Den 8 december (andra söndagen i advent): ”Guds rike är nära”

19 nov Den 8 december (andra söndagen i advent): ”Guds rike är nära”

Den 8 december (andra söndagen i advent)
Guds rike är nära

Jeremia 33:14–16
Det skall kom­ma en tid, säger Her­ren, då jag skall upp­fyl­la det löfte jag har gi­vit Is­ra­els folk och Ju­das folk. När den ti­den och den da­gen kom­mer skall jag låta ett rätt­färdigt skott växa ur Da­vids stam. Han skall ska­pa rätt och rättfärdig­het i lan­­det. När den ti­den kom­­mer skall Ju­da räddas och Je­ru­sa­lem le­va i trygg­het, och det­ta skall va­ra sta­dens namn: Her­ren vår rättfärdig­het.

Ur Psaltaren 85
Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar var­and­ra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår.

Hebreerbrevet 10:32–39
Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss ha­de bli­vit upp­lys­ta. Ni ut­stod många svåra li­­­dan­den. Ni blev smäda­de och förfölj­da och gjor­des till allmänt åtlöje, el­ler också ställ­­de ni er vid de­ras si­da som be­hand­la­des så. Ni led till­sam­mans med dem som satt i fäng­el­se, och ni fann er med glädje i att bli beröva­de er egen­dom, därför att ni viss­te att ni ägde nå­got bätt­re och me­ra var­ak­­tigt. Ge in­te upp er frimo­dig­het, den skall rik­li­gen be­lö­nas. Uthållig­het är vad ni behöver för att kun­na göra Guds vil­­­ja och få vad han har lo­vat, ty: Ännu en li­ten tid, se­dan kom­mer han som skall kom­­ma, och han skall in­te dröja. Min rätt­färdi­ge skall le­va ge­­nom sin tro. Men: Om han drar sig un­dan är han in­te läng­re till glädje för mig. Vi hör in­te till dem som drar sig un­dan och går för­lo­ra­de, ut­an till dem som tror och räddar sitt liv.

Markusevangeliet 1:14–15
När Jo­han­nes ha­de bli­vit fängs­lad kom Je­sus till Ga­li­leen och för­kun­na­de Guds bud­­skap och sa­de: ”Ti­den är in­ne, Guds ri­ke är nära. Omvänd er och tro på bud­­ska­pet.”

Studium och reflektion

Jeremia var profeten som inte höll tyst. Det pris han fick betala för sin fri­språk­ig­het var högt. Han blev anklagad för att vara spion och landsförrädare. Han kas­ta­des i fängelse som ordningsstörare; för att ha kritiserat den politiska makten, mi­li­tären, nationen och religionen – denna oheliga allians som ständigt dyker upp i oli­ka skepnader – också i vår egen tid.

I efterhand lovordas ofta sådana personer som hjältar. Inte lika ofta får de åtnjuta uppskattning under sin livstid. Då stämplas de snarare som störare av ordningen. Så var det för Jeremia – en av raden av per­so­ner som kastats i fängelse för att ha utmanat och ifrågasatt den kort­sik­tiga ord­ningen. Så var det även för Johannes döparen. Och så har det varit för många män­niskor genom historien – listan kan göras lång och sträcker sig in i vår egen tid.

När regeringens och prästerskapets propagandaapparat ham­ra­de ut lycko­bud­ska­pet ”Allt är väl, allt är väl” var Jeremia en av de få personer som ropade tillbaka: ”Allt är inte väl”. Och han uppmanade folket att förbereda sig inför den ound­vik­li­ga annalkande katastrofen.

Och katastrofen kom. Juda rike invaderades av Babyloniens härar som raserade Je­ru­sa­lem och stack Herrens tempel på Sion i brand. Rikets intelligentia och aris­to­kra­ti slogs i bojor och fördes bort till Babel.

Precis innan inkräktarna avsätter Sidkia, konungen av Davids hus, och för bort ho­nom, tvingar de honom att bevittna hans egna söners avrättning. Det var det sis­ta kungen såg, för ögon­blicket efter stack man ut hans ögon innan han för­ned­rad fördes bort till Babel. Kunde det absoluta sammanbrottet vara tyd­li­ga­re än så här? Ungskotten – Juda rikes kronprinsar – ryckte ba­by­­lo­nierna effektivt och hän­syns­löst av från Davids stam, som nu inte var något mer än en uttorkad stubbe. Allt var slut.

Men antagligen är det strax efter detta – när allt hopp är ute, när ingen ljusning syns och alla tåg redan har gått – som en ny ton tar form i Jeremias tidigare så pes­simistiska profeterande:

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden kommer skall jag låta ett rätt­fär­digt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i lan­det.

Det är så dumt. Det finns ju ingen som helst bärighet i en sådan utsaga. Om Je­re­mias tidigare klagomål och varningar hade uppfattats som en skymf, är de här or­den ungefär som när någon tanklös person mitt under avskedstagandet på en be­gravning stämmer upp ”Bättre och bättre dag för dag”. Det är taktlöst. Varför på­minna om löften när var och en kan se att löftet inte längre kan infrias?

Men kanske är just det vår kallelse också som kristna och som kyrka – att som Je­remia alltid vara i opposition. Att våga lyfta fram orättvisor och oegentligheter när alla andra säger att allt är frid och fröjd, men också att våga vara de som sätter till­tro till hoppet just när inget hopp finns kvar.

Dagens evangelieläsning består av bara två korta verser i Markusevangeliet. Hur såg egentligen sammanhanget och om­stän­dig­heterna ut när Jesus trädde fram och för­kunnade Gudsrikets närhet? Jo, han gjorde det ”när Johannes hade blivit fängs­lad.” Johannes döparen hade förkunnat Herrens ankomst, som profeterna från en länge svunnen tid hade lovat. Och nu var alltså stunden nära, då allt skulle ställas till rätta.

Johannes fick hållas ett tag, men så hade han kritiserat kungen och därför kastats i fängelse – ett fängelse han aldrig skulle komma ut levande ifrån. Johannes hade ut­lovat den nya tiden då alla ok och bojor skulle brytas, men ingen sådan tid syntes till. Orättvisorna var lika skriande som förut. Istället slängde maktens herrar Jo­han­nes i fängelse. Och ganska snart skulle han bokstavligen förlora huvudet.

Det är under de omständigheterna som Jesus träder fram. När hoppet om den nya ti­den redan var kört i botten; Guds profet var kastad i fängelse. Då säger Jesus: ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Är inte det hela ganska patetiskt? Först hade en gnutta hopp väckts hos folket när nå­gon som verkade vara en ny profet hade framträtt – Johannes döparen – den förs­ta profeten på flera hundra år – kanske var det ändå något helt nytt på gång? Kanske Gud åter började tala genom sina profeter som Gud hade gjort i den gamla ti­den? Men Johannes verksamhet fick ett snöpligt slut, och därmed fick även hop­pet ett snöpligt slut. Alla dessa skaror som hade gått ut till Johannes i öknen för att döpas av honom – hur lurade måste de inte ha känt sig. De hade låtit sig döpas av Johannes i tro på att tillvaron äntligen skulle bli bättre, men det blev den ju inte.

Hoppet hade fängslats. När Jesus börjar förkunna att Guds rike är nära verkar Je­sus alltså ha riktigt dålig tajmning, för ingenting verkade ju peka i den rikt­ningen. Guds profet satt ju och ruttnade i en mörk fängelsehåla i kungens borg och pro­fe­tens huvud skulle snart ligga på ett fat på de rikas party. Inget nytt under solen. De besuttna fortsatte att leka med de mindre lyckligt lottades liv – då som alltid. ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Vad fanns det över huvud ta­get för skäl att tro på det budskapet? Talade inte allt emot det. Hoppet hade ju re­dan förlorat. Hade inte rentav Gud förlorat?

Eller så är det kanske just det som kristen tro handlar om: Hoppet när allt hopp är ute!

Fundera vidare

Inför vad kan du känna hopplöshet? Vad ger dig hopp?

Be med bibeltexten

• För samhället och världen: Om rätt och rättfärdighet.
• För församlingen och kyrkan i hela världen: Om fri­mo­dig­het och ut­hål­lig­het.
• För mig själv och mina nära: Om tro på budskapet att Guds rike är nära.