ”Ni är världens ljus. Ni ska låta ert ljus lysa för män­niskorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen” – en upp­maning att låta själva himlens ljus lysa på jorden genom dem, för ”när man tän­der en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset.”

Nu hade de äntligen kommit till Jerusalem. Jesus anar vad han ska utsättas för om bara några dygn; han anar att hans liv går mot sitt slut. Det är bara några dagar kvar till hans lidande, korsfästelse och död, men hos hans lärjungar finns just nu inte en tanke om detta. Tvärtom! Deras besök i Jerusalem är för dem nästan som vil­ken sightseeing-tur som helst. De tjusas av den vackra staden och de mäktiga tem­pelbyggnaderna. Då hintar Jesus att det inte alltid kommer att se ut så här. En ka­tastrof är i antågande.

Senare på kvällen frågar de Jesus om detta: ”Säg oss när det ska hända”, frågar de. ”Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut.” Och då börjar Jesus berätta för dem. Han håller ett tal. Det brukar kallas ”Talet om tidens slut”.

I talet om tidens slut radar Jesus bland annat upp ett antal lik­nel­ser; små berättelser som på olika sätt vill säga något viktigt om det som är på väg. Liknelsen om de tio brudtärnorna är en av dessa berättelser. För att få en bättre helhetsbild borde vi väl för­stås ha läst hela talet i ett streck, eller åtminstone inte bara en av lik­nel­ser­na, för det ligger i en liknelses natur att den inte säger allt om allt – i annat fall ha­de det ju räckt med att Jesus bara hade levererat en enda liknelse i sitt tal om tidens slut.

Bilderna som används i de här liknelserna är hämtade från en mängd olika sam­man­hang som de som var samtida med Jesus var väl förtrogna med. Först hämtar Jesus en bild från ett typiskt storhushåll, där tjänarna hade olika ansvarsområden – en del hade ansvar för mindre, andra för mer. Sedan kommer den liknelse vi har läst idag, där Jesus använder sig av bilden av hur man förberedde en bröl­lopsfest. Därefter tar Jesus en bild från den ekonomiska förvaltningen. Och av­slut­ningsvis lånar han en bild från domstolsväsendet.

Något som är gemensamt med de här liknelserna är att de olika personerna i dessa be­rättelser skulle ha kunnat vara väl förberedda. Uppgiften var tydlig och klar. De vis­ste vad som skulle göras. Så är det i liknelsen som Jesus berättar precis innan lik­nelsen om brudtärnorna, och så är det i liknelsen som kommer direkt efter. Och då kan vi anta att det även är så i den här berättelsen. I liknelsen som föregår lik­nelsen om brudtärnorna berättar Jesus om en tjänare som hade fått förtroendet att ha uppsikt över det övriga tjänstefolket i hushållet. Men när husbonden är bort­rest missköter han sitt uppdrag katastrofalt. Istället för att ta sitt förtroendeuppdrag på allvar ger han sig på de andra tjänarna och slår dem, sen käkar han upp all mat i huset och sedan tömmer han vinkällaren och dricker sig full.

Och i berättelsen som följer efter dagens text handlar det om människor som fått pengar att förvalta medan ägaren är på resa. Någon fick ansvar för ett större be­lopp; någon fick mindre. Men alla fick de något att ansvara för. Det intressanta i den liknelsen är att det faktiskt var den som fick mest att ta hand om som skötte sitt uppdrag klanderfritt, medan den som faktiskt inte hade lika stort ansvar inte ens brydde sig att ta hand om att det han hade.

De här berättelserna som ramar in vår text säger antagligen något om hur vi även ska uppfatta liknelsen om brudtärnorna. Vi kan nämligen ta för givet att samtliga tio flickor visste vad som behövde göras. Man kan ju annars tänka att de fem som in­te fått med sig bränsle till sina lampor inte visste att det behövdes, eller inte viss­te var man skulle få ta på sådant, eller inte hade råd att köpa. Men så var det inte. De hade helt enkelt inte brytt sig.

Vi kan ju fråga oss vad det var att göra så stor affär över att några av tjejerna inte ha­de brytt sig att ta med sig lampolja. Var det verkligen så mycket att tjura över så att brudgummen inte ens lät dem komma in på bröllopsfesten? Är det inte en ovan­ligt grinig brudgum vi har att göra med? Skulle vi ens vilja gå på det där bröl­lopet? Kanske inte – om det nu bara handlade om lampolja och bröllop. Men i den sista av liknelserna i Jesu tal om tidens slut talar Jesus om betydligt an­ge­läg­nare saker. Här går nämligen bilden över i konkret verklighet.

Miljön i den sista liknelsen är hämtad från domstolsväsendet – även om det hela inte håller sig inom ramen för vad man kan förvänta sig av en domstol, för det vi­sar sig nämligen att domaren själv är offer. Han ska säga till dem som står inför rätta:

”Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.” Då kom­mer de att fråga: ”Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törs­tig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?” Då skall han svara dem: ”San­ner­ligen, vad ni inte har gjort mot någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.”

Talet om tidens slut börjar med att Jesus målar en väldig apokalyptisk fresk som i tematik och bildspråk inte skiljer sig märkbart från nutidens braskande löpsedlar eller Hollywoods mest storslagna undergångsfilmer, men talet slutar hemma på vår egen gata. När Jesus kommer fram till avslutningen av sitt tal och det börjar bli dags att sätta punkt handlar det inte i första hand om de heroiska rädd­nings­ak­tio­nerna som kräver minutiös förberedelse och planering av varenda detalj, eller som förutsätter en gigantisk budget för att gå i lås, utan om vi över huvud taget bryr oss om våra medmänniskor; om vi över huvud taget ser våra medmänniskor – ser att de är just med-människor: våra likar.

Jag anser mig ha rätt till mat för dagen, men anser jag även att alla andra män­niskor också har samma rätt? Jag anser mig ha rätt till vård, omsorg och ge­men­skap, men hävdar jag med sam­ma emfas att alla andra också har samma rätt? Jag för­litar mig dessutom på Guds nåd, men visar jag själv nåd mot andra? Jag vill tro att jag är skapad till Guds av­bild, men tror jag även att det också gäller alla andra människor?

Detta var de fem oförståndiga brudtärnornas problem: De bryd­de sig inte. Om det nu bara handlar om att de inte fått med sig olja i sina bröllopslampor kan man kan­ske leva med det. Värre är det att inte bry sig om sina medmänniskor. Kär­le­kens ab­so­lu­ta motsats är inte hat – hur ont det än är – utan likgiltighet.

I Luciadagens evangelieläsning uppmanas vi till vaksamhet och väntan; att hålla trons och hoppets fackla brinnande (namnet Lucia är besläktat med latinets lux, ”ljus”). Men vems återkomst är det egentligen kyrkan väntar på? Vem är denne Je­sus kyrkan hoppas på och ber om ska komma åter? Den Jesus som en gång ska kom­ma i härlighet för att döma levande och döda är samme Jesus som varje dag kom­mer till oss i våra medmänniskor – och inte minst i de minsta, de som står längst ner, de som kanske rentav vi har ställt längst ner, de som vi kanske rentav inte vill kännas vid, de som vi själva kanske rentav dagligen dömer och dömer ut.

När världens mäktiga och lyckade rycker på axlarna åt dessa och säger med stel­na­de röster: ”Vem bryr sig?”, svarar han som är det levande ordet: ”Jag bryr mig, och jag ger mig inte förrän jag fått min vilja igenom.” Jesus – de utdömdas hopp, de bort­räk­nades seger, de undangömdas framtid, de hunsades upp­rättelse. ”Allt vad ni har gjort mot dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig … Allt vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort mot mig.”

Att leva i vaksamhet och väntan i enlighet med liknelserna i Jesu tal om tidens slut innebär inte bara att leva med slutet för ögonen, utan också att leva i tro på Guds framtid; en tro som inte bara får stanna vid läpparnas bekännelse, utan som får blomma ut i konkret handling, om det så bara handlar om att räcka en törstande män­niska ett glas friskt vatten. Att inte bara med sin mun stava på bönen om att Guds vilja ska ske på jorden så som den sker i himlen, utan att också i handling ut­trycka att man tror att den bönen är sann.

Att leva i tro på Guds framtid: En framtid som innebär allt annat än att inte bry sig; en tro på en framtid som inte bara innefattar mig och mitt, utan även dem som finns omkring mig, men som jag kanske väljer att inte ens se. Och det är han som i dem kallar oss till gemenskap med sig; han som är de utdömdas, de borträknades, de undangömdas, de hunsades hopp, seger, upprättelse och framtid. I den fram­ti­den kallar han oss att leva redan nu, han som är vårt hopp.

Fundera vidare

Vad kan det innebära för dig idag att ”leva i tro på Guds framtid”?

Be med bibeltexten

• För samhället och världen: Om klokhet.
• För församlingen och kyrkan i hela världen: Att endast ha sin stolthet i Herren.
• För mig själv och mina nära: Att få vara en person som andra kan lita på.