Den 18 december (onsdag i tredje adventsveckan): ”What’s in a name?”

19 nov Den 18 december (onsdag i tredje adventsveckan): ”What’s in a name?”

Den 18 december (onsdag i tredje adventsveckan)
”What’s in a name?”

Jeremia 23:5–8
Det skall kom­ma en tid, säger Her­ren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Da­vids stam. Han skall va­ra ko­nung och härs­ka med vis­het och ska­pa rätt och rättfärdig­het i lan­det. Un­der hans tid skall Ju­da va­ra skyd­dat och Is­ra­el le­va i trygg­het. Det­ta är det namn han skall bära: Her­ren vår rättfärdig­het. Därför skall det kom­ma en tid, säger Her­ren, då man in­te läng­re säger ”Så sant Her­ren le­ver, han som förde is­ra­e­li­ter­na ut ur Egyp­ten” ut­an ”Så sant Her­ren le­ver, han som förde Is­ra­els ätt­ling­ar ut ur Nord­lan­det och hämta­de hem dem från al­la and­ra länder dit han fördri­vit dem, för att låta dem bo i de­ras eget land.”

Ur Psaltaren 132
Kom ihåg David, Herre, tänk på allt han fick utstå, han som gav Herren sin ed, ett löfte åt Jakobs Mäktige: ”Jag skall inte gå in i mitt hus och inte lägga mig på min bädd, inte un­na mig någon sömn, inte ge mig någon ro, förrän jag funnit en plats åt Herren, en bo­ning åt Jakobs Mäktige.” Herren gav David sin ed, ett ord han aldrig skall svika: ”Ätt­lingar till dig skall jag sätta på din tron.”

Matteusevangeliet 1:18–24
Med Je­su Kristi födel­se förhöll det sig så: hans mor, Ma­ria, ha­de bli­vit tro­lo­vad med Jo­­sef, men in­nan de ha­de börjat le­va till­sam­mans vi­sa­de det sig att hon var ha­van­de ge­­nom he­lig an­de. Hen­nes man Jo­sef, som var rättfärdig och in­te vil­le dra vanära över hen­­ne, tänk­te då skil­ja sig från hen­ne i tyst­het. Men när han ha­de be­slu­tat sig för det up­­pen­ba­ra­de sig Her­rens äng­el för ho­nom i en dröm och sa­de: ”Jo­sef, Da­vids son, var in­­te rädd för att föra hem Ma­ria som hust­ru, ty bar­net i hen­ne har bli­vit till ge­nom he­lig an­­de. Hon skall föda en son, och du skall ge ho­nom nam­net Je­sus, ty han skall frälsa sitt folk från de­ras syn­der.” Allt det­ta sked­de för att det som Her­ren ha­de sagt ge­nom pro­­fe­ten skul­le upp­fyl­las: Jung­frun skall bli ha­van­de och föda en son, och man skall ge ho­nom nam­­net Im­ma­nu­el (det be­ty­der: Gud med oss). När Jo­sef vak­na­de gjor­de han som Her­rens äng­el ha­de be­fallt och förde hem sin tro­lo­va­de.

Studium och reflektion

”What’s in a name?” frågar Julia i William Shake­speares pjäs Romeo och Julia.

Vad gör väl namnet? Det, som ros vi kallar, med annat namn dock lika ljuvligt doftar.

I bibelns tankevärld är dock själva namnet något som anses säga något väsentligt om namnets bärare. I dagens bibeltexter får vi tre namn på Guds utlovade Messias/Kristus:

• ”Herren vår rättfärdighet”
• Jesus, som betyder ”Herren är frälsning”
• Immanuel, som betyder ”Gud är med oss”.

En intressant sak med dessa namn är att de ju egentligen inte i första hand be­skri­ver Messias, utan Gud. I sin egen person skulle alltså den utlovade Messias säga nå­got om hur Gud är; i och genom sitt liv skulle Messias (genom sina ord och sina hand­lingar, och genom att bara vara till) – fungera som ett tydligt och klart vitt­nes­börd om Guds karaktär.

• Detta är det namn han skall bära: Herren vår rättfärdighet.

”Rättfärdighet” är en egenskap hos Gud som innebär att Gud aktivt handlar och in­griper i världen för att åstadkomma fräls­ning. Gud gör det genom sitt skapande, och på det sätt som Gud upprätthåller och verkar i den värld som Gud har skapat, och också genom att döma i sin skapelse.

Guds rättfärdighet innebär alltså att Gud utverkar fräls­ning, rädd­ning och välstånd ge­nom att skapa världen, upprätthålla världen, ta del i värl­den och slutligen döma värl­den.

I bibeln har ju Gud många egenskaper:

Gud är helig, vilket betyder att Gud står över allt annat och är helt an­nor­lunda än allt annat.

Gud är evig, vilket betyder att Gud inte är skapad, utan står bortom tid och rum och alla de begränsningar som finns i det som är skapat.

Och att Gud är rättfärdig betyder att Gud tar aktiv del i sin ska­pel­se och att Gud ge­nom att skapa, upprätthålla och döma världen leder skapelsen fram till frälsning – inte bara män­niskor, utan hela skapelsen väntar på sin frälsning, alltså även den icke­mänskliga delen av skapelsen. Så ska vi försöka sam­man­fatta det här stora, vi­da begreppet ”Guds rättfärdighet” skulle vi kanske kunna säga: Att Gud är rätt­fär­dig innebär att det går att lita på Gud.

När det i Jeremias bok därför står att det rättfärdiga skottet som skall växa ur Da­vids stam, skall bära namnet Herren vår rätt­fär­dighet, innebär det att Kristus (till skillnad från hans kung­liga förfäder) ska regera på ett sådant sätt så att det blir uppen­bart att Gud är att lita på.

• Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.

Josef skulle alltså uppkalla Marias son efter Moses efterträdare Josua – han som full­bordade Moses upp­drag att leda israeliterna in i det för­lovade landet efter den fyr­tio år långa öken­vand­ringen. Likt Josua i Gamla testamentet framställs Jesus i Mat­teus­evangeliet som den rätta uttolkaren av Moses lag – den som inte har kom­mit för att upphäva lagen eller profeterna, utan för att uppfylla. (Matt 5:17). Nam­net Josua [i Matteus­ev­an­ge­liets grekiska text: Iesous och som i den latinska över­sätt­ningen av bibeln kom att skrivas Jesus) betyder ”Herren är fräls­ning/räddning.

I Matteusevangeliet (åtminstone enligt några av de gamla hand­skrifter som finns be­varade) finns det för övrigt en spän­nande detalj som inte förekommer i något an­nat av Nya testa­mentets ev­an­gelier: Matteus nämner i sitt evangelium två per­so­ner som het­te Jesus. Den ene är ”den Jesus som kallas Mes­sias”; den and­ra är ”en känd fånge som hette Jesus Barabbas” (Matteusevangeliet 27:15–26).

Den romerske ståthållaren Pontius Pilatus lät folket avgöra vem av dessa båda som skulle fri­ges och vem av dem som skulle avrättas. Övers­te­präs­ter­na och de älds­te övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad.

Namnet Barabbas betyder egentligen ”faderns son” eller ”en fa­ders son”, och kan­ske vill Matteus få fram en poäng här. Matteus inleder ju hela evangeliet med att återge Jesu släkttavla ”på fädernet” – från Abraham till Josef. Men egentligen är ju inte Jesus dessa fäders son. Det är inte på grund av sin för­mo­da­de biologiska här­komst som Jesus gestaltar att ”Herren är fräls­­ning”. Istället påminner Matteus ge­nom hela evangeliet, om och om igen, att Jesus inte har någon annan ”fader” än Gud. Och Jesus uppmanar/utmanar sina lärjungar att tänka likadant om sig själ­va: ”Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.” (Matt 23:9)

Det är som att Matteus vill säga att det inte är våra släktband som kan frälsa oss, utan bara Gud. Det val Pilatus ställde folket in­för (att välja mellan: ”den Jesus som kallas Messias” eller ”Jesus Barabbas”) blir hos Matteus även en fråga till Mat­teus­ev­angeliets läsare: förväntar du dig ”frälsning” genom att förlita dig på din härkomst/familj/släkt/jordiska band, eller ge­nom att vända dig till ”Vår Fader, som är i himlen”.

• Man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss).

På flera ställen anknyter Matteus till texter i Gamla testamentet med frasen: ”detta sked­de för att Skriften skulle upp­fyl­las”. Några av dessa så kallade reflektionscitat som Matteus an­vän­­der är dock hämtade från gammaltestamentliga texter som inte bru­kade uppfattas som texter om Messias. Det är som om Mat­teus med detta vill sä­ga att Jesus verkligen är den utlovade Mes­sias som Gamla testamentet vittnar om – men inte alltid på det sätt som det förväntades.

Enligt Matteus är Jesus verkligen Guds utlovade Messias, men en Messias bortom de vanliga för­vänt­ningar­na. (Till exempel för­väntades det att Messias skulle kom­ma från Davids stad Bet­le­hem i Juda land, men inte att han skulle växa upp i av­kroken Nasaret. Det förväntades att Messias skulle triumfera i Je­ru­sa­lem, men inte att han skulle lida, förkastas och avrättas. Etc.)

Den bibeltext Matteus citerar om Immanuel återfinns i profeten Jesajas bok. I den heb­reiska grundtexten talas det där om att ”den unga kvinnan” (troligen en prin­ses­sa vid det kungliga hovet på Jesajas tid) är havande. I den grekiska över­sät­tningen av Gamla tes­ta­men­tet kom dock ordet för ”ung kvinna” att översättas med ”jung­­fru”, och det är den översättningen Matteus använder.

Tanken på Jesus som Immanuel (”Gud med oss”) återkommer på flera ställen i Mat­teusevangeliet: I kapitel 18 säger Jesus till lärjungarna:

Allt vad två av er kommer överens om att be om här på jor­­den, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två el­ler tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. (Matt 18:19–20)

Och Matteus avslutar hela evangeliet med att Jesus efter sin upp­ståndelse säger till lärjungarna:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla al­la de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till ti­dens slut. (Matt 28:18–20)

Fundera vidare

Vad betyder ditt eget namn för dig? Tycker du om det, eller skulle du hellre vilja heta något annat?

Be med bibeltexten

• För samhället och världen: För samhällets och världens le­dare; att de ska härska med vishet och skapa rätt och rätt­färdighet.
• För församlingen och kyrkan i hela världen: Att med tåla­mod och tillit vänta på Herrens
• För mig själv och mina nära: Att våga tro på mina dröm­mar.