05 mar Den 8 mars (fredagen efter askonsdagen) ”Livet i arken”
Den 8 mars: Fredagen efter askonsdagen
Livet i arken
Dagens bibeltext:
Studium och reflektion
Så vad ska vi då göra med den omöjliga berättelsen om Noas ark? Kanske låta oss inspireras!
I bibeln symboliserar havsdjupen ofta kaoset och tillvarons fördärvsmakter – allt som hotar livet. Hela bibeln börjar med att Gud skapar ljus och därefter sätter upp gränser för havet/kaosmakterna. I berättelsen om Noa har havsdjupet/kaoset åter fritt spelrum. Men kanske kan vi läsa berättelsen om Noa som att mitt i kaoset och fördärvet finns det ändå en alternativ gemenskap; ett alternativt samhälle; en ”kyrka”, där människor och djur lever i harmoni med varandra.
Varje gång vi firar gudstjänst i Norrmalmskyrkan har vi faktiskt bilden av Noas ark som en symbol för kyrkan mitt framför våra ögon – även om vi kanske inte ens tänker på det. På det textila konstverket ”Livets källa” finns bland annat konturerna av en båt över vilken det flyger en duva och en regnbåge sträcker ut sig. Både duvan och regnbågen finns med i berättelsen om Noas ark. Samtidigt utgörs båtens mast av ett kors, och båtens skrov bildar dessutom koppen på en nattvardsbägare.
I textilen i Norrmalmskyrkan knyts alltså två bibliska förbund samman:
Dels Noaförbundet då Gud ingick en pakt med hela skapelsen:
Gud sade: ”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden. Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, då skall jag tänka på mitt förbund, förbundet mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser. När bågen står bland molnen skall jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser av alla slag på jorden.” Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden.”
Dels det nya förbundet då Jesus Kristus ingick en pakt med sina lärjungar, dvs. församlingen:
Jesus tog bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.”
Kanske kan vi låta oss inspireras (och utmanas) av Noas ark som en modell för vad kyrkan/församlingen kan vara: Ett alternativt samhälle som gestaltar Guds skapelse så som den var tänkt att vara, och som tålmodigt väntar, hoppas och ger uttryck för det de väntar och hoppas på.
Mycket verkar tala emot detta hopp. Till synes verkar denna väntan vara förgäves. Regnet vräkte ner i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och Noas ark drev omkring på ett ändlöst hav utan minsta lilla land i sikte. Det kan påminna om kyrkans trotsiga väntan mot alla odds. Aposteln Paulus sätter ord på denna längtan i sitt brev till de kristna i Rom:
Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan … Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. … Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Fundera vidare
På vilket sätt kan du bidra till att kyrkan på riktigt blir en gemenskap som värnar harmonin i hela Guds skapelse?
Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om att tålmodigt hålla fast vid – och peka på – hoppet, också när det gungar och det inte verkar finnas något land i sikte.
För samhället och världen: Om en jord där både människor och ”djur av alla slag” kan leva.
För mig själv och mina nära: Om djupare självkännedom så jag att bättre förstår vem jag är i ”myllret”.