Den 16 december (måndag i tredje adventsveckan): ”Med fullmakt att välsigna”

19 nov Den 16 december (måndag i tredje adventsveckan): ”Med fullmakt att välsigna”

Den 16 december (måndag i tredje adventsveckan)
Med fullmakt att välsigna

Fjärde Moseboken 24:2–7, 15–17a
När Bileam lyf­te blic­ken såg han is­ra­e­li­ter­na lägra­de stam vid stam. Då kom Guds an­de över ho­nom, och han sjöng sin si­ar­sång: ”Så ta­lar Bi­leam, Be­ors son, så ta­lar man­nen med det skar­pa ögat, så ta­lar han som hör Guds ord, som äger kun­skap om den Högs­te och skådar den Väldi­ge i sy­ner – han seg­nar ner, hans ögon öpp­nas: Sköna är di­na tält, Ja­kob, di­na bo­ning­ar, Is­ra­­el! De sträcker sig vi­da, som gröna da­lar, de lik­nar trädgårdar vid en flod, alo­eträd som Her­ren plan­te­rat, ced­rar som växer vid vat­ten. Folk­slag skall bäva för Is­ra­els makt, hans arm skall be­­tvinga många folk. Hans kung skall bli större än Agag, hans väl­de växa i makt och ära. Så ta­lar Bi­leam, Be­ors son, så ta­lar man­nen med det skar­pa ögat, så ta­lar han som hör Guds ord, som äger kun­skap om den Högs­te och skådar den Väldi­ge i sy­ner – han seg­nar ner, hans ögon öpp­­nas: Jag ser ho­nom – men in­te nu, jag skådar ho­nom – men in­te nära. En stjärna sti­ger fram ur Ja­kob, en spi­ra höjs i Is­ra­el.”

Ur Psaltaren 25
Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Led mig i din san­­ning, lär mig, du som är min Gud, min räddare, ständigt hop­pas jag på dig. Herre, kom ihåg din barmhärtighet, den god­het du alltid har visat. Herren är pålitlig och god, därför visar han syn­darna vä­gen. Han leder de ödmjuka rätt, de öd­mju­ka lär han sin väg.

Matteusevangeliet 21:23–27
När Jesus ha­de kom­mit till temp­let och höll på att un­der­vi­sa kom överste­präster­na och fol­­kets älds­te fram till ho­nom och frå­ga­de: ”Vad har du för full­makt att göra det­ta? Och vem har gett dig den full­mak­ten?” Je­sus sva­ra­de: ”Jag har också en fråga till er, och om ni sva­rar på den skall jag säga er vad jag har för full­­makt att göra det­ta. Do­pet Jo­han­nes döp­te med, vari­från kom det, från him­len el­ler från människor?” De över­la­de med var­and­­ra: ”Om vi sva­rar: Från him­len, säger han: Varför trod­de ni då in­te på ho­nom? Men om vi sva­rar: Från människor, måste vi ak­ta oss för fol­ket. Al­la an­ser ju att Jo­han­nes var en pro­fet.” Där­för sva­ra­de de: ”Vi vet in­te.” Då sa­de Je­sus till dem: ”I så fall ta­lar jag in­te hel­ler om vad jag har för full­makt att göra detta.”

Studium och reflektion

När israeliterna under Moses ledning tågade genom öknen, pas­se­rade de bland an­nat moa­bi­ter­nas område. Moabs kung Balak upp­drog då åt siaren Bileam att nedkalla förbannelser över Israel. Men varje gång Bileam försökte uttala för­ban­nel­sen, kom istället välsignelseord ur Bileams mun. I en av väl­sig­nel­ser­na nämner Bi­leam ”Jakobs stjärna”, som i kristen tolk­nings­tra­­dition har tolkats som en pro­fe­tia om Kristi ankomst.

Kung Balak hade gett siaren uppdrag och fullmakt att förbanna israeliterna, men den fullmakten sattes ur spel av Israels Gud, som istället gav Bileam fullmakt att välsigna.

Bakgrunden till dagens evangelietext, från Matteusevangeliet, är att Jesus och hans lärjungar nyligen hade kommit till Je­ru­sa­lem, och där hade Jesus genomfört sin uppseendeväckande tem­pel­rensning, när han välte omkull borden för dem som väx­lade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och sade till dem:

Det står skrivet: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus.” Men ni gör det till ett rö­varnäste.

Sedan hade han botat de sjuka som kom fram till honom, och så hade han börjat un­dervisa folket. När han nu är där i templet och undervisar folket kommer övers­te­prästerna tillsammans med medlemmar ur folkets äldstekår fram till honom och frågar:

Vad har du för fullmakt att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten?

Men istället för att svara på den frågan ställer Jesus en motfråga: Jesus vill att övers­teprästerna och de äldste ska säga om de an­ser att Johannes döparen (som ha­de varit verksam i Israel några år tidigare och fram till sin martyrdöd) hade hand­lat på Guds upp­drag, eller om det Johannes hade sagt och gjort hade varit ett rent mänskligt påhitt:

Dopet Johannes döpte med, varifrån kom det, från himlen eller från män­niskor?

Om översteprästerna och de äldste svarade på den frågan lovar Jesus att svara på de­ras fråga – annars inte.

Översteprästerna och de äldste överlägger med varandra:

Om vi svarar från himlen säger han: Varför trodde ni då inte på honom? Men om vi svarar: Från människor, måste vi akta oss för folket. Alla anser ju att Johannes var en profet.

De flesta som i just det här avsnittet i Matteusevangeliet kom­mer fram till Jesus och undrar vad han har för fullmakt att dels rensa templet, dels undervisa folket, till­hörde en grupp som kal­la­des saddukeerna. Troligen var det främst personer i över­­klas­sen som var saddukeer. Till exempel var tempelprästerna med högst rang (det är de som kallas ”översteprästerna” i Matteus­ev­­an­ge­li­et) just saddukeer.

Säkert drevs saddukeerna, precis som de andra judiska grup­pe­ringarna vid den här ti­den (som t.ex. fariseerna, esseerna, Je­sus­lär­jungarna och andra) av passionen att vara trogna mot Gud och Guds ord. Säkert fanns det en ärlig vilja till sann and­lig­het även hos saddukeerna. Men som för de flesta aristokrater hade de ju samtidigt en position och en maktställning att försvara och hål­la fast vid. Till exempel var det viktigt för översteprästerna att upprätthålla så goda relationer med ko­lo­nial­mak­ten Rom som möjligt. Det är kanske därför inte så förvånande att det var just des­sa som frågar efter vem som har gett Jesus fullmakt!

Frågan om huruvida Jesu tempelrensning var bra eller inte kun­de de lämna därhän.

Och de behövde inte fundera på om det var gott och välsignat att de människor som kom fram till Jesus hade blivit botade.

Och inte behövde de fördjupa sig i vad Jesus egentligen sa när han undervisade.

Istället kunde de helt och hållet koncentrera sig på frågan om Jesus hade papper på att göra allt detta; om det stämde med ord­ningen. Det var det enda som blev rik­tigt intressant för dem när de skulle bedöma värdet av Jesu arbete i Guds vin­gård Israel – alltså inte så mycket om Jesu arbete fick vingården att blomst­ra, utan om han överhuvudtaget hade rätt att verka i den.

Det här märks också i deras överläggningar om hur de ska svara på Jesu fråga om Jo­hannes döparen. Huruvida Johannes dö­pa­rens verksamhet hade lett till väl­sig­nel­se och nya möjligheter för Israels folk berör de inte ens. På ett annat ställe i Mat­­teus­ev­angeliet säger Jesus:

På frukten skall ni känna igen trädet.

Men i sina överläggningar för att komma på hur de ska svara på Jesu fråga om Jo­hannes döparen ägnar översteprästerna och de älds­te sig inte åt frukten över­hu­vud­taget. Istället söker de ett svar som inte äventyrar deras egen ställning; sina egna po­si­tioner:

”Om vi svarar: Från himlen, säger han: Varför trodde ni då inte på honom?  Men om vi svarar: Från människor, mås­­te vi akta oss för folket. Alla anser ju att Johannes var en profet.” Därför svarade de: ”Vi vet inte.” Då sade Jesus till dem: ”I så fall talar jag inte heller om vad jag har för full­­­makt att göra detta. Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han sva­ra­de: ’Nej, det vill jag in­te’, men se­dan ång­ra­de han sig och gick. Man­nen vän­de sig till den and­re och sa­de sam­ma sak. Han sva­ra­de: ’Jag skall gå, her­re’, men han gick in­te. Vil­ken av de båda gjor­de som fa­dern vil­le?” De sva­ra­de: ”Den förs­te.” Då sa­de Je­sus till dem: ”San­ner­li­gen, tullin­dri­­va­re och ho­ror skall kom­ma före er till Guds ri­ke. Jo­han­­nes kom, och han vi­sa­de er vä­gen till rättfärdig­het, men ni trod­de in­te på ho­nom. Tullin­dri­­­var­na och ho­ror­na trod­de på ho­nom, och ni såg det, men in­te hel­ler då ång­­ra­de ni er och trod­de på ho­nom.”

Med sin berättelse om de två sönerna i vingården vände sig Jesus till (eller snarare emot) övers­te­präs­terna och folkets äld­ste. Dessa ansåg sig både tro och handla rätt – dessa, som från sina höga och säkra positioner såg ner på folket (och på tull­in­dri­­varna och hororna såg de väl över huvud taget inte); dessa, som var så nöjda och trygga och säkra på sin sak, men som egent­ligen var helt ute och cyklade.

När Bileam hade slagit in på fel kurs, blev han stoppad av en ås­na (Fjärde Mo­se­bo­ken 24:21–34). Tyvärr hade inte Jesu åsna sam­­ma effekt på Jerusalems andliga le­dare (Lukas­ev­an­ge­li­et 19:36–44). De var inte det minsta intresserade av att om­vär­dera sin verksamhet, utan var miss­­­tänk­sam­ma mot allt och alla som kunde även­tyra deras höga positioner och titlar.

Men syftet med arbetet i Gud Faders vingård är inte (det kan inte ens vara syftet med Norrmalmskyrkan) att slå vakt om och till var­je pris försvara vår eventuellt höga ställning i den, utan att få Guds vin­gård att blomstra och ge frukt; att pro­du­cera det Guds vin som ger glädje och välsignelse och som gör världen be­tyd­ligt fest­li­gare. Och Gud är i sin fulla rätt att uppdra åt vem och vilka Gud än vill utföra det ”vingårdsarbetet” – också oss, och också andra.

Fundera vidare

Har du haft åsikter eller uppfattningar som du har behövt om­vär­dera?

Be med bibeltexten

• För samhället och världen: För alla som är betrodda med något slags full­makt, att de ska använda den på sådant sätt att det blir till välsignelse för många.
• För församlingen och kyrkan i hela världen: att tala Guds ord.
• För mig själv och mina nära: Om förtröstan på Gud inför kommande dagar.