Den 7 december (lördag i första adventsveckan): ”Vägledare”

19 nov Den 7 december (lördag i första adventsveckan): ”Vägledare”

Den 7 december (lördag i första adventsveckan)
Vägledare
 

Jesaja 30:19–26
Si­ons folk, du som bor i Je­ru­sa­lem, gråt in­te mer. Han skall vi­sa dig nåd när du ro­­par till ho­nom, så snart han hör din bön skall han sva­ra. Her­ren har låtit dig le­va på svält­kost, men nu skall du in­te vänta förgäves på höstreg­net mer. – Nej, du skall rik­ta blic­ken mot di­na lära­re och lyss­na på di­na vägvi­sa­re som säger: ”Här är vägen, följ den!” när ni vill vi­ka av åt höger el­ler väns­ter. Silv­ret och gul­det som du har täckt di­na sni­da­de och gjut­­na gu­da­bil­der med, det skall du be­hand­la som orent, du skall kas­ta ut det som något be­­­sud­lat och kal­la det träck. – Han skall ge dig regn när du sår på din åker, och mar­kens gröda skall bli rik och fro­dig. Di­na hjor­dar skall den da­gen få be­ta på vid­sträck­ta äng­ar. Ox­ar­na och åsnor­na, di­na ar­bets­djur, skall få äta sur­fo­der av säd som ren­sats med van­­­na och sko­vel. På al­la berg och höjder skall vat­ten­strömmar välla fram på den sto­ra slak­­­tens dag, da­­gen när torn skall fal­la. Månen skall ly­sa som so­len, och so­lens ljus bli sju gång­er star­­ka­re, som sju da­gars ljus. Så skall det bli den dag då Her­ren förbin­der sitt sar­­­­ga­de folk och läker såren ef­ter sla­gen det fått.

Ur Psaltaren 147
Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Je­rusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, hans kraft är väldig, hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår han till marken.

Matteusevangeliet 9:35–10:8
Je­sus vand­ra­de om­kring i al­la städer­na och by­ar­na, och han un­der­vi­sa­de i sy­na­go­gor­na, för­kun­na­de bud­ska­pet om ri­ket och bo­ta­de al­la slags sjuk­do­mar och kräm­por. När han såg människor­na fyll­des han av med­li­dan­de med dem, för de var il­la med­far­na och hjälp­lö­sa, som får ut­an her­de, och han sa­de till si­na lärjung­ar: ”Skör­den är stor men ar­be­tar­na få. Be därför skördens her­re att han sänder ut ar­­be­ta­re till sin skörd.” Han kal­la­de till sig si­na tolv lärjung­ar och gav dem makt över ore­na an­dar, så att de kun­de dri­va ut dem och bo­ta al­la slags sjuk­do­mar och kräm­por. Det­ta är nam­nen på de tolv apost­lar­na: först Si­mon, som kal­las Petrus, vi­da­re hans bror Andre­as, Ja­kob, Se­be­dai­os son, och hans bror Jo­han­nes, Fi­lip­pos och Bar­tolo­mai­os, To­mas och tullin­dri­va­ren Mat­teus, Ja­kob, Al­fai­os son, och Tad­dai­os, Si­mon Ka­na­nai­os och Ju­das Is­ka­ri­ot, han som förrådde ho­­nom. Des­sa tolv sän­de Je­sus ut, och han be­fall­de dem: ”Ta in­te vägen till hed­ning­ar­na och gå in­te in i någon sa­ma­risk stad. Gå i stället till de förlo­ra­de fåren i Is­ra­els folk. Förkun­na på er väg att him­mel­ri­ket är nära. Bo­ta sju­ka, väck upp döda, gör spetäls­ka re­na och driv ut de­mo­ner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.”

Studium och reflektion

Jesus sa till sina lärjungar: ”Skörden är stor, men arbetarna få.”

Känns det igen? Det där att man ser att det finns så stora fantastiska möjligheter; så stor potential; en sådan enastående chans, men att allt ändå riskerar att rinna ut i sanden, eftersom tiden inte verkar räcka till. Eller för att organisationen är brist­fäl­lig. Eller för att man felprioriterar. Eller för att det inte finns tillräckligt med folk som vill hugga i. Eller kanske för att man helt enkelt tror för lite om sig själv och sin egen kapacitet.

I Matteusevangeliet säger Jesus att han har blivit sänd [underförstått: av Gud] till de förlorade fåren av Israels folk. Bilden av Israel som Guds fårahjord är ganska van­ligt förekommande i bibeln. Det fanns en gemenskap – en ”hjord” – Guds får­­hjord; Guds folk Israel, som var sammanfört till att leva gemenskap med var­and­ra och med sin Gud. Det fanns en gemenskap som var kallad – ja, rentav ska­pad – av Gud till att vara ett rike av kungar och präster på jorden.

Men detta hade schabblats bort – inte minst av ett ledarskap som varken hade haft Guds ära eller folkets bästa för ögonen. Så folket ”skingrades och driver vilsna om­kring på alla berg och höga kullar” (Hesekiel 34:6).

Många klarade säkert av det hela bra att leva på egen hand, men inte minst för de fat­tiga, de faderlösa, änkorna och andra utan något socialt eller ekonomiskt skydds­nät, var en sådan förskingring förödande.

Men nu var den rätta tiden inne; nu var tiden inne då Herren skulle ”förbinda sitt sar­ga­de folk” och läka ”såren efter slagen de fått”. Allt var förberett – inte minst ge­nom Herrens förelöpare, Johannes döparen, som hade banat vägen genom att föra människor till omvändelse och ny tro på Guds möjligheter i deras egen tid.

Så skörden var stor.

Men arbetarna få.

Om det nu alltså fanns en banad, framkomlig väg tillbaka till gemenskap. Hur skul­le alla dessa människor; alla dessa ”vilsegångna får av Israels folk”, kunna få hjälp att hitta fram till den vägen? Vem eller vilka skulle kunna säga till dem: ”Här är vägen, följ den!” Vem skulle kunna guida dem tillbaka till gemenskapen med Gud och med varandra?

Det är där Jesu lärjungar kommer in i bilden – först och främst de tolv apostlarna, men i för­längningen varje Jesu lärjunge, ty skörden är stor, och då behövs det många arbetare. Jesus ger dem fullmakt och sänder dem med samma uppdrag som han själv har: att med ord och handling visa att himmelriket är nära.

I Johannesevangeliet säger Jesus om sig själv: ”Jag är den gode herden”. Och i Lu­kas­ev­an­ge­liet berättar Jesus en liknelse om en herde som letar efter ett bort­tap­pat får tills han hittar det. Av sammanhanget förstår vi att herden i liknelsen är Gud eller Jesus. Liknelsen om herden som söker upp det borttappade fåret finns ock­så i Matteusevangeliet (alltså i samma ev­an­ge­lium som dagens bibeltext är häm­tad, där Jesus fylldes av medlidande med människorna, ef­tersom de var ”il­la med­­far­na och hjälplösa, som får ut­an her­de”). Men i Matteusevangeliet är det inte lika klart, som i Lukasevangeliet, att herden är Gud eller Jesus.

I Matteusevangeliet används liknelsen om herden snarare för att visa på vilket för­hållningssätt som ska gälla i församlingen: Att vara en god herde är i Mat­teus­ev­angeliet att ”se till att inte förakta någon av dessa små”, och att vidta alla de åt­gärder som krävs för att de som Jesus kal­lar ”dessa mina minsta” ska kunna leva tryggt och säkert i gemenskapen (Matt 18).

I första hand är det en uppmaning som riktas till församlingens pastorer eller äldste, men å andra sidan lägger inte Matteusevangeliet så fasligt stor vikt vid tit­lar och positioner, utan på gemenskap och på ömsesidig omsorg och tillit (vilket även kan innebära en ömsesidig tillsyn). Med andra ord får varje Jesu lärjunge i nå­gon mån vara en herde och vägledare för att möta behoven hos de ”illa medfarna och hjälplösa”, och på så sätt göra himmelrikets närhet lite mer synlig och på­tag­lig.

Fundera vidare

Vem behöver din omsorg och vägledning idag?

Be med bibeltexten

• För samhället och världen: För alla som tvingas leva på svältkost.
• För församlingen och kyrkan i hela världen: Att ge som gåva vad vi har fått som gåva.
• För mig själv och mina nära: Om goda vägvisare.