27 mar Den 7 april (femte söndagen i fastan) ”Försonaren”
Den 7 april (femte söndagen i fastan)
Försonaren
Dagens bibeltext
Studium och reflektion
Med femte söndagen i fastan börjar passionstiden – den del av fastetiden som handlar om Jesu lidande och död; att Jesus led och dog för att försona världen med Gud.
Dagens bibeltext är hämtad från Markusevangeliet. Det skulle kunna kallas för Nya testamentets ”snabbaste” evangelium, för Markus berättar om händelserna i Jesu liv i ett mycket raskt tempo. Det är nästan som om Jesus springer fram över boksidorna. Ett av Markus favoritord är ett ord som på svenska kan översättas ”plötsligt”, ”genast”. Det ordet använder Markus i var och varannan mening.
Men när Jesus närmar sig Jerusalem, går Markus ner i tempo. Från att ha använt ett kortfattat språk och breda penseldrag blir Markus alltmer detaljrik ju närmare han i sitt berättande kommer Jesu död på korset. Från att ha berättat ganska kortfattat om de första åren av Jesu verksamhet, ägnar Markus halva sin bok åt passionsberättelsen, där han återger händelserna dag för dag, timme för timme, minut för minut.
I dagens bibeltext har Jesus redan ridit in i Jerusalem. Jesus har även drivit ut köpmännen i templet och därefter dragit sig tillbaka med sina lärjungar till en by strax utanför staden. Nu är Jesus tillbaka i staden, och ”översteprästerna och de skriftlärda och de äldste” i Jerusalem ansätter honom med frågor – bland annat vill de veta vem som gett honom fullmakt att gå bärsärkagång i templet. Dagens bibeltext är ett av flera samtal som Jesus har med Jerusalems religiösa ledarskikt under sin Jerusalemvistelse dagarna före sin död.
Jesus talar till dem i liknelser, och Markus ger ett exempel på en sådan.
Man brukar skilja på allegorier och egentliga liknelser. Båda sorterna är historier som i berättelsens form vill förklara eller berätta om en sanning, men i en allegori har varje detalj i berättelsen en symbolisk innebörd. Så är det inte i en egentlig liknelse. Där är det inte detaljerna som är det viktiga, utan berättelsens poäng. Nästan alla historier Jesus berättar i evangelierna är egentliga liknelser, och endast ett ytterst fåtal är allegorier.
[Av alla de historier Jesus berättar i evangelierna, är i stort sett den enda allegorin en berättelse som handlar om en man som gick ut för att så. En del av sådden föll på vägkanten och fåglar kom och åt upp det; annat föll på stenar, där det inte fanns någon jord osv. I den historien har varje enskild detalj en innebörd: Den sådd som fåglarna åt upp symboliserar människor som förlorar det de har tagit emot; sådden på stenarna symboliserar människor som saknar rotfäste. Osv. Men den historien är alltså ett extremt ovanligt undantag.]
Eftersom berättelsen om arrendatorerna i vingården är en liknelse och inte en allegori, behöver vi alltså inte försöka pressa ut en särskild betydelse ur varje enskild detalj. Vi behöver alltså inte försöka komma på vad t.ex. vingårdens stängsel symboliserar. Eller vem den förste tjänaren är som blev pryglad och bortkörd. Eller vem den andra tjänaren är. Eller vad det betyder att de ”slog honom i huvudet” etc. De detaljerna har mest funktionen att skapa en viss stämning i berättelsen. Men därmed är det inte sagt att inte några saker i berättelsen har en alldeles särskild mening.
En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg upp en pressgrop och byggde ett vakttorn.
Den här inledningen klingade mycket bekant i översteprästernas, de skriftlärdas och de äldstes öron, för med nästan samma ord började en välkänd text i bibeln: ”Sången om vingården”, som står i profeten Jesajas bok:
Jag vill sjunga en sång om min älskade vän,
en sång om min vän och hans vingård.Högt uppe på en bördig sluttning
hade min vän en vingård.
Han luckrade upp den och plockade sten
och planterade ädelt vin.
Han byggde ett vakttorn,
han högg ut ett presskar.
Han väntade sig söta druvor,
men vingården gav honom sura.Döm nu, Jerusalems män och Judas folk,
döm mellan mig och min vingård!
Vad mer kunde göras för min vingård,
som jag inte redan har gjort?
Jag väntade söta druvor –
varför gav den mig sura?
Nu skall jag låta er veta
vad jag tänker göra med min vingård.
Jag skall ta bort stängslet,
så att den blir skövlad,
jag skall riva muren,
så att den blir nertrampad.
Jag skall låta den förfalla:
där skall inte beskäras, inte hackas,
tistel och törne skall ta överhand.
Och molnen skall jag förbjuda
att fälla sitt regn över den.Herren Sebaots vingård är Israel,
Judas folk hans älskade plantering.
Han väntade oväld men fann våld,
väntade rätt men fann orättvisa.
(Jesaja 5:1–7)
Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste förstod antagligen ganska omedelbart att Jesu liknelse handlade om Israel. (Vingården i Jesu liknelse är alltså inte bara något slags stämningsskapande detalj, utan viktig för att få fram liknelsens poäng.)
I Jesajas sång om vingården är det själva vingården, alltså Israels folk, som är problemet. Det är Israel som har vänt sig bort från Gud och bär dålig frukt.
Men Jesu liknelse säger något annat. I Jesu liknelse är det inte vingården som är problemet, utan arrendatorerna (och översteprästerna, de skriftlärda och de äldste förstod att liknelsen var riktad just mot dem). Med den här liknelsen kritiserar Jesus alltså inte Israel som helhet. Jesu kritik är riktad mot dem som hade fått det stora, ansvarsfulla förtroendet att vara Israels ledare och andliga vägledare.
Lite tidigare hade dessa ledare frågat Jesus vem som gett honom fullmakt att välta omkull saker och driva ut köpmännen från templet. Det svarade inte Jesus på. Men med sin liknelse kritiserar han ledarna för deras misskötsel och vanstyre av Guds utvalda egendomsfolk. De säger kanske att Israel är Guds folk, som de bara har fått i uppgift att förvalta, men de beter sig som om det är deras egen egendom som de kan göra vad de vill med.
När Jesus berättar att vingårdsägaren kommer och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra, betyder inte det att Israel ska ersättas av kyrkan. Så har dock den här liknelsen ofta kommit att tolkas, men det går stick i stäv med berättelsens poäng, eftersom det ju är Israel som är själva vingården. Det är inte vingården som byts ut i liknelsen, utan arrendatorerna.
Berättelsens poäng är inte heller att vingårdsägaren låter döda arrendatorerna, och kanske rentav en hel del av den senare kyrkans fruktansvärda antisemitiska illdåd kanske inte hade skett, om man bara hade förstått att den här berättelsen inte är en allegori – där varje detalj har en betydelse – utan en liknelse med en poäng: översteprästerna, de skriftlärda och de äldste hade misskött sitt uppdrag och hade vanvårdat Israel.
Den här bibeltexten är den föreslagna evangelieläsningen på den söndag som har temat ”Försonaren”. Man kan förstås fråga sig om det över huvud taget finns något försonande i just denna text. Det är ju snarare en konflikttext. Det som pekar mot försoningen finns kanske framför allt i det som Jesus säger direkt efter att han har berättat sin liknelse. Då citerar han ur Psalm 118 i Psaltaren:
Stenen som husbyggarna ratade
har blivit en hörnsten.
Herren har gjort den till detta,
och underbar är den i våra ögon.
Kanske syftar stenen på en viktig byggsten i templet – en sten som byggarna när de höll på att konstruera tempelbyggnaden först hade ratat, men sedan förstått att den behövdes och hade en helt avgörande, bärande eller sammanhållande funktion.
Men en annan minst lika rimlig tolkning är att stenen inte alls är någon sten i templet. Kanske var frasen om stenen ett känt, gammalt och ofta brukat ordspråk redan när Psalm 118 skrevs, och att ”stenen” i psalmen används om en människa.
Psalm 118 verkar nämligen handla om en person (kanske kungen) som just har återvänt till Jerusalem efter att ha vunnit ett stort slag. Medan striden pågick såg det länge ut som att Israel skulle förlora. Kungen själv blir omringad och trängd av fienderna från alla håll. Men Israel får till slut övertaget och besegrar fienderna. Efter striden återvänder alltså kungen till Jerusalem och går upp till templet för att tacka Herren för segern. Folket jublar och viftar med palmblad, och kungen tas emot av tempelprästerna som hälsar honom: ”Välsignad i Herrens namn är den som kommer!”
Oavsett vad stenen i Psalm 118 ursprungligen syftade på, kom rabbinerna med tiden att tolka stenen som att den symboliserade en viktig person för Israels väl, t.ex. Abraham, Mose eller rentav den kommande Messias.
I Markusevangeliet har översteprästerna, de skriftlärda och de äldste helt nyligen hört hur folket hyllade Jesus med ord som var hämtade just från Psalm 118, och de har även hört hans anklagelser mot dem själva att de (till skillnad från honom) inte gjort särskilt mycket för att förhindra den pågående förvanskningen av Herrens tempel till en rövarkula. Så att Jesus här helt fräckt vill påskina att det är han som är ”hörnstenen”, förstod de mycket väl.
Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste uppfattade alltså att Jesus försökte påskina att han är den som har kommit för att hålla ihop, försona och återupprätta det som han menade hade fördärvats genom de religiösa ledarnas och deras företrädares mångåriga vanvård av folket.
Frågan är om de ville låta honom göra det.
Det sorgliga svaret är att de inte hade några som helst avsikter att låta honom.
Men trons underbara svar, som vi får ta emot efter det svaret, är att inte ens genom att döda honom kunde de stoppa hans försoningsmission. Tvärtom, till och med hans lidande och död skulle, genom Guds outgrundliga, envisa försoningsvilja och beslut, komma att bli själva försoningsvägen.
Fundera vidare
På vilka områden har du blivit tilldelad ett ansvarsfullt förtroende?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Att ”stenen som husbyggarna ratade” alltid får vara ”dyrbar i våra ögon”.
För samhället och världen: För alla som har fått förtroende att vara ”arrendatorer” och förvaltare i såväl näringsliv som offentlig sektor.
För mig själv och mina nära: Om att ”ha respekt för” både mig själv och andra.