14 apr Den 15 april (måndag i stilla veckan) ”Ingenting hjälper”
Den 15 april (måndag i stilla veckan)
Ingenting hjälper
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Av de fyra nytestamentliga evangeliernas redogörelser för Jesu sista vecka fram till korsdöden följer vi i år Johannesevangeliets version.
Johannesevangeliet är annorlunda uppbyggt än de tre andra evangelieskrifterna som ingår i Nya testamentet. Det kretsar kring sju gärningar som Jesus utför. Evangelisten kallar dessa gärningar för ”tecken”. Med tecken avser evangelisten handlingar som avslöjar vem Jesus är. De sju tecknen är:
- Vinundret i Kana
- Botandet av en ämbetsmans son i Kafarnaum
- Bespisningsundret på ett berg i Galileen
- Jesu vandring på Galileiska sjön
- Botandet av en lam vid Betesdadammen
- Botandet av en blind vid Siloadammen
- Lasaros uppväckelse i Betania
Bibeltexten i går, på palmsöndagen, handlade bland annat om den fest som systrarna Marta och Maria hade ordnat i glädje över att Jesus hade återuppväckt deras bror Lasaros. Denna uppväckelse – det sjunde tecknet – bildar i Johannesevangeliet höjdpunkten för Jesu offentliga verksamhet, men bildar även inledning till passionsberättelsen. Alla var nämligen inte lika förtjusta över Lasaros uppväckelse som Marta och Maria:
Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. Men några av dem gick till fariseerna och berättade vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna kallade då samman rådet och sade: ”Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.” En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: ”Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.
(Johannesevangeliet 11:45–53)
Så vad är det då för fruktansvärd handling Jesus har utfört? Vad är det för ett illdåd som i Johannesevangeliets version av passionsberättelsen får översteprästen Kajafas att säga att Jesus måste dödas?
Det fruktansvärda brott Jesus hade gjort sig skyldig till var att han hade gett en människa livet tillbaka.
I den lilla byn Betania strax utanför Jerusalem bodde några syskon tillsammans: två systrar och en bror – alla tre goda vänner till Jesus. Brodern – som hette Lasaros – hade drabbats av en allvarlig sjukdom och dött. Det sjunde och sista tecknet som Jesus utför i Johannesevangeliet, och som får bägaren att rinna över för makthavarna, är alltså att Jesus återuppväcker Lasaros till livet. Detta är Jesu illdåd – att Jesus fört en människa tillbaka till livet, och att människor därför kommit till tro på Jesus och börjat följa honom. Detta är vad som får det politiska och religiösa ledarskapet att kalla till krismöte och lägga fram ett åtgärdspaket: Avrättning av Jesus.
Huruvida den historiske Kajafas var just så kallsinnigt beräknande som han framställs i Johannesevangeliet må vi kanske låta vara osagt. Oavsett om Johannes ger en i alla avseenden historiskt korrekt beskrivning av honom eller inte, är ändå världshistorien full av människor i ledande ställning som på olika sätt kalkylerat med andra människors liv: politiska ledare, ekonomiska, religiösa… Och hur storvulet det än må låta när sådana höga herrar drar upp sina handlingsplaner, visar sig deras kalkyler – när man granskar dem i efterhand – ofta har varit korkat kortsiktiga.
Kajafas, som var översterpräst det året…
Det tragiska är ju att trots justitiemordet på Jesus gick nationen under några decennier senare i alla fall. Den katastrof som Kajafas påstod sig kunna förhindra genom att låta offra en människa drabbade nationen med full kraft några år senare ändå, och det visade sig ha mycket litet med Jesus att göra. Sett så var offrandet av Jesus en kortsiktig och helt meningslös åtgärd. Men som så ofta genom historien: På en meningslös åtgärd följer snabbt en annan, och när de höga herrarna väl har fått snurr på våldshjulet, blir offren bara fler och fler, vilket också gårdagens bibeltext vittnade om:
En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.
När Jesus dagen efter festen i Betania rider på åsnan mot Jerusalem, hade ryktet om uppväckelsen redan nått staden, och folk drog ut för att möta honom. Men fariseerna suckar djupt, och säger till varandra:
Ni ser att ingenting hjälper. Alla människor springer efter honom.
Eller ordagrant:
Ni ser att ingenting hjälper. Världen [enligt vissa handskrifter: hela världen] har gått till honom.
Tänk om fariseerna, när de sade så, samtidigt hade insett att de just där och då talade minst lika ”profetiskt” som Kajafas gjorde tidigare i berättelsen. Tänk om de hade insatt att faktiskt ingenting kan förhindra att världen dras till Jesus: inte ens förbud eller våldshandlingar – nej, inte ens hans avrättning. För här verkar en kärlek som är starkare än döden, och ”han skall leva om han än dör”.
Fundera vidare
Finns det rättfärdigt, eller nödvändigt, våld?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: om förmåga att ”vittna” så att ”folk hör”.
För samhället och världen: om insikt att våld inte ”hjälper”.
För mig själv och mina nära: att våga ”dra ut” från sådant som hindrar mig från att ”möta Jesus”.