Den 22 december (fjärde söndagen i advent): ”Herrens moder”

19 nov Den 22 december (fjärde söndagen i advent): ”Herrens moder”

Den 22 december (fjärde söndagen i advent)
Herrens moder

Jesaja 52:7–10
Härligt är att höra budbära­rens steg när han kom­mer över ber­gen, han som bär bud om se­ger, som ro­par ut go­da ny­he­ter, bär bud om rädd­ning och säger till Si­on: ”Din Gud är ko­nung!” Hör, di­na väkta­re ro­par och jub­lar. Med eg­na ögon ser de hur Her­ren vän­der åter till Si­on. Brist ut i ju­bel, Je­ru­sa­lems ru­i­ner, Her­ren tröstar sitt folk och fri­köper Je­ru­sa­lem. Her­ren vi­sar sin makt och he­lig­het inför al­la folk, he­la jor­den skall se hur vår Gud räddar oss.

Ur Psaltaren 145
Nådig och barmhärtig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. Herren är god mot alla, barmhärtig mot allt han har skapat. Herre, allt du har skapat skall tacka dig, dina trog­na skall lovsjunga dig. De skall tala om ditt rikes ära och förkunna din väldiga kraft, så att alla lär känna din makt, ditt rikes ära och härlighet. Ditt rike står i alla tider, ditt väl­de från släkte till släkte.

Andra Korinthierbrevet 1:17b–22
Är jag så mänsk­ligt svag i mi­na be­slut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er in­te är både ja och nej. Guds son, Kristus Je­sus, som vi har förkun­nat bland er, jag och Sil­va­nus och Ti­mot­he­os, han var in­te både ja och nej, i ho­­nom finns ba­ra ett ja. Ty al­la Guds löften har fått sitt ja ge­nom ho­nom. Därför säger vi också ge­nom ho­nom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt si­gill på oss och gett oss An­­den som en bor­gen i våra hjärtan.

Lukasevangeliet 1:46–56
Ma­ria sade: ”Min själ pri­sar Her­rens stor­het, min an­de jub­lar över Gud, min frälsa­re: han har vänt sin blick till sin ringa tjäna­rin­na. Från den­na stund skall al­la släkten pri­sa mig sa­lig: sto­ra ting låter den Mäkti­ge ske med mig, hans namn är he­ligt, och hans för­bar­­man­de med dem som fruk­tar ho­nom va­rar från släkte till släkte. Han gör mäkti­ga verk med sin arm, han sking­rar dem som har över­mo­di­ga pla­ner. Han störtar härs­ka­re från de­ras tro­ner, och han upphöjer de ringa. Hung­ri­ga mättar han med si­na gåvor, och ri­ka skic­kar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjäna­re Is­ra­el och håller sitt löfte till vå­ra fäder: att förbar­ma sig över Ab­ra­ham och hans barn, till evig tid.” Maria stannade hos Elisabet omkring tre månader och återvände sedan hem.

 

Studium och reflektion

När ängeln Gabriel kom med budet till Maria att hon skulle föda Messias, vad var det som gjorde att hon kunde säga ja? Vad är det som gjorde att hon kunde säga till Gabriel: ”Jag är Herrens tjänarinna, låt det bli som du har sagt.”? Vad var det som gjorde att hon kunde säga sitt Amen, sitt ”sannerligen? Vad är det som gör att Maria kan säga ja?

Jo, att Guds eget ja redan hade förekommit Maria! Guds ja hör oskiljaktigt sam­man med Guds nåd. Gabriel hade berättat för Maria att hon hade funnit nåd hos Gud. I Gamla testamentets texter (som Maria, enligt evangelisten Lukas, var så väl förtrogen med så att hennes tal och tankar var liksom helt impregnerade av Gam­la testamentets texter) betyder ”nåd” nästan alltid ”trohet och lojalitet mot ett in­gånget förbund”.

Det är om denna Guds nåd, denna Guds lojalitet mot sitt förbund med Israel, som Ma­ria hemma hos sin släkting Elisabet sedan sjunger i sin berömda lovsång Magnificat: ”Herren håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” Och det är denna Guds förbundstrohet, denna Guds to­tala frånvaro av svek, som även besjungs i dagens psaltarpsalm, i vilken det he­ter att Herren är ”nådig”.

När Maria säger sitt ja och amen till att föda Guds Messias har detta ja alltså fö­rekommits av erfarenheten av att hon redan befinner sig mitt i Guds för­bunds­tro­het, mitt i Guds nåd.

Om Maria inte hade trott att Gud är trogen sitt förbund, om Maria inte hade trott att Gud är nådig, om Maria inte hade trott att Gud är lojal mot sina löften till sitt folk Israel, hade hon väl antagligen inte sagt ja. Men Guds nåd hade förekommit hen­ne. Nåden, Guds förbundstrohet, fanns redan där. Hon var i Guds för­bunds­tro­het; hon var helt uppfylld av den. Hon var uppfylld av detta att Gud står fast vid och evigt säger ja till sitt förbund och sina löften. Och därför kunde hon, i sin tur, säga sitt ja och amen.

Och nu tänkte jag att vi skulle ta hjälp av treenighetsläran en stund. Och jag kan hål­la med om att det här kan låta spekulativt, och faktum är ju att Gud är och för­blir ett mysterium, men treenighetsläran kan väl – åtminstone i en kristen kyrka – få ses som en användarbar modell när vi lite tafatt ändå ska tala om Gud. Så när jag säger det ”är” på ett visst sätt, så är det utifrån tankebanorna i treenighetsläran, vil­ken jag ödmjukt visserligen bekänner mig till, men samtidigt i medvetenhet om att det är ett mänskligt språk för att försöka fånga något av mysteriet Gud.

I flera av Nya testamentets texter framkommer det att Guds ja är Guds av evighet och helt och odelade ja till sin enfödde Son. Detta Gud Faders ja till Sonen är så kraft­fullt och orubbligt att det till och med förmår bryta igenom dödens mörker. Fa­derns ja till sin enfödde Son är så kraftfullt och stabilt att det till och med förmår över­rösta dödens nej och uppväcka Kristus från de döda. Faderns ja är ett så full­kom­ligt bekräftande av Sonen att Sonen själv rentav är och förblir Guds ja; är och för­blir Guds Ord – Guds enda Ord, och i det Ordet finns liv. Allt vad liv heter finns i detta Guds Ord. Aposteln Paulus skriver: ”I Kristus finns bara ett ja.” Och detta Guds ja träder i och med Jesus Kristus in i världen.

Men detta Guds ja, som är Guds evige Son, var inte något nytt yttrande från Gud. Detta Guds ja, detta Livets Ord, har yttrats av Gud i all evighet. Faderns ja till sin enf­ödde Son – Guds ja som är Guds enfödde Son – är ett ja som alltid har och all­tid kommer att ljuda genom hela evigheten. Guds ja uppstod inte i stunden, det har uttalats av Fadern i all evighet. Men det nya var att Guds ja nu skulle anta mänsk­lig natur; att detta ja skulle träda in i tiden; att det skulle gå in under våra förut­sättningar och livsvillkor.

Faderns eviga ja är alltså en fullkomlig bekräftelse och ett evigt ja till sin älskade, evige Son. Denna Guds ende Son träder så in i tiden; in i världen; in i skapelsen, och antar mänsklig natur. Och i och genom att Guds Son Jesus Kristus så blir oskilj­aktigt delaktig i mänskligheten och hela skapelsen, kan nu Guds ja aldrig tänkas utan att detta ja också är ett ja till mänskligheten, och ett ja till skapelsen, ef­tersom Guds Son blev människa genom den heliga Ande och föddes av Maria för att sedan dess och för all tid framgent vara oskiljbar från mänskligheten och Guds skapelse i stort.

Och detta sker genom att en enda liten flicka från Nasaret hör och förstår Guds ja och själv låter detta ja få eka inom sig själv och blir Guds mor.

Anselm av Canterbury säger så här – i en passage som ärligt talat kan låta ganska främmande för protestantiska öron, men som det kanske ändå ligger något i:

Gud är alltså Fader till allt skapat, Maria är moder till allt åter­skapat. Gud är Fader till all­tets tillblivelse, Maria är moder till alltets återställelse. Gud födde honom, genom vilken allt har blivit till; Maria födde honom, genom vilken allt har blivit frälst. Gud födde honom, utan vilken inget finns till; Maria födde honom, utan vilken inget är gott. Ja, Herren är san­­nerligen med dig, du som av Herren fått en sådan ställning att hela skapelsen till­sam­mans med honom har så mycket att tacka dig för!

Sedan kan vi förstås fundera på vad som hade hänt om Maria inte hade sagt sitt ja; om hon inte hade låtit Guds ja få eka i hennes liv. Tja, vem vet?! Som om inte den­na bibelreflektion redan kan kännas spekulativ, så är det väl än mer spekulativt att fundera på ”om inte om…”

Däremot kan ju Marias ja visa vilka fantastiska frigörande och frälsande krafter som faktiskt kan frigöras och komma till stånd när en människa faktiskt säger ja till Gud; vilka ringar på vattnet det kan ge; vilka underbara konsekvenser det kan få långt utanför ens egna bygränser.

Fundera vidare

Vad skulle det kunna innebära att ”säga ja till Gud” i vår tid?

Be med bibeltexten

• För samhället och världen: Om goda nyheter.
• För församlingen och kyrkan i hela världen: att den blir befäst i tron på Kristus.
• För mig själv och mina nära: om tilltro till Guds löften.