16 apr Den 20 april (påskafton) ”Att göra som man brukar”
Den 20 april (påskafton)
Att göra som man brukar
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Dagens bibeltext är i evangelieboken egentligen läsningen för långfredagens kvällsgudstjänst. I Johannesevangeliets beskrivning av Jesu begravning nämns två personer:
Den ena är Josef från Arimataia. Det här är enda gången Johannes nämner honom, men med tanke på att den andra personen, Nikodemos var medlem av Stora rådet, det högsta judiska politiska och religiösa organet, är det troligt att Johannes menar att även Josef var rådsmedlem (något som även evangelisterna Matteus och Lukas hävdar).
Två personer – och de gör ”så som judar brukar göra”. För vad ska de annars ta sig till; vad ska de annars göra, när egentligen ingenting är som det brukar vara, eller som man vill att det ska vara?
Påskaftonen, den Stora och Heliga Sabbaten, är i kyrkoåret den tomma tystnadens dag. Det är den väglösa dagen; meningslöshetens dag. Jesus – Mästaren, Hoppet, Vägvisaren till livet – var död. Allt var raserat. Han som inte skulle bryta av det knäckta strået, hade själv brutits ned. Han som inte skulle släcka den tynande lågan, hade själv släckts ut.
På långfredagen dödades Jesus, och därmed också hoppet – allt hopp.
På långfredagen dog framtiden.
Så vad gör man då? Berättelsen om Josefs och Nikodemos förehavanden med Jesu lik på förberedelsedagens eftermiddag, timmarna före solnedgången då dygnet går över till sabbat, är så djupt mänsklig – och därför också så vacker. Den vittnar om vad människor i alla tider har gjort när kaoset och meningslösheten hotar att ta över hela tillvaron (och kanske faktiskt inte bara hotar, utan verkligen också gör just det): man söker sig till och håller fast vid det välbekanta och invanda – också när egentligen ingenting känns igen; också när allting är annorlunda och ovant och obehagligt.
Också i helt väglöst och raserat land har människor i alla tider och otider försökt att i möjligaste mån göra som ”de brukar”. Också i de mest kaotiska omständigheter har människor försökt hitta och hålla fast vid något som åtminstone något enda lite grand påminner om eller bär ett – om än svagt – drag av en normal tillvaro, dvs. såsom tillvaron skulle vara om inte det olycksaliga tillbudet var; eller den förödande sjukdomen, eller katastrofen, eller kriget – eller vad det nu är som där och då har slagit sönder livet som det borde få vara: helt, tryggt.
Dessa handlingar kan i sig vara nästan hur små och meningslösa som helst. Men när allt annat har fullkomlig dränerats på meningsfullhet är dessa handlingar det enda som påminner om att livet kan ha en mening, en betydelse – kanske till och med ett syfte och ett mål.
Nej, Josef och Nikodemos hade knappast den minsta tanke eller hopp om att Mästaren skulle återuppstå. Det var inte därför de smorde Jesu kropp; lindade den, och gjorde ”så som judarna brukar göra vid en gravläggning”. De försökte bara hålla fast vid den enda lilla, knappt synbara, bit av kartan de ännu hade kvar. Just där hade de två bara varandra – och det de ännu kände till om hur man ”brukar göra”. Och just nu fick det vara tillräckligt. För trots allt: Det fanns ändå ett ”just nu” – hur tomt och grått detta nu än var, så var det ju i detta enda nu de befann sig.
När begravningen var över, skulle Josef och Nikodemos gå hem och göra ”så som judarna brukar göra”: välkomna sabbaten och läsa kiddush, välsignelsebönen:
Det var den sjätte dagen. Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där fanns.
Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.
Välsignad är du, världsalltets Konung…
Fundera vidare
Vad ”brukar du göra” när livet har spårat ur?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om att kunna möta och vara till för alla Jesu lärjungar – också de som är de ”i hemlighet”.
För samhället och världen: För sådan som ”Pilatus” har makt över politik och samhällsordning.
För mig själv och mina nära: Att veta vad jag ska ”göra” (eller inte göra) i min sorg och saknad över anhöriga som har avlidit eller som jag har förlorat på ett eller annat sätt.