19 nov Den 21 december (lördag i tredje adventsveckan): ”Att öppna famnen”
Den 21 december (lördag i tredje adventsveckan)
Att öppna famnen
Sefanja 3:14–18
Jubla, dotter Sion, ropa ut din glädje, Israel! Gläd dig, dotter Jerusalem, fröjda dig av hela ditt hjärta! Herren har upphävt domen över dig och undanröjt dina fiender. Herren, Israels konung, bor hos dig. Du har ingenting mer att frukta. Den dagen skall Jerusalem få höra: ”Sion, var inte rädd, låt inte händerna sjunka i missmod. Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.” Högt skall de fröjda sig över dig, de som sörjer, fjärran från tempelfesterna. Jag befriar dig i dag från den skam som du fått bära.Ur Psaltaren 33
Tacka Herren till lyrans klang, spela på tiosträngad harpa! Sjung till hans ära, sjung en ny sång, jubla till strängarnas välljud! Herrens plan står fast för evigt, hans avsikter från släkte till släkte. Lyckligt det folk som har Herren till Gud, det folk han valt till sin egendom! Vi sätter vårt hopp till Herren, han är vår hjälp och vår sköld. I honom har våra hjärtan sin glädje, vi förtröstar på hans heliga namn.Lukasevangeliet 1:39–45
Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”
Studium och reflektion
Vi får nog förutsätta att den gamla prästfrun Elisabet var väl förtrogen med sitt folks tro och den heliga Skrift; att hon var genomsyrad av denna tro och dessa berättelser. De var en integrerad del av henne; inte något vid sidan av henne, utan något som hon levde i. Hon levde med detta. Hon levde i detta – i denna tro, texterna, traditionerna, högtiderna… Och det är med dessa som hon kan tolka Marias besök som ett besök av ”sin herres mor”.
Men dessa berättelser, denna tro, dessa texter och traditioner hade ju kunnat leda henne i en helt annan riktning än att prisa Maria salig. De hade kunnat leda henne åt ett helt annat håll. De hade ju lika gärna ha kunnat leda henne till att förbanna den ogifta gravida tonårsflickan Maria som en som drog skam och vanära både över familjen och över Guds folk – som någon som borde stenas eller åtminstone förskjutas från släkten och för alltid avskiljas från Herrens församling. För ett sådant synsätt hade ju också kunnat ansetts ha varit i enlighet med denna tradition, denna tro och texterna i den heliga Skrift som Elisabet kände så väl och levde i.
Men Elisabet valde att se något annat, nämligen sin herres mor, och den genom vilken Guds löften var på väg att uppfyllas – en aning om att Gud var å färde att göra något nytt: ”Salig är du, Maria, min herres mor.”
Alltså: Å ena sidan hade Elisabet inte kunnat komma fram till denna saligprisning om hon inte hade haft en referenspunkt, om hon inte hade levt med och i sitt folks heliga texter, och bejakat den förväntan som fanns där. Hade hon inte haft denna referenspunkt, hade antagligen hela undret gått henne förbi. Hade hon aldrig hört talas om några Guds löften hade hon knappast kunnat uppfatta att dessa löften nu var på väg att uppfyllas och besannas. Alltsammans hade då liksom bara hängt i luften, utan mening och utan sammanhang och utan möjlighet att tolka och förstå.
Å andra sidan hade just detta att hon levde med den heliga Skrift, eller rentav levde i Skriften, kunnat leda till att Elisabet hade dömt ut Maria fullständigt. Det fanns både i texterna och i traditionen sådant som stödde en sådan hållning. Men Elisabet gör inte det, hon gör ju precis tvärtom. Istället för att skälla ut Maria och ta avstånd från henne, öppnar hon sin famn och sitt hem för Maria.
Och kanske en av anledningarna till att Elisabet kan ta emot Maria med öppna armar är att hon själv har erfarenhet av att ha varit utsatt för andras menande blickar; känslan av att andra har tisslat och tasslat bakom hennes rygg; att själv ha varit utanför, den annorlunda, den som inte riktigt passar in och som därför blir ett hot för andras trygghet. Hon hade levt hela livet barnlös – ända tills hon nu på sin ålders höst hade blivit gravid. Hon hade sagt till sig själv när hon till sist ändå hade blivit med barn att Herren därmed hade befriat henne från hennes skam bland människor.
Vi kan tycka vad vi vill om det, men i Elisabets tid och kultur, var det en skam för en kvinna att vara barnlös. Människor har i alla tider haft alla möjliga och omöjliga idéer om vad som ska anses vara skamligt, och på den här tiden och i det samhället ansågs det som en skam för en kvinna som inte kunde få barn.
Och antagligen – även om hon själv säger att hon nu har blivit befriad från skammen – var det nog en och annan i byn som hade synpunkter på att hon, gamla kvinna, skulle bli barn. Alltid finns det något som inte passar. Alltid finns det något som andra kan störa sig på. Och denna erfarenhet och medvetenhet om att själv vara ”den andra”, eller själv vara den som möts med menande blickar eller som det kanske anses vara synd om; den som inte är som en borde vara; den som står utanför… Kanske är det denna erfarenhet och medvetenhet som gör att Elisabet tar emot den gravida tonårsflickan med öppna armar. Kanske är det denna erfarenhet som är Elisabets egen, som gör att hon vågar tolka fostrets spark i sin mage som ett glädjeskutt över flickan som kommit för att gästa henne.
De delar upplevelsen av utanförskap – Elisabet och Maria – de har båda erfarenheter av att inte passa in. Kanske är det därför Elisabet kan integrera även denna gravida tonårstjej i sin levande tro; integrera henne i sin läsning av de heliga texterna om Guds löften – en Gud som är nådig och barmhärtig och god mot allt skapat; som har visat sig vara nådefull och barmhärtig mot henne själv, och då antagligen även mot andra. Kanske är det därför hon vågar säga ”Ja!” till den som det annars hade varit så lätt att automatiskt och slentrianmässigt förkasta och döma ut. Kanske är det därför som Elisabet öppnar sin famn för Maria: för att Marias utanförskap slog an till Elisabets egna erfarenheter av att vara missförstådd och ställd åt sidan – och inte för att hon skulle vara bättre än Maria, eller ha det bättre än Maria, eller för att hon skulle stå högre än Maria.
Och kanske kan den gamla prästfruns inställning och bejakande förhållningssätt vara vägen också för oss idag för hur den gemensamma berättelse som vi har ärvt – den heliga Skrift och den tro som bygger på den – hur den kan fungera människobejakande och upplyftande också i vår egen tid; hur den kan ställas i bejakandets tjänst; hur den kan brukas på ett sådant sätt att människor också i vår tid kan lyftas och prisas saliga, istället för att tryckas ner. Elisabet vågade göra just så när hon ställdes inför den gravida tonårstjejen.
Hon vågade göra så, liksom många andra under historiens lopp har vågat göra som, liksom vi på något sätt, är utomstående har vågat göra: Att våga säga ”Ja!” till en Gud som är god mot alla och barmhärtig mot allt skapat – en Gud, som genom Kristus den Utomstående, säger sitt ”Ja!” till oss.
Fundera vidare
Vem vill du välsigna idag?
Be med bibeltexten
- För samhället och världen: Om befrielse och upprättelse för alla som tvingas bära på skam.
- För församlingen och kyrkan i hela världen: Att den ska fyllas av helig ande.
- För mig själv och mina nära: Om glädje.