18 mar Den 28 mars (torsdag i tredje fasteveckan) ”En annan Jesus”
Den 28 mars (torsdag i tredje fasteveckan)
En annan Jesus
Dagens bibeltext
Andra Korinthierbrevet 10:1–11:15
Studium och reflektion
Nu blir Paulus åter skarp i tonen. Det känns väldigt abrupt när han just precis har försökt sporra församlingen till ett frikostigt givande. Många forskare menar därför att kapitel 10–13 egentligen är ett annat brev, som senare har fogats till Andra Korinthierbrevet. Den uppfattningen har en del forskare även om 6:14–7:1, men det avsnittet går att förstå utifrån hur Paulus varvar uppmuntran och uppmaningar.
I kapitel 10–13 är tonen genomgående ganska skarp, varför det finns goda skäl att hävda att dessa kapitel antingen är ett självständigt brev (kanske det så kallade Tårebrevet, dvs. det brev Paulus nämner vid ett flertal tillfällen i Andra Korinthierbrevet), eller möjligen har stått på en annan plats i Andra Korinthierbervet men att brevets ordning någon gång av någon anledning har blivit omkastad.
I Andra Korinthierbrevets inledande kapitel antydde Paulus att det fanns ett rykte om honom i församlingen att han var feg; att han inte vågade konfrontera församlingen öga mot öga, utan valde att skriva arga brev till dem istället. I dagens text bemöter Paulus kritiken.
Paulus menar att det inte stämmer att han saknar myndighet och kraft – men däremot har han inget intresse att försöka efterlikna de ”som rekommenderar sig själva”. Det här avsnittet påminner om det Paulus skriver i Andra Korinthierbrevet 5:12
Jag vill inte rekommendera mig själv igen men ge er möjlighet att vara stolt över mig, så att ni kan bemöta dem som skryter med det som ligger på ytan och inte det som finns i hjärtat.
Paulus stolthet är Korinthierförsamlingen i sig – i Andra Korinthierbrevet 3:2–3 kallar han ju till och med församlingen för sitt rekommendationsbrev från Kristus, ”känt och läst av alla människor”. Det var Paulus som hade grundat församlingen, och han gladdes över de framsteg de gjorde i tron på Kristus och i kärleken till varandra.
Men vilka är de ”som rekommenderar sig själva” och varför uppehåller sig Paulus vid dem?
Paulus varnar för att dessa (med ett ironiskt uttryck) ”väldiga apostlar” förkunnar ”en annan Jesus” och kommer till församlingen med ”en annan ande”. Paulus kallar dem för ”falska apostlar” och jämför dem rentav med hur Satan kan klä ut sig till en ljusets ängel.
Vad ligger bakom dessa hårda omdömen av Paulus? Det Paulus verkar vända sig emot är dessa ”apostlars” förakt för svaghet. Och i det föraktet ligger enligt Paulus också ett förnekande av Kristus, som blev svag, led och dog för att försona världen med Gud.
”Framgångsapostlarna” verkar ha förkunnat en väg till frälsning utan motgångar, svårigheter eller lidanden. De nya lärorna som dessa apostlar predikade uppfattades av en del medlemmar i Korinthierförsamlingen vara betydligt mer attraktiva än det Paulus stod för. Att framgångsapostlarna dessutom hade förstånd att ta saftigt betalt av församlingen för sina tjänster tog man som ytterligare ett bevis på att framgångsapostlarna – till skillnad från församlingens grundare Paulus – verkligen hade något att komma med.
Framgångsapostlarna förvanskade tron till en verklighetsflykt: Svårigheter, lidanden och bekymmer kunde viftas bort och förnekas eftersom sådant ju endast var skenbart och inte på riktigt. De fattiga och sjuka i församlingen behövde inte visas omsorg; de hade ju sig själva att skylla eftersom de helt enkelt inte hade nått fram till den sanna insikten om frälsningens beskaffenhet. Och att Jesus verkligen skulle ha lidit och dött uppfattades som en absurditet eftersom Gud självklart står över allt vad lidande heter.
Det kan verka som att Paulus i det här textavsnittet mest är ute för att försvara sig själv och sin egen position i församlingen, men om vi ska ta honom själv på orden handlar det om något betydligt mer akut, nämligen själva frälsningen.
I Första Korinthierbrevet skriver Paulus så här:
Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. … Vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.
”Guds svaghet är starkare än människorna.” Det går att uppfatta den meningen som att Paulus menar att om redan Guds svaghet är starkare än människorna, så måste ju Guds styrka vara ännu väldigare. Men Paulus poäng är nog snarare att det är just svagheten som är Guds allra största styrka; att det inte finns någon starkare makt än Guds utblottelse.
Det är möjligt att Paulus skulle ge framgångsapostlarna rätt i uppfattningen att Gud egentligen är oförmögen att lida; att det egentligen är emot Guds natur att lida. Men: av fri vilja och av kärlek till mänskligheten gör Gud, så att säga, våld på sin egen gudomliga natur och låter sig bli svag och lider i Jesus Kristus!
Måhända kan människan tävla med Gud i styrka. Redan i berättelsen om Babels torn sade Gud om människorna:
Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.
Men det är inte framför allt i framgångarna som Gud har stämt möte med människan, utan i svagheten – ja till och med i det som ytligt sett kallas ”dårskap”. Om detta skrev Paulus till församlingen redan i Första Korinthierbrevet:
Eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. … Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.
Och denne ende Herre, i vilken de ska ha sin ”stolthet”, är enligt Paulus en Herre som låtit sig bli utblottad på allt och förnedrad på ett kors. Där finns frälsningen och där finns kraft och motivation till församlingens gemensamma omsorg och kärlek.
Fundera vidare
Vad gör dig stolt? Vad gör dig inte stolt?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Att inte drivas ”av världsliga motiv”.
För samhället och världen: För alla som förförs eller råkar ut för ”ohederliga” människor eller sammanhang.
För mig själv och mina nära: Om ”uppriktighet”.