18 mar Den 31 mars (Midfastosöndagen) ”Livets bröd”
Den 31 mars (Midfastosöndagen)
Livets bröd
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Den fjärde av fastans söndagar – midfastosöndagen – har av tradition kommit att få en något ljusare ton än de andra. Dess alternativa namn i evangelieboken är Laetare, ”Gläds!” Midfastosöndagen kan få vara en rastplats – en oas, att få slå sig ner i en stund under fastans ”ökenvandring”.
I Moseböckerna berättas det att när israeliterna vandrade genom öknen från slaveriet i Egypten till det utlovade landet, försåg Gud dem med det himmelska brödet ”manna”. På midfastosöndagen får vi påminnas om – och glädjas över – att Jesus är det eviga, sanna mannat som ger världen liv.
—
Lyckades du hänga med i alla turerna i dagens bibeltext från Johannesevangeliet? Den valda texten är en del av ett samtal mellan Jesus och en grupp människor, men det verkar som om de hela tiden talade förbi varandra, så att samtalet bara nästan hängde ihop.
Så låter det ganska ofta i Johannesevangeliet. Jesus samtalar vid upprepade tillfällen med någon eller några, men det blir ofta samtal där man gång på gång talar förbi varandra. Det är nästan som om Jesus vill missförstå – och själv bli missförstådd. Det är som om han vill göra sig omöjlig och få folk att bli irriterade.
Om vi hade fortsätt att läsa det som kommer efter dagens bibeltext, skulle vi ha sett att det inte blir bättre, utan att samtalet urartar helt och hållet. Det avslutas nämligen med att några till slut säger:
Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?
Och de flesta – till och med några av hans egna lärjungar – går därifrån, mycket upprörda, förnärmade och stötta.
Tar inte Jesus människor på allvar eftersom han håller på så där? Eller är det just det han gör?
Människor i tusental hade följt med Jesus för att han skulle bota dem från deras sjukdomar och för att lyssna på hans undervisning. Och Jesus botade och predikade. Timmen hann bli sen, och Jesus förstod att alla måste vara rejält hungriga vid det här laget. Men var skulle man få tag på mat? Till slut hittade lärjungarna en pojke som hade varit förståndig nog att ta med sig matsäck. Det var inte mycket – fem bröd och två fiskar. Men i Jesu händer räckte denna lilla korg mat till hela folket.
När alla hade ätit sig mätta blev det till och med en massa mat över. Det här tyckte folket var fantastiskt och ville göra Jesus till kung. Men han försvann.
Kanske blev människorna hungriga igen, för snart började de leta efter Jesus. De rodde över sjön, till Kafarnaum, och där fann honom till sist. Och Jesus sa då till dem:
Ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken, utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig, utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er.
Antagligen fattade Jesus att människor faktiskt behöver mat (”den föda som är förgänglig”) för att överleva. Han hade ju själv ordnat så de hade fått just det när han hade delat ut av bröden och fiskarna. Och antagligen fattade Jesus att god mat och dryck kan öka livskvaliteten. Han blev ju själv (om inte i Johannesevangeliet så åtminstone i Nya testamentets övriga evangelieskrifter) anklagad av de religiösa för att vara alltför intresserad av goda middagar och fina viner. Men samtidigt ville han få dem att förstå att livet inte går ut på detta, utan att det finns en längtan i oss som bara kan mättas av något annat; något större; något djupare.
Bland alla våra önskningar och allt vi längtar efter i livet kan det finnas en önskan som är djupare än allt det andra. Kanske vi inte ens är medveten om den, men den behöver inte vara mindre verklig för det, utan finnas där ständigt ändå – som en oro.
Kanske var det därför Jesus medvetet provocerade människorna som han samtalade med, och rentav kunde få dem att bli förnärmade och arga – för att få dem att stanna upp, tänka till och upptäcka vad som innerst inne fattades dem.
Vi kan ha många olika önskningar, och längta efter mycket:
”Jag önskar att jag kom in på den eller den utbildningen.”
”Jag önskar att jag kom med i det eller det laget.”
”Jag önskar att jag fick det där drömjobbet.”
Och inga av de här sakerna behöver vara oviktiga, och det kan vara värt att jobba stenhårt för att nå dem. Men om vår djupaste längtan egentligen är en annan, kan ju ingen av de här andra i och för sig viktiga och goda sakerna ändå till fullo möta den. För tänk om vår djupaste längtan egentligen är en hemlängtan. Tänk om vi innerst inne längtar hem till vårt ursprung. Tänk om vi egentligen törstar efter inget mindre än själva livets källa.
Augustinus, en av kyrkans största tänkare, satte en gång ord på denna längtan. Under sitt liv hade han hunnit med att testa det mesta. Dessutom hade han länge känt direkt avsmak och ovilja mot kristen tro. Men till slut kapitulerade han och tog emot Jesus Kristus som sin herre och frälsare. På ålderns höst författar han en lång bok över sin livshistoria, och då skriver han bland annat så här till Gud:
Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.
Jag frågade tidigare: Tar inte Jesus oss människor på allvar? Eller är det just det han gör? Ja, kanske är det just det han gör!
Kanske vill han få oss att se på oss själva som inte bara skapade av Gud, utan även skapade till Gud; skapade till att leva i gemenskap med Gud; att ingå i en nära relation med den Gud som är livets källa och mål. Enligt evangeliet återupprättas den gemenskapen när vi tror och förtröstar på Jesus.
Efter det där samtalet som urartade så att folk gick iväg provocerade, upprörda och arga, frågade Jesus dem som trots allt hade stannat kvar:
Inte vill väl ni också gå er väg?
Simon Petrus svarade:
Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.
Det är som om evangelisten genom att återge detta svar liksom vill säga att vi inte själva kan arbeta oss tillbaka till livets källa och mål. Vilka vägar skulle vi ta? Vilket arbete skulle vi utföra? Istället får vi tacka ja till denna relation med Gud – livets ursprung och mål; vårt hem – som man tackar ja till en gåva.
”Gud, Gud Gud…” Det kan verka som om det handlar om något som egentligen inte har med våra vanliga liv att göra; som något som möjligen passar på söndagen eller när man känner sig lite extra andlig och from. Ändå är det precis tvärtom. Jesus sa:
Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.
Och vart sände Gud sin enfödde son Jesus Kristus? Till en liten sagoplanet så långt bort från oss och de liv vi vanligtvis lever som man bara kan tänka? Nej, Gud sände Jesus till den här världen – inte till sagan, utan till din och min verklighet.
Vårt här och nu är platsen och tiden att bekänna tron på Gud som har skapat världen och älskar den.
Vårt här och nu är platsen och tiden att bekänna tron på Jesus Kristus som levde, korsfästes, dog och uppstod till försoning och liv för hela världen.
Vårt här och nu är platsen och tiden att bekänna tron på den heliga Anden som ger kyrkan kraft att tillsammans med alla människor av god vilja arbeta för fred och rättvisa i världen.
För platsen och tiden för detta är inte på någon sagoplanet eller i någon sagotid, utan just i ditt och mitt verkliga här och nu.
Fundera vidare
Vad oroar ditt hjärta?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Att arbeta för det ”som består och skänker evigt liv.”
För samhället och världen: För alla som hungrar – fysiskt, psykiskt och andligt1.
För mig själv och mina nära: Om tro på ”honom som Gud har sänt” – Jesus Kristus, ”livets bröd”.