07 mar Den 17 mars (andra söndagen i fastan) ”Den kämpande tron”
Den 17 mars: Andra söndagen i fastan
Den kämpande tron
Dagens bibeltext
”Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska…” Hon var alltså prostituerad.
Eller var hon? Och i så fall hur vet vi det?
”Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska.” Så introducerar Lukas den person som väter Jesu fötter med sina tårar, torkar dem med sitt hår och smörjer dem med balsam. Men Lukas skriver inte ett enda ord om vad det var som gjorde att hon kallades så.
Men när teologer och predikanter har förklarat den här texten har svaret ofta varit givet: hon var prostituerad. Men när jag tittar på argumenten för detta till synes så självklara svar blir i alla fall inte jag särskilt imponerad. Argumenten kan vara så här: ”Hon är ju kvinna, och på vilket annat sätt skulle en kvinna kunna synda?” Eller: De enda kvinnor som besökte sådan här middagsbjudningar var självklart prostituerade.” Eller, bara en prostituerad kvinna kan tänkas ha sitt hår utslaget offentligt.
Eller så heter det att när ordet ”syndare” används om en kvinna är det en omskrivning för just prostituerad. Men hur vet vi det? Det vet vi inte! Vad Nya testamentet beträffar är det här, i Lukasevangeliets berättelse om måltiden i farisén Simons hus den enda gång där ordet ”syndare” används om en enskild kvinna – Lukas har inte ens brytt sig om att göra om ordet till femininum. I grundtexten står det alltså inte ens ”synderska” som det gör i den svenska översättningen, utan ”syndare”.
Och sådana nämns ganska ofta, även i Lukasevangeliet, som till exempel den gången då några fiskare en morgon, trötta efter nattens uteblivna fångst uppmanas av Jesus att än en gång ro ut på sjön och lägga ut näten på djupet. De gör så och får så mycket fisk att deras båt är närapå att sjunka. Då kastade sig en av dem, Simon Petrus (på den här tiden var Simon ett väldigt vanligt namn), ner vid Jesu knän överväldigad av miraklet och ropar: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.”
Jag har inte läst en enda utläggning av den berättelsen som ens antyder att Petrus skulle vara prostituerad! Jag tror faktiskt inte att jag ens har läst en enda utläggning av den berättelsen som över huvud taget gett sig på att försöka förklara vad Petrus påstådda syndighet bestod i.
Petrus utrop är mer ett uttryck för vad som kan hända när en människa konfronteras med det heliga, med det som är fullkomligt och fullkomligt gott, och då upptäcker sprickorna i det egna livet, det taffliga, det ofärdiga, det konstlade. ”Lämna mig, herre, jag är en syndare!”
Som tur var lyssnade inte Jesus på Petrus bön, utan tog med honom i sin gemenskap.
Så hur var det då med den där personen som i vår svenska bibelöversättning kallas synderska? Det enda vi vet om henne är att hon kallades syndare; att de andra på middagen i Simons hus kallade henne så, och att de ansåg att Jesus borde känna till det – om han nu var en profet. Men varför hon kallades så, och exakt vad det var som Jesus borde känna till om henne, det får vi faktiskt inte veta.
Däremot får vi i Lukasevangeliet veta att Jesus själv ansåg sig ha kommit för att kalla just syndare. Precis innan Jesus blir inbjuden på den där måltiden av Simon berättar Jesus att han brukar bli anklagad för att vara vän till syndare och festa med dem. Och som av en händelse dyker då den här kvinnan, som kallas syndare, upp där på festen i Simons hus.
Vid ett annat tillfälle frågade de bibelsprängda skriftlärda förargat Jesu lärjungar: ”Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare?” Och innan lärjungarna själva har hunnit komma på vad de skulle svara på den kritiken grep Jesus in och svarade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.” Det var Jesu mission: att kalla syndare.
Så vad är då ”synd”? Kyrkan anklagas ju ofta för att bara tala om synd. Men i vår tid är det väl mest kvällstidningarna som använder det ordet: Att synda genom att äta den där chokladpralinen istället för att ställa sig på löpbandet. Eller att klä sig sexigt, syndigt…
Sorry, men den där chokladbiten eller den sexiga outfiten har ganska lite med synd att göra. Om det nu över huvud taget finns något syndigt med den där pralinen är det inte att den skulle ge utslag på vågen, utan att den kakao den är gjord av har skördats av utblottade bönder under omänskliga arbetsförhållanden, och att vi väljer att blunda för det.
Veckotidningsbetydelsen av ordet ”synd” betyder väl mest ”saker som är roliga” eller som ”sätter guldkant på tillvaron” eller något i den stilen. Men en grundbetydelse för ordet synd hänger ihop med den stora gåvan att vara människa – en gåva som kan beskrivas som att vara det gudomligas återspegling och representant på jorden. Synden är då människans övertramp då hon vänder sig bort från den kallelsen och det ansvaret. Inte allt för sällan handlar sådana övertramp om att vi trampar på varandra.
”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”, konstaterar Paulus lakoniskt i sitt brev till de kristna i Rom. Och jag tror att han då tänker ganska lite på sexiga kläder eller chokladbitar.
En annan grundbetydelse i Bibeln för ordet synd är en jaktterm som betyder ”att missa målet”. Och vad finns det för kul med det – att missa det som en siktar mot? På vilket sätt skulle det sätta guldkant på tillvaron att missa det som en faktiskt hade förhoppningen om att nå? Och det stora livsmålet (i alla fall enligt bibeln) är det stora mysterium vi kallar Gud – livskällan, alltings ursprung, alltings mening och alltings mål. Fast problemet är väl att också ordet ”Gud” har blivit ett ganska misstolkat ord.
Visst, även i Lukasevangeliet kan vissa handlingar klassas som synder – och den som oftast nämns… den sak som oftast verkar göra att riskera människor missar målet – återigen i Lukasevangeliet – den som sak som oftast verkar göra att människor riskerar att missa målet, är att de håller för hårt i sina ägodelar och ekonomiska tillgångar.
Det säkraste sättet för mig att missa målet i Lukasevangeliet är att älska mina ägodelar mer än min Gud och mina medmänniskor.
Så, vem vet: Kanske var det det som också var syndigheten hos kvinnan i Simons hus? Eller så var det något annat. Det spelar mindre roll. Det stora är att hon var beredd att ta tag i sitt liv, trots att det skulle innebära kamp. Och trots att det skulle innebära dömande ord och kalla blickar från dem som stod bredvid. Och trots att hon skulle få höra av omgivningen att hon nu inte bara vara en synderska (för att nu använda den svenska översättningens femininform), utan även – vilket troligen var mycket värre och farligare – en normbryterska. Och hur sådana behandlas, ja det har vi fått alldeles tillräckligt många exempel på i våra dagars näthatsklimat.
Lukas nämner ju även andra sådana normbrytare i texten, som Maria från Magdala, Johanna och Susanna som följde med Jesus från Galileen från stad till stad och från by till by när han berättade budskapet om Guds rike.
På den här tiden var det helt OK för kvinnor att sitta och lyssna på Guds ord i byns synagoga, men vem hade någonsin hört talas om att de lämnade hemmet för att slå följe med en rabbin, som om… SOM OM DE VORE MÄN?!!! Vem hade hört om kvinnor som tog sig den rätten och friheten?
Men så har vi då farisén Simon som hade bjudit hem Jesus till sig. Simon kallas inte syndare av vare sig själv eller någon annan. Och, vem vet, kanske var Simon verkligen en rättfärdig person?
Vi får inte veta så mycket om honom, mer än att var farisé och att han av någon anledning hade bjudit in Jesus till en måltid i sitt hem. Kanske var han en ganska schysst person. I vilket fall som helst gjorde han antagligen det mesta rätt, och var säkert mycket omtyckt bland sina vänner, och respekterad i samhället. Han var ju trots allt farisé.
På svenska har ordet ”farisé” kommit att betyda en som är skenhelig. En som visar upp en fin fasad utåt, men som inombords är full av mörker. Men det är en mycket orättvis beskrivning av vad fariseismen egentligen stod för. Det fanns förstås rötägg även bland fariseerna, men på det stora hela taget var det människor som försökte leva ett gott och rätt liv i kärlek.
Så antagligen var Simon på det hela taget en bra person – åtminstone var han antagligen inte sämre än någon annan.
Det är i alla fall det Simon säger till sig själv, att han i alla fall är bättre än syndaren som kommit in i hans hus och som nu gjorde sig till vid Jesu fötter, och kanske är han även bättre än sin middagsgäst Jesus som utger sig för att vara profet. Till skillnad från sin middagsgäst vet Simon ju det som en profet borde veta. Simon sa till sig själv:
Om den mannen var profet skulle han veta vad det är för en sorts kvinna som rör vid honom.
Men just detta kan ju också bli ett falskt skydd; en skyddsmur att gömma sig bakom, men som riskerar att växa sig så hög att en inte längre kan se livsmålet – ett sätt att skydda sig mot att faktiskt och på allvar ta itu med sitt eget liv: Att fokusera på andras brister, så att det är enklare att klamra fast vid devisen: ”Jag är i alla fall inte sämre än andra.”
Det finns absolut tillfällen då ett sådant uttryck är vettigt att lyfta fram för sig själv: ”Att jag i alla fall inte är sämre än andra.” Men det är ju en ganska svajig kompassnål och inte särskild slagkraftigt i sökandet efter livsmening.
Och än mindre slagkraftigt blir ju det där uttrycket att jag i alla fall inte är sämre än andra, om vi vill sträva efter ett samhälle och en värld där alla människors värde och värdighet bekräftas; där ingen ska vara kränkt eller förtryckt – vare sig fysiskt eller socialt eller ekonomiskt.
”Jag är i alla fall inte sämre än andra.” Nej, Simon, det är du antagligen inte. Men vad händer i ditt hus när middagsgästerna har gått hem och ljuset är släckt? Händer det att oron dyker upp även hos dig då?
Oron över att du kanske inte vet allt.
Oron över att du faktiskt inte alltid har kontroll över riktningen på ditt eget liv.
Oron över att du kanske trots allt har mer gemensamt med den där kvinnan som sprang in i huset under middagen än vad du vill låtsas om, eller mer gemensamt med den där Maria från Magdala ansatt av sju demoner, än vad du vågar erkänna ens för dig själv – inte vill låtsas om. För att det gör så ont att konfronteras med sina spöken, så det är bäst att inte låtsas om dem vare sig för sig själv eller inför någon annan.
Eller så tänkte Simon inte så. Kanske stod han stadigt. Kanske var han faktiskt just så trygg och säker som han gav sken av. Och kanske hade han minst av allt behov av någon som kan förlåta synder, någon som kunde leta upp honom om eller när han irrade bort sig själv och föra honom i rätt riktning – till det som även Simon var ämnad för och kallad till.
Vad var då Simons kallelse? Vad var Simon ämnad för? Bland annat var han förstås ämnad att visa kärlek. Simon visste det, om inte annat för att Skriften sa det:
Du skall älska din nästa som dig själv.
Simon visste förstås mycket väl att det stod så i Skriften, men vad hade det med den här kvinnan att göra? Vad fanns det för älskvärt med henne?
Jesus hade hintat vägens rätta riktning när han sa: ”Den som får litet förlåtelse visar liten kärlek.” Blev inte Simon då nyfiken på mer; blev han ändå inte nyfiken på fortsättningen? Blev han inte nyfiken på det som Jesus nu inte sa rakt ut, men som Simon borde kunna räkna ut själv, nämligen att den som i så fall får stor förlåtelse visar stor kärlek?
Och den fanns där mitt framför ögonen på honom: den stora förlåtelsen, om han bara ville se.
Den fanns där mitt framför ögonen på honom: i Jesus – den stora förlåtelsen, och den stora kärleken.
Fundera vidare
Hur reagerar du på ordet ”synd”?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om att tydligare kunna visa på Jesus ”som till och med förlåter synder”.
För samhället och världen: För människor som tappat greppet om sin ekonomi och sitter fast i lånefällan.
För mig själv och mina nära: Att kunna visa ”stor kärlek”.