Den 5 december (torsdag i första adventsveckan): ”Två städer”

19 nov Den 5 december (torsdag i första adventsveckan): ”Två städer”

Den 5 december (torsdag i första adventsveckan)

Två städer
 

Jesaja 26:1–6
Den da­gen skall man sjunga den­na sång i Ju­da: Sta­den är vår styr­ka, till skydd har han skänkt den val­lar och värn. Slå upp por­tar­na, låt det rättfärdi­ga fol­ket dra in, ett folk som förblir tro­get. Den som är stånd­ak­tig skänker du trygg­het, på dig för­tröstar han. För­trösta all­tid på Her­ren, ty Her­ren är en evig klip­pa. Han störtar ner dem som bor där up­pe i den otillgäng­li­ga sta­den, han jämnar den med mar­­ken, förvand­lar den till grus, så att de fat­ti­ga och de sva­ga kan tram­pa den un­der fötter­na.

Ur Psaltaren 118
Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. Det är bättre att ty sig till Her­ren än att lita på människors hjälp. Det är bättre att ty sig till Herren än att lita på mäktiga män. Öppna för mig rättfärdighetens portar! Jag vill gå in och tacka Her­ren. Här är Her­rens port, här får hans trogna gå in. Jag tackar dig för att du hör­de min bön och blev min räddning. Herre, hjälp oss! Herre, ge framgång! Väl­signad den som kommer i Her­rens namn! Vi välsignar er från Herrens hus. Her­ren är Gud. Han gav oss ljus.

Matteusevangeliet 7:21, 24–27
Jesus sade: ”In­te al­la som säger ’Her­re, her­re’ till mig skall kom­ma in i him­mel­ri­ket, ut­an ba­ra de som gör min him­mels­ke fa­ders vil­ja. Den som hör des­sa mi­na ord och hand­lar ef­ter dem är som en klok man som bygg­de sitt hus på berg­grund. Reg­net öste ner, flo­­­den kom, vin­dar­na blåste och kas­ta­de sig mot hu­set, men det ra­sa­de in­te, ef­tersom det var byggt på berg­grund. Och den som hör des­­sa mi­na ord men in­te hand­lar ef­ter dem är som en dåre som bygg­de sitt hus på sand. Reg­net öste ner, flo­den kom, vin­dar­na blåste och störta­de sig mot hans hus, och det ra­sa­de och ra­set blev stort.”

Studium och reflektion

I bibeln står staden ofta för trygghet, sammanhang och mänsklig gemenskap. Dvs. sta­den som symbol. Självklart var livet i de verkliga städerna på bibelns tid komplext liksom i våra nutida städer. Självklart förekom räv­spel i dåtidens städer som i vår tids städer. Självklart fanns det utanförskap, fat­tigdom och våld i staden – då som nu. Men staden som bild; staden som symbol: trygg­het, sammanhang, tillhörighet och mänsklig gemen­skap. Staden med sina trygga, fasta murar. Staden med sitt myllrande liv av relationer.

Stadens totala motsats var öknen eller vildmarken – den skyddslösa tillvaron utan ge­menskap eller sammanhang. Där är människan övergiven och utelämnad åt det tom­ma ödets oför­ut­säg­bara nycker. Det är den väglösa ödemarken utan mål eller mening eller struktur. Där finns bara främlingskap, tomhet och ångest.

Men även om motsatsparet i de flesta bibeltexter är staden (som symbol för trygg­het och fast­het) – öknen (som symbol för otrygghet och rotlöshet), finns det även en del texter där stad ställs mot stad. Skillnaden kan i sådana fall sägas vara mellan falsk och sann trygghet. Så är det till exempel i bibelns sista bok, Up­pen­ba­rel­se­bo­ken, där den sanna, eviga tryggheten i Gud representeras av Det nya Jerusalem, me­dan den uppblåsta, men falska tryggheten representeras av Babylon.

Tanken på två städer, där den ena staden representerar den sanna tryggheten, medan en annan stad representerar en bedräglig trygghet som bygger på falsk grund, finns även i dagens läs­ning från profeten Jesajas bok.

I textens ursprungliga sammanhang handlar texten om två verkliga städer: Je­ru­sa­lem, som var Guds tempelstad och huvudstad i Juda rike; och en annan, högt be­lägen stad, vars namn inte nämns i texten, men som kännetecknads av högmod, våld och orättvisor. Av det större text­sam­­man­hanget i Jesajas bok verkar denna andra stad ligga i grannriket Moab. Israeliterna och moabiterna hade ofta legat i kon­flikt med varandra och var historiskt sett varandras ärke­fi­en­der.

Vid tiden för textens tillkomst kom dock inte det mest akuta hotet från Moab, utan från Babylonien. Det är därför möjligt att Jesaja helt enkelt använder Moab som ett täcknamn för Babylon; att han beskriver den aktuella hotbilden med att likna den vid tidigare hot i folkets historia. (På liknande sätt är det i Uppenbarelseboken, där Babylon i sin tur är ett täcknamn för Rom.) Men det kan också vara ett med­ve­tet val av författaren att inte nämna stadens namn: så kan den staden re­pre­sen­te­ra varje plats och varje företag – i olika tider och sammanhang – som inte har He­rren, ”den eviga klippan”, som grund.

I evangelietexten från Jesu bergspredikan i Matteusevangeliet talar Jesus vis­ser­li­gen inte om städer, men väl om hus. Det ena huset är byggt på berggrund och står där­för säkert även under svåra omständigheter, medan det andra är byggt på sand, och som därför kommer att rasa när stormen kommer. Den som bygger sitt hus på berg­grund är i Matteusevangeliets sammanhang den som tillämpar Guds lag, torah, i enlighet med Jesu tolkning av den; medan den som byg­ger huset på sand är den som visserligen har hört Jesu tolkning av lagen, men ändå gör på annat sätt.

Husen kan se identiska ut; båda byggarna kan till och med kalla Jesus för sin herre. Men sedan var det där med att försöka leva som man lär …

Fundera vidare

Vad/vem ger dig trygghet?

Be med bibeltexten

• För samhället och världen: Om upprättelse för de fattiga och svaga.
• För församlingen och kyrkan i hela världen: Att höra Jesu ord och handla efter dem.
• För mig själv och mina nära: Om klok