26 mar Den 5 april (fredag i fjärde fasteveckan) ”I dessa sista dagar”
Den 5 april (fredag i fjärde fasteveckan)
I dessa sista dagar
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Jakob har tidigare sagt att ens handlingar och tal visar vad man egentligen tror (eller inte tror). Det poängterar han även i dagens bibeltext, men dessutom pekar han på att också ens förhållande till tiden säger något om ens tro.
Den monoteistiska historieuppfattningen, som förekommer inom judendomen, kristendomen och islam, är linjär. Gud har gett historien har en början – och kommer även att ge den ett slut. Enligt Nya testamentets texter når tiden sin fulländning när Kristus kommer tillbaka och dömer levande och döda.
Liksom tidigare i brevet påminner Jakob sina läsare om vad de redan vet. De vet vad de ska göra för att handla rätt. De vet också att Herren ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Det är åtminstone det de påstår att de vet när de i Jesusgemenskapens sammankomster stämmer in i den urkristna arameiska bönen: Marána ta,”Vår herre, kom!” Men ändå menar Jakob att de planerar sina liv och förhåller sig till varandra på ett sätt som de bara kan göra om de inte visste eller trodde detta. De dömer ju varandra utan en tanke på att de själva en dag ska stå inför Herrens domstol.
Återigen riktar Jakob sina varningar framför allt mot dem i gemenskapen som är rika och välbeställda. Genom att dessa spara sina tillgångar på hög menar Jakob att de ”slaktar” de i gemenskapen som inte har det gott ställt. De rika sparar för framtida dagar, men de dagarna kanske ju aldrig ens hinner komma innan historien är slut, och de fattiga behöver få del av de rikas goda nu.
Läran om domen är en lära som människor i maktposition under historiens lopp har använt på de mest vidriga och utstuderade sätt för att hålla människor i schack. Men den är bara meningsfull ”nerifrån”. När den används ”uppifrån” blir den inget annat än ännu ett förtryck.
När den används uppifrån kommer den inte med något nytt, utan – tvärtom – befäster bara status quo. När läran om domen används uppifrån passar den som hand i handske med de starkares förtryck av de svaga; med de rikas orättvisa mot de fattiga; den ger bränsle åt de normer som de privilegierade alltid har satt. Kort sagt: den understöder just de gamla system som den var ämnad att störa och ifrågasätta.
Ska vi över huvud taget tala om det här med domen tror jag att det är bra att försöka förstå hur tron på den uppstod. För det var inte så att tron på den yttersta domen helt plötsligt bara uppstod. Nej, den växte fram ur ett konkret sammanhang, för att hantera ett visst problem.
I de äldsta texterna i bibeln finns det inte någon särskilt utvecklad tanke vare sig om ett liv efter detta eller om historiens slut. I den föreställningsvärld som författarna till de äldsta texterna i bibeln delade var det liv Gud hade gett människan helt enkelt det liv hon levde här och nu. Och varje ny dag var en nåd och ett Guds under. När någon dog hette det att hen ”samlades hos sin fäder”. För några av bibelförfattarna betydde antagligen det uttrycket nog inte mycket mer än att den döda begravdes i familjegraven, medan andra av författarna tänkte sig att det fanns en plats dit alla människor utan åtskillnad kom: sheol eller ”dödsriket” – ett slags onaturlig skuggtillvaro.
Det fanns alltså lite olika tankar, men det gemensamma var ändå att det riktiga livet (det verkliga livet, det enda liv värt att kallas liv) var här och nu. Det hebreiska ordet för ”framtid” betyder egentligen ”avkomma”. Det var så man levde vidare: genom sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn. När Gud genom profeterna i Gamla testamentet lovar folket en framtid och ett hopp så betyder det helt enkelt att släktet ska leva vidare.
Och Gud välsignade den gudfruktige och förbannade den ogudaktige. Och välsignelse var inte någon andlig känsla, utan något mycket konkret: goda skördar, stor familj, mat på bordet, ett långt och gott liv…
Men dessa gamla hebreer var förstås inte dummare än att de upptäckte att det där inte riktigt stämde i praktiken. Det var sannerligen inte alltid de rättfärdiga som levde livets glada dagar i välsignelse. Många gånger var det ju precis tvärtom. Det var de som visste hur man utnyttjar människor som verkade klara sig bäst; de som hade de vassaste armbågarna och som inte tvekade att trampa på människor för att uppnå en högre position. Dessa rötägg levde sköna liv och fick efter långa år stilla somna in – utan att ha drabbats av den allra minsta förbannelse i livet. Istället var det de rättfärdigas liv som många gånger blev hårt och kort.
Och det är i denna orättvisa verklighet som tankarna på Herrens dag och den yttersta domen växer fram; att en dag ska Gud slå näven i bordet och säga: ”Nu får det vara nogt!” Om det så krävdes att Gud först måste hämta upp alla från dödsriket igen så skulle Gud likväl till slut slå näven i bordet och säga: ”Nu får det vara nog!”
Läran om domen uppfanns inte av ett förtryckande, konservativt prästerskap för att hålla folk i schack. Tvärtom: den växer fram underifrån, bland de förtryckta – som ett evangelium, ett hoppets budskap, en källa till kraft som hjälper en att hålla fast vid sin värdighet som människa.
Syftet med denna tro var alltså att hålla fast vid hoppet om de förtrycktas upprättelse. Det är möjligt att det finns kompletterande eller bättre sätt att hantera dessa problem idag, men vem är jag att säga till de förtryckta; till de förkastade, de instängda, de utblottade, de utnyttjade, de massakrerade: ”Hoppas inte på någon dom; hoppas inte på någon upprättelse, tro inte att ni har Gud på er sida, tro inte ens att ni har nån makt på er sida!”? Ja, vem är jag att säga så?
Fundera vidare
Vad känner du inför framtiden?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om ”uthållighet”.
För samhället och världen: Att de som ”lever i lyx och överflöd här på jorden” ska börja ”handla rätt”.
För mig själv och mina nära: Om att mitt ”ja skall vara ett ja och mitt nej ett nej”.