26 mar Den 3 april (onsdag i fjärde fasteveckan) ”Syskonskap”
Den 3 april (onsdag i fjärde fasteveckan)
Syskonskap
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
I Nya testamentet används många olika bilder för att beskriva församlingen. Till exempel: Kristi kropp, Jesu fårahjord, de heliga, Jesu lärjungar, ett rike av kungar och präster… I Jakobsbrevet utgör de Jesustroende framför allt ett syskonskap. Gång efter annan kallar Jakob läsarna: ”mina bröder”.
[Enligt dåtidens språkregler används alltid en maskulin ordform om en grupp personer eller saker i vilken minst en person/sak som ingår däri har genus maskulinum. Därför använder Jakob (precis som alla andra antika författare) ordet ”bröder”, där vi hellre skulle använda ordet ”syskon”. Å ena sidan får vi bara konstatera att så fungerade språket; å andra sidan är det viktigt att vara medveten om att språk aldrig är ”neutralt”, utan alltid tenderar att prioritera/överbetona somt och osynliggöra annat.]
När Jakob betraktar de Jesustroende som syskon (vilket för övrigt är en fundamental tanke också i Matteusevangeliets församlingssyn) är det mer än bara en from men tom symbol. I det samhälle Jakob levde var (stor)familjen/klanen/hushållet det som gav människor såväl identitet som social och ekonomisk trygghet. Men det samhället var också tydligt präglat av en hederskultur, där de som ingick i hushållet förutsattes vara lojala mot familjens överhuvud: husfadern.
Att tro och bekänna att den avrättade, korsfäste (och därmed av Gud bevisligen förbannade) predikanten Jesus från Nasaret skulle vara Guds Messias, var i många ögons detsamma som att dra ner släktnamnet i smutsen, och en given anledning att bli utslängd från familjen. För en sådan utesluten person var de andra Jesustroende det enda sociala sammanhang och ekonomiska skyddsnät – kort sagt: den enda familj – som fanns kvar för en.
Samtidigt var det förstås långt ifrån alla Jesustroende som hade det dåligt ställt eller som var uteslutna och borträknade från sina familjer. Bland de Jesustroende fanns hela skalan av rika och fattiga; etablerade och förskjutna. Men enligt Jakob är det de mest värnlösa bland dem som ska sätta agendan. Det är inte de fattiga bland dem som ska rätta sig efter de rika, utan tvärtom: de rika efter de fattiga. (Och i någon mån befinner de ju sig alla, vilket Jakob skrev redan i brevets inledande hälsning, i ”förskingringen”; alltså i något slags utanförskap eller exil).
I dagens text anknyter Jakob till två berättelser från Gamla testamentet: dels berättelsen från Första Moseboken om när Abraham på Guds befallning var beredd att offra sin egen son Isak (men blev stoppad i sista stund); dels berättelsen från Josuas bok om Rachav i Jeriko.
Ingen av dessa båda berättelser är oproblematiska, och vi måste bemöda oss att gräva oss igenom ganska så tjocka lager av kulturella skillnader, annorlunda syn på individ och kollektiv, makt och en hel del annat om vi ska höra och uppfatta något som möjligen påminner om vad de ursprungliga åhörarna/läsarna hörde och uppfattade i dessa berättelser (vilket eventuellt även var vad också Jakob och hans adressater hörde och uppfattade).
Abraham och Isak
I det dåtida klansamhälle i vilket denna berättelse utspelas, var inte en förstfödd son enbart (än mindre i första hand) en älskad familjemedlem i egen rätt; någon som fanns ”för sin egen skull”. Det vore kanske snarare mer korrekt att beskriva honom som en av husfaderns ”ägodelar” (om än en mycket dyrbar sådan). Den förstfödde sonen var husfaderns (och därmed hela klanens) viktigaste livförsäkring; garanten för hela klanens fortlevnad.
När Abraham i berättelsen uppmanas att offra Isak är det detta Abraham uppmanas att göra: att i sin förtröstan på Gud vara beredd att till och med sätta hela sin ekonomiska säkerhet och hela sin framtid på spel.
Hela detta synsätt på avkomma som i första hand en social och ekonomisk ”livförsäkring” går förstås helt emot vad vi förhoppningsvis tänker om föräldrar och barn, eller huvud taget vad det innebär att vara en individ och de rättigheter som kommer med det. Det finns alltså ingen som helst anledning att försvara detta föråldrade synsätt, men vi kan behöva få det förklarat – åtminstone om vi har det minsta intresse av att förstå vad den här gamla berättelsen vill säga.
Det är också förklaringen till varför Jakob kan ta den här märkliga (och ur vårt perspektiv avskyvärda) berättelsen som ett exempel på de rikas ansvar för de fattiga. Det handlar inte om att ”offra barn”, utan om att de rika och välbesuttna måste vara beredda att offra sin egen bekvämlighet, sina ekonomiska tillgångar och kanske till och med sin för ålderns höst eventuellt planerade guldkant – för de trossyskon var mindre lyckligt lottade än de själva, och som var i akut behov av mat, kläder och andra förnödenheter här och nu.
Rachav
Israeliterna hade efter den långa ökenvandringen kommit in i Kanaans land. Under ledning av Moses efterträdare Josua erövrar de landet från de områdets tidigare invånare.
[Redan själva tanken på ett gudomligt sanktionerat erövringskrig är förstås problematisk. Flertalet forskare tvivlar visserligen på att det rent historiskt var så det gick till när de hebreiska stammarna bosatte sig i Kanaan, men det är förstås mer än nog att det är så historien kom att berättas. Detta var i och för sig inget unikt för enbart israelitiskt historieberättande. I den kultursfär dessa berättelser tillkom, skulle de flesta folk ha beskrivit sina segrar och nederlag på liknande sätt. När ett folk (vare sig det var israeliter eller andra) vann en militär seger togs det som ett tecken på att det folkets gud var starkare än det andra folkets. Men att tidigare generationer, inklusive bibelns författare, använt Gud som ursäkt för att gå i krig och till och med utrota folk (och rentav påstått att det skett på Guds uttryckliga befallning), är likväl ingen anledning till att vi ska använda Gud på det sättet. Berättelserna är som de är. De ingår från allra första början och allt framgent i såväl judendom som kristendom. Vi behöver förhålla oss till dessa berättelser, läsa dem och kanske rentav använda dem – men på ett ansvarsfullt sätt och med största vaksamhet.]
Josua sänder några spejare till den väl befästa, muromgärdade staden Jeriko, som ska undersöka hur de bäst ska kunna erövra staden – och utplåna den till grunden. De tar in hos en sköka vid namn Rachav som bor i ett hus i stadsmuren (och ja, man kan verkligen undra varför männen gjorde sig ärende just till det huset). Folket i Jeriko får nys om de israelitiska spionerna, men Rachav lyckas gömma dem, och hjälper dem även att fly – i utbyte mot att hon och hennes familj ska besparas när israeliterna anfaller staden. Israeliterna ödelägger Jeriko, men håller löftet till Rachav och hennes familj. Hon upptas i Israel och kom att bli anmoder till självaste kung David.
Ser vi till Jerikoborna är Rachav förstås en landsförrädare av värsta sort, och det hon gör när hon skyddar spejarna och hjälper dem att fly är moraliskt tveksamt i allra högsta grad.
Ser vi till Rachav sätter hon både sin egen och sin familjs heder, liv och framtid på spel. Hade spejarna upptäckts, och hade israeliternas anfall misslyckats, hade såväl Rachav som hennes släkt inte haft något annat öde att vänta än det gruvliga straffet för landsförräderi.
Jag tänker mig att det också är förklaringen till varför Jakob kan ta den här märkliga (och moraliskt tveksamma) berättelsen som ett exempel på de rikas ansvar för de fattiga. Hur långt är de rika beredda att gå i sin solidaritet med församlingens fattiga och socialt utsatta? Skulle de vara beredda att sätta hela sin heder på spel för sina fattiga trossyskons skull; kanske till och med riskera att bli betraktade som förrädare av det sociala sammanhang de själva tillhört sedan födseln?
Fundera vidare
Vad känner du inför bilden av församlingen/kyrkan som en familj?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om att vara en ”kropp med livsande” där tro blir till handling.
För samhället och världen: Om ”barmhärtighet”.
För mig själv och mina nära: Om att ”älska din nästa som dig själv”.