19 nov Den 23 december (måndag i fjärde adventsveckan): ”Fortsättning följer”
Den 23 december (måndag i fjärde adventsveckan)
Fortsättning följer
Malaki 3:1–4; 4:5–6
Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot. Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut, han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet. Då skall Judas och Jerusalems offergåvor behaga Herren som i forna dagar, i gången tid. Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer.Ur Psaltaren 25
Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Led mig i din sanning, lär mig, du som är min Gud, min räddare, ständigt hoppas jag på dig. Herren är pålitlig och god, därför visar han syndarna vägen. Han leder de ödmjuka rätt, de ödmjuka lär han sin väg. Allt vad Herren gör är nåd och trofasthet mot dem som håller hans förbund och hans bud. De som fruktar Herren blir hans förtrogna, hans förbund skall ge dem insikt.Lukasevangeliet 1:57–66
För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.
Studium och reflektion
När jag var liten och hörde när någon läste ett avsnitt ur bibeln, var det för mig sällan någon tvekan att det var just ur bibeln det lästes. Även om jag sällan förstod textens innebörd, förstod jag nästan alltid ändå genast att texten var hämtad från bibeln. Förutom att texten var fullproppad med ”varde” och ”voro” och ”I skolen”, var meningarna långa och snirkliga och märkliga ordkombinationer som jag aldrig hörde när någon läste från någon annan bok än just bibeln. Det spelade inte så stor roll vilket sammanhang från bibeln det lästa textavsnittet var hämtat – det gick ändå alltid att höra att det var just bibeln som lästes.
Förklaringen hette: 1917 års bibelöversättning! De av oss som är uppväxta med den bibelöversättningen kan ganska på en gång känna igen något som vi kanske skulle kunna kalla ”bibelsvenska”.
Den här ganska udda varianten av svenska berodde såväl på de direktiv som fanns för det som kom att bli 1917 års översättning som på rådande stilideal hos den som ledde kommittén i översättningsarbetets slutskede. Det som eftersträvades var ett enhetligt språk, som dessutom skulle vara högtidligt – vilket väl närmast blev detsamma som ålderdomligt och en aning omständligt (och ibland rentav egendomligt).
För arbetet med den senaste officiella bibelöversättningen (Bibel 2000) var, däremot, ett av direktiven att översättningen i möjligaste mån ska återspegla varje enskild bibelförfattares språkbruk. Därför är stilen något mer varierad i Bibel 2000 än i 1917 års översättningen.
Grundtextens språkbruk i en poetisk text som Höga Visan skiljer sig nämligen ganska markant från de korthuggna sentenserna i Ordspråksboken; en berättande text i Första Samuelsboken skiljer från en lagtext i Andra Moseboken, osv. Och dessa skillnader mellan olika språkbruk som finns i de hebreiska, arameiska och grekiska originaltexterna har översättarna försökt ta hänsyn till i Bibel 2000.
Men faktum är att det även i bibelns grundtext finns det en del avsnitt där det verkar som att redan originalförfattaren har försökt att använda ett högtidligt och ålderdomligt ”bibelspråk”. Så är fallet med Lukasevangeliet.
Precis som resten av Nya testamentet är Lukasevangeliet skrivet på grekiska, som vid den tiden var det internationella språket. Det betyder att när Nya testamentets författare citerar från Gamla testamentet (som ursprungligen skrevs på hebreiska och arameiska) använder de någon av de grekiska översättningarna som fanns av Gamla testamentet. Den mest spridda grekiska översättningen kallades Septuaginta, och när Nya testamentet tillkom hade Septuaginta redan några hundra år på nacken.
Det säger sig själv att den grekiska som Septuaginta är skriven på skiljer sig från den grekiska som talades till vardags på gator och torg i det romerska riket på Nya testamentets tid. Inte så att Septuagintas grekiska var omöjlig att förstå för en läsare på Nya testamentets tid, men den uppfattades säkerligen ändå som lite ålderdomlig.
När Lukas skriver sitt evangelium om Jesus gör han det i långa stycken på en grekiska som i mångt och mycket påminner om grekiskan i Septuaginta. Det går att ana att Lukas har ett medvetet syfte med att göra just så. Det är som att han med detta vill säga att det som nu händer i hans och hans adressats Theofilos egen tid –”de stora händelser som ägt rum ibland oss” (Luk 1:1) – är en direkt fortsättning på bibeln. Guds handlande genom Abraham, Mose, David, profeterna och de andra som det berättas om de heliga skrifterna fortsätter nu mitt ibland dem. Berättelsen om Johannes döparen, Jesus, Andens utgjutande och församlingen, är en direkt fortsättning på Israels heliga historia om Guds handlande som finns nedtecknad i bibeln.
I den hebreiska bibeln står böckerna i en annan ordning än vad de kom att göra i de kristnas Gamla testamente. Den hebreiska bibeln avslutas med Krönikeböckerna. Om vi skulle läsa den hebreiska bibeln från början till slut skulle (precis som i de kristnas Gamla testamente) den första martyren som omnämns vara Abel. Men den sista martyren som omnämns i den hebreiska bibeln är en profet som hette Sakarja (2 Krön 24:18–22). Längre fram i Lukasevangeliet talar Jesus om ”alla profeters blod som har utgjutits från världens skapelse, alltifrån Abels blod ända till Sakarjas blod” (Luk 11:50–51).
Kanske är det också därför som Lukas även berättar för Theofilos att Sakarias och Elisabets nyfödde son inte skulle hette Sakarias (vilket är den grekiska formen av det hebreiska namnet Sakarja). Lukas vill visa Theofilos att den heliga berättelsen inte är avslutad! Berättelsen fortsätter rakt in i Lukas läsares egen samtid!
Må vara att Sakarja var den sista av martyrer det berättas om i de heliga skrifterna, men raden av profeter och vittnen fortsätter in i Lukas läsares egen tid. Så, efter Sakarja finns nu ytterligare ett Guds vittne, som ska gå före Herren ”med Elias ande och kraft”; en ytterligare Guds profet som vill få människor att vända sig till Gud; en ytterligare Guds budbärare som ska uppmärksamma folket på att Gud är å färde. Det är som att Lukas vill säga: ”Också nu är Guds tid. Ja, faktiskt ännu mer än någonsin förr!”
Kanske är det också av den anledningen som Lukas avslutar hela sitt dubbelverk ganska abrupt. Om vi skulle läsa hela Lukasevangeliet och Apostlagärningarna i en följd från början till slut, skulle vi, när vi har läst klart, känna att det fattas något: en ordentlig avslutning!
Det är förstås möjligt att Lukas verkligen hade för avsikt att skriva en avslutning, men att han av någon anledning aldrig fick möjlighet att göra det (eller att han faktiskt skrev en avslutning som gått förlorad). Men det är minst lika möjligt att Lukas medvetet slutar sitt dubbelverk abrupt; som ett sätt att säga till Theofilos och alla andra läsare: ”Guds verk pågår ännu. Den heliga berättelsen fortgår, och både du Theofilos och ni andra som läser detta, liksom jag själv, är själva del av den berättelsen!”
Fundera vidare
Kan du se dig själv som en del av Guds heliga berättelse?
Be med bibeltexten
- För samhället och världen: För alla barn.
- För församlingen och kyrkan i hela världen: För uppdraget att vara budbärare som ska bana väg för Herren.
- För mig själv och mina nära: Om Guds barmhärtighet.