Den 15 december (tredje söndagen i advent): ”Bana väg för Herren”

19 nov Den 15 december (tredje söndagen i advent): ”Bana väg för Herren”

Den 15 december (tredje söndagen i advent)
Bana väg för Herren

Jesaja 40:1–8
Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Je­ru­sa­lem, kungör att hen­nes träldom är över, att hen­nes skuld är so­nad, att Her­ren straf­fat hen­ne dub­belt för al­la hen­­nes syn­der. En röst ro­par: Ba­na väg för Her­ren ge­nom öknen, gör en jämn väg i öde­­mar­ken för vår Gud! Al­la da­lar skall höjas, al­la berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och bran­ter bli till slätt. Her­rens härlig­het skall up­pen­ba­ras, och al­la människor skall se det. Her­ren har ta­lat. En röst sa­de: Förkun­na! Jag fråga­de: ”Vad skall jag förkun­na?” Människan är som gräset, förgäng­lig som blom­man på äng­en. Gräset tor­­kar, blom­man viss­nar, när Her­­rens vind går fram. Ja, fol­ket är gräs. Gräset tor­kar, blom­­man viss­nar, men vår Guds ord består i evig­het.

Ur Psaltaren 146
Lita aldrig på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge. De ger upp andan och blir jord igen, då går deras planer om intet. Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud. Han som har gjort himmel och jord och hav och allt vad som finns i dem, han sviker aldrig sina löften. Han ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd. Herren befriar de fångna, Herren öppnar blinda ögon, Her­ren rätar krökta ryggar, Herren älskar de trogna, Herren ger främ­lingar skydd, stö­der faderlösa och änkor men korsar de ondas planer.

Galaterbrevet 3:21–29
Stri­der då la­gen mot Guds löften? Nej, in­te alls. Om vi ha­de fått en lag som kun­de skän­ka liv ha­de rättfärdig­he­ten verk­li­gen be­rott av la­gen. Men nu har skrif­ten lagt allt un­­der syn­den, och då kan löftet till dem som tror upp­fyl­las ba­ra ge­nom tron på Je­sus Kristus. In­nan tron kom hölls vi un­der upp­sikt, med la­gen över oss, tills tron skul­le up­­pen­ba­ras. Så har alltså la­gen va­rit vår över­va­ka­re tills Kristus kom, för att vi skul­le gö­ras rättfärdi­ga ge­nom tron. Men nu när tron är här har vi in­te läng­re någon över­va­ka­re. Al­la är ni nämli­gen ge­nom tron Guds sö­ner, i Kristus Je­sus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ing­en läng­re ju­de el­ler grek, slav el­ler fri, man el­ler kvin­­na. Al­la är ni ett i Kristus Je­sus. Men om ni tillhör Kristus är ni också av­­kom­ling­ar till Ab­ra­ham och arv­ta­ga­re en­ligt löftet.

Lukasevangeliet 3:1–15
Un­der fem­ton­de året av kej­sar Ti­be­ri­us re­ge­ring, när Pon­ti­us Pi­­la­­tus var ståthålla­re i Ju­­deen, He­ro­des tet­rark i Ga­li­leen, hans bror Fi­lip­pos i Itu­reen och Tracho­ni­tis och Ly­­sa­ni­as i Ab­i­le­ne, och när Han­nas och Ka­ja­fas var överste­präster, kom Guds ord till Sa­­ka­ri­as son Jo­han­nes i öknen. Han be­gav sig till trak­ten kring Jor­dan och förkun­na­de öve­r­allt syn­der­nas förlåtel­se ge­nom omvändel­se och dop, som det står skri­vet i boken med pro­fe­ten Je­sa­jas ord: En röst ro­par i öknen: Ba­na väg för Her­ren, gör hans sti­gar ra­ka. Var­­je klyf­ta skall fyl­las, var­je berg och höjd skall sänkas. Kro­ki­ga sti­gar skall rätas och ste­ni­ga vä­gar jämnas. Och al­la människor skall se Guds fräls­ning. När folk kom ut i sto­ra ska­ror för att döpas av ho­nom sa­de han till dem: ”Huggorm­syng­el, vem har sagt er att ni kan slip­­pa un­dan den kom­man­de vre­den? Bär då sådan frukt som hör till omvändel­sen. Och bör­ja in­te säga er: Vi har Ab­ra­ham till fa­der. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Ab­­ra­­ham ur des­sa ste­nar. Re­dan är yx­an satt till ro­ten på träden. Var­je träd som in­te bär god frukt skall hug­gas bort och kas­tas i el­den.” Fol­ket fråga­de ho­nom: ”Vad skall vi då göra?” Han sva­ra­de: ”Den som har två skjor­tor skall de­la med sig åt den som ing­en har, och den som har bröd skall göra på sam­ma sätt.” Även tullin­dri­va­re kom dit för att bli döpta och fråga­de ho­nom: ”Mästa­re, vad skall vi göra?” Han sva­ra­de: ”Driv in­te in mer än vad som är fast­ställt.” Och när det kom sol­da­ter och fråga­de ho­nom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sa­de han till dem: ”Pres­sa in­te av någon peng­ar med våld el­ler hot, ut­an nöj er med er sold.” Fol­ket var fyllt av förväntan, och al­la frå­ga­de sig om in­te Jo­­han­nes kun­de va­ra Mes­si­as.

 

Studium och reflektion

Under många år hade judarna tvingats leva i exil i Me­so­po­ta­mien. Men till slut fick de äntligen återvända hem. Det var Persiens härskare Kyros II, som år 537 f.Kr. gav flera folk, som ti­digare hade varit tvångs­för­flyt­tade, tillåtelse att åter­vän­da till si­na forna hemländer inom imperiet. Fol­­­ken – och däribland ju­dar­na – fick återvända till sina gamla län­der och bygga upp sina stä­der och sina tempel. Och för ju­dar­na innebar det inte minst ett nytt hopp om att Guds ur­gam­la löften skulle infrias.

Det är i den vevan som en profet hör rösten – som kanske är en ängels röst: ”En röst sade: ’Förkunna’”

När vi läser den här texten – åtminstone i den svenska över­sätt­ningen och delvis be­roende på hur de svenska översättarna har pla­­cerat citat­tecknen (som inte finns i den hebreiska grund­tex­ten) – är det naturligt att uppfatta det som att tyngd­­punk­ten i det bud­skap som profeten ska för­kunna är män­ni­skans för­gäng­lig­het: ”Vad ska jag förkunna?” –”Jo, att män­­niskan är som gräset, för­gänglig som blomman på ängen…”

Men kanske skulle vi kunna testa en annan tolkning? Nämligen att det där med män­niskans förgänglighet mest är profetens ifrå­ga­­sättande; pro­fetens sätt att säga att det ändå inte är någon idé att förkunna Guds ord.

Rös­ten sade: ”Förkunna!” Och då svarar profeten kanske först gans­­ka så uppgivet på den uppmaningen: ”Vad ska jag för­kun­na? Män­­niskan är ju som gräset, för­gäng­lig som blomman på ängen. Grä­­set torkar, blomman vissnar när Herrens vind går fram.” Dvs. att om vi verkligen skulle anstränga oss kan vi möjligen med lite god vilja eventuellt se sådant som vi skulle kunna tolka som tecken på en ny tid och en framtid. Men på det stora hela: Vad skulle det vara värt? Vid det här laget är vi ju allt­för med­vet­na om hur förgängligt och kortlivat allt är. Den all­ra största män­­niskan, ja till och med den mäktige per­ser­kungen Kyros, som gett folket möj­lig­het att återvända hem, är ju när allt kom­mer om­kring bara ett simpelt grässtrå som snart tor­kar bort.

Och allt vi hoppas på; allt vi företar oss; allt vi bygger upp eller klam­rar fast vid – vårt intellekt, vår styrka, vår kapacitet – viss­nar ju förr eller senare ner och blir … ingenting. Vi är san­ner­li­gen inga gudar. Nej, vi är snarare små ynkliga gräs­strån som tor­­kar och vissnar i vinden. Så vad ska jag förkunna? Och varför ska jag göra det? Vad är för en idé att ens säga något?

Men rösten svarar profeten: ”Ja, visserligen är folket som gräs som torkar, eller som blomman som vissnar. Men: Vår Guds ord består i evighet!”

Och hur löd Gudsordet? Vad var det Gud hade sagt? Jo, det har änglarösten redan be­­rättat: ”Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla män­niskor skall se det.”

Att det ordet består, trots människors bräcklighet, trots att män­niskan inte är star­ka­re än strån som vajar i vinden, det verkar va­ra röstens budskap. ”Herrens här­lig­het skall uppenbaras, och alla människor skall se det.” Hoppet kommer till oss. Gud kom­mer till oss. På en banad väg genom öknen. Och vi får gå med Gud på den vägen. Människan må vara som gräset, men Guds ord står fast, Guds löften står fast. Därför finns det ändå an­led­ning att förkunna! Det finns anledning att trös­ta. Det finns an­led­ning att ge nytt mod – trots att så mycket talar emot det. Eller kan­ske just för att så mycket talar emot, behöver Gudsordet för­kun­nas.

Den här dialogen mellan himmelsrösten och profeten rörde allt­så händelser för länge sedan; nämligen på 500-talet f.Kr. En svun­nen tid; en historiskt avlägsen situation.

Men dialogen i Jesajabokens fyrtionde kapitel glömdes inte bort, utan lästes på nytt och på nytt. De blev ord att återvända till – i nya tider och nya situationer. Som t.ex. på Johannes dö­pa­rens tid.

Jesus frågade en gång människor om varför de egentligen hade gått ut till Jo­han­nes döparen:

Vad gick ni i ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vin­den? Nej. … Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, och jag säger er; en som är mer än pro­fet. Det är om ho­nom som det står skrivet: ”Se jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för er.” (Luk 7:24–27)

För även om människan är som gräs som vajar, vissnar och tor­kar bort (och så även profeterna och förkunnarna, och då även Johannes döparen), består Guds ord i evighet. Därför var det ändå värt att gå ut till Johannes och lyssna på honom. Det var inte så mycket för att förvänta sig något av en människa som det fanns an­led­ning att gå ut till Johannes och lyssna på vad han hade att säga, utan för att det finns anledning att förvänta sig något av Gud.

”Bär omvändelsens frukt!” ropade Johannes. ”Hur då?” und­ra­de folket ”Vad skall vi göra?” Och då blir Johannes väldigt konk­ret. Han börjar tala om en omvändelse i vardagen; en om­vän­delse som gäller både attityder och handlingar. De om­vän­del­ser Johannes föreslår ser olika ut beroende på vilka grupper eller personer det gäl­ler. Omvändelserna ser olika ut för olika människor eftersom de omvändelser Jo­hannes vill se är konkreta.

Men det finns en sak gemensamt för dessa omvändelser: De är om­vändelser som får kon­se­kvenser också för andra. Det är inte någ­ra introverta omvändelser. Det är omvändelser som ger av­tryck i omgivningen. Det är omvändelser med en tydlig rik­t­ning. Omvän­del­ser till Gud, ja visst, men därför också om­vän­del­ser till med­män­niskan.

Ytterligare en människa i världen kan hålla sig varm, därför att åt­minstone en person har gett bort sin extra skjorta. Någon får be­hålla lite mer av sin surt för­vär­va­de slant eftersom åtminstone en tjänsteman har avstått från korruption och eko­no­miskt fiffel. Någon annan får äntligen uppleva en hel dag utan hot och våld för att åtminstone en militär eller polis eller väktare inte gått utan­för sina be­fo­genheter.

Vad Johannes föreslår är alltså en omvändelse och en tro på Herrens advent som spe­lar roll, på så vis att det är en om­vän­del­se och en tro som får betydelse också för andra, och som – om fler skulle ta efter – rentav skulle förändra världen.

De omvändelser Johannes talar om skulle kunna innebära tröst, nytt mod och för­kun­nelse av Guds ord i praktiken. De skulle kun­na innebära tröst, nytt mod och fö­rkun­nelse som inkarneras; som antar kropp; som blir på riktigt. Kanske är det just det som är att bygga Guds väg? Kanske är det just det som är att leva i hoppet om Herrens advent? Om det är så att Gud till och med skulle kun­na uppväcka ste­narna till Abrahams barn, då finns det kan­ske ändå hopp för varje mänskligt strå som darrar i vinden; och för varje stenhjärta som hårdnat: Hopp om mänsk­lig­hetens om­vän­delse – till Gud och till varandra.

Fundera vidare

Vilka områden i ditt eget liv skulle behöva beröras av tröst, nytt mod och Guds le­vande, livgivande ord?

Be med bibeltexten

• För samhället och världen: Att alla ska få mättnad och glädje av den omvändelsens frukt som växer och mognar när människor delar med sig¸ inte driver in mer än vad som är fastställt och inte pressar av någon pengar med våld eller hot.
• För församlingen och kyrkan i hela världen: att vara ett i Kristus.
• För mig själv och mina nära: om förtröstan på Guds ord och löften som består i evighet.