13 maj Den enerverande änkan – en predikan om bön som ställningstagande
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 13 maj 2012
Bönsöndagen: Bönen
Lukasevangeliet 18:1–18
Jesus gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: ”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’” Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”
I dag är det ju bönsöndagen, och nu ska jag bli lite personlig och vara helt ärlig. Det här med att be tycker jag är svårt. Jag är helt enkelt inte bra på att be.
Jag har inget större problem med det där ständiga småpratet med Gud, det ägnar jag mig åt ganska ofta – för att inte säga mest hela tiden. Jag pratar med Gud lite för jämnan; skickar iväg en bönesuck, eller riktar en tanke till Gud. Men nu tänker jag mer på detta när man ska avsätta tid för just bön och inget annat. Det går några minuter, men sedan flyger ofta tankarna iväg. Jag blir så rastlös.
Jag har som sagt svårt att be, men ändå gillar jag den där liknelsen som Jesus berättade om änkan och domaren. Jag förstår att ämnet är allvarligt, och på slutet blir ju Jesus verkligen allvarlig när han undrar om det över huvud taget kommer att finnas någon tro kvar på jorden. Men Jesus närmar sig det här allvarliga ämnet med humor genom att berätta om den där domaren som blir så innerligt trött på den påstridiga änkan som bara tjatar och tjatar och tjatar.
När jag läser den här liknelsen tänker jag mig att Jesus frågar mig genom om jag verkligen tror att Gud är en grinig gammal gubbe som mest hoppas att jag ska hålla klaffen. Och lite förläget kanske jag då mumlar fram att om sanningen ska fram så kanske jag tänker så ibland, men då säger Jesus: ”Stefan, lägg i så fall benen på ryggen och spring! En sådan Gud är inte värd att tro på. Kom så letar vi upp något bättre och mer livsbejakande.”
Det är evangelisten Lukas som har skrivit ner liknelsen om änkan och domaren. I Nya testamentet finns det två böcker av Lukas, och i båda dessa böcker skriver Lukas ganska mycket om bön. Liknelsen om änkan och domaren finns i Lukas första bok, som heter Lukasevangeliet. I hans andra bok, som kallas Apostlagärningarna, finns också en komisk berättelse om bön.
Den berättelsen börjar med att Petrus sitter i fängelse för att han har predikat om Jesus. Det är ju inget komiskt med det. Men några kvarter längre bort har församlingen bönemöte hemma hos en församlingsmedlem som heter Maria. De ber för Petrus. Lukas skriver att ”församlingen bad ivrigt för honom.”
Och samtidigt som det där bönemötet pågår för fullt, sker det ett mirakel i fängelset. Det kommer nämligen in en ängel i Petrus fängelsecell. Ängeln befriar Petrus från bojorna och leder honom genom fängelsets vindlande korridorer ut till friheten. Petrus tror hela tiden att alltsammans är en dröm. Det är inte förrän han befinner sig ute på gatan som det går upp för honom att det här händer på riktigt. Då skyndar han iväg till Marias hus där alltså församlingen är i full gång med att be för honom. Och då skriver Lukas så här:
Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. ”Du är tokig”, svarade de. Men hon stod på sig, och då sade de: ”Det är hans ängel.” Petrus fortsatte att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han.
(Apostlagärningarna 12:13–16)
Där sitter alltså församlingen och ber för Petrus. De ber till och med ivrigt för honom. Och så, när Petrus blir räddad ur fängelset, tror de inte på det de har bett om för det kan ju omöjligen hända. Det vore rentav tokigt att tro att det skulle ske.
Det finns förstås en hel del riktigt stora frågor som berättelsen om Petri frigivning inte svarar på. T.ex. varför sådana här mirakler inte alltid sker när man ber – inte ens när man ber ”ivrigt”. Man kan ju nästan undra om Gud trots allt inte är som den där tjuriga domaren som Jesus berättade om – med det undantaget att medan domaren till slut gav änkan det hon bad om, om så bara för att få tyst på hennes tjat, så stänger Gud av öronen, och går och lägger sig.
Nej, den här berättelsen ger inget svar på den svåra frågan om uteblivna bönesvar. Och det trots att när Lukas skrev sina böcker måste den kristna kyrkan redan ha samlat på sig ganska mycket av den varan. När Lukas ger ut sin bok hade redan många kristna kastats i fängelse, och även torterats och dödats för sin tros skull utan att det kom någon ängel och räddade dem, trots att det säkerligen hade betts ivrigt i församlingen för dem. Det där måste självklart Lukas ha varit väl medveten om, så därför tvivlar jag på att hans poäng med den här berättelsen är att säga att bara man ber ivrigt så sker det under.
Men på något sätt tycker jag ändå att den här berättelsen är ganska befriande. Det verkar ju liksom inte som att det är församlingens mått av tro som gjorde att undret skedde – för de verkar ju ha trott ganska lite, trots att det heter att de bad ivrigt. De ansåg ju till och med att Rhode var tokig som kom och berättade att Petrus stod och knackade på dörren.
Så vad fyller då bönen för funktion i den här berättelsen? Jag har ett förslag. Kanske kan man tänka så här: Församlingens ivriga bön i den här berättelsen står inte i första hand för ”tro” i motsats till ”otro”, utan församlingens bön i den här berättelsen står för ”engagemang” i motsats till ”likgiltighet”. Det är vad Jesu lärjungar är kallade till, vare sig vi får bönesvar eller inte: att stå för ett alternativ till likgiltighet och apati.
När församlingen satt där i Marias hus och bad natten igenom för Petrus var det ett uttryck för att de var engagerade i Petrus sak. Kanske varken deras böner eller deras engagemang egentligen gjorde varken till eller från för Guds räddningsaktion av Petrus. Men likväl: Deras bön var ett uttryck för det som Jesu lärjungar är kallade till, nämligen att stå upp för ett alternativ till likgiltighet och apati.
Det är självklart inte bara kristna eller ens religiösa eller folk som ber som kan stå upp mot likgiltigheten. Men det hindrar ju ändå inte att det också är Jesu lärjungars kallelse. Och då tänker jag att i den gemenskapen finns jag gärna. Även om jag har svårt att vara hundra procent koncentrerad hela bönen igenom, och även om mina egna tankar far än hit och dit – ”undrar vad jag ska hitta på att laga till middag; ja just, vi håller ju på och ber för Petrus; nu måste jag verkligen beställa tid hos tandläkaren; ja just det: Petrus”… Även om mina egna tankar far än hit och dit, kan jag ändå få vara med där i bönegemenskapen; i ”engagemangsgemenskapen”. Och bara detta att jag finns där kan ju i sig få vara en bön.
För några år sedan gick min pappa bort i cancer. Och jag kommer ihåg att någon gång i den vevan var det någon som sa (och det var inte i något sammanhang som handlade om min pappa; det var helt apropå något annat): ”Jag har slutat att tycka att man ska be för sjuka”.
Jag tror inte att jag kommenterade det där yttrandet eller visade något, men jag kommer ihåg att jag blev oerhört provocerad. För mig, personligen (och jag är medveten om att det här kan vi förhålla oss till på olika sätt) var det viktigt att fortsätta att be fram till pappas sista andetag att han skulle bli frisk. Inte för att övertyga Gud, utan för att jag inte vill släppa taget på tanken om att det finns en verksam och engagerad makt i tillvaron som alltid vill liv, som alltid vill hälsa, som alltid vill det goda, som alltid vill befrielse, som alltid vill upprättelse, som alltid vill frälsning.
Om vi ska sluta att be att sjuka ska bli helade, ska vi även sluta att be om fred där våldet råder? Ska vi även sluta att be om de förtrycktas upprättelse?
Jag är inte helt säker på att jag verkligen trodde (i alla fall inte de sista dagarna pappa levde) att pappa skulle bli helad och inte dö. Men jag ville tro, och jag vill tro, att det finns någon som alltid står på livets sida, och tillsammans med denna någon (som jag kallar Gud) vill jag också ställa mig. Jag tänker mig att bön är ett statement. Bön är en deklaration för hoppet och livet. Bön är ett ställningstagande mot apatin, mot likgiltigheten och mot uppfattningen att universum skulle vara övergivet och utlämnat åt kall tomhet och intighet.
Och kanske är det just det som Jesus är inne på när han i dagens evangelietext frågar om han skall finna någon tro här på jorden när han kommer. Antagligen talar Jesus här om den yttersta av tider. Det är vedermödans tidsålder då inga böner längre verkar bli besvarade. Det är den tid då allt tal om det godas seger mest verkar vara löjligt. Jesus undrar om det i den tiden över huvud taget kommer finns några som inte längre bryr sig om något annat än att rädda sitt eget skinn.
Det är den orättfärdiga domarens tid då cynism och ironi och känslokyla helt har tagit överhanden. Det är tiden som behärskas av kallt beräknande, och där frågan om vad som är riktigt och rätt kan malas ner till en fråga om juridik, och ingenting om etik eller dygd.
I en sådan vedermödans tid – på vilken sida väljer vi att ställa oss då? På likgiltighetens sida, det verkar ju trots allt vara det enda som är logiskt? Eller kommer det även i den tiden finnas några som är galna nog att låta sig bäras och formas av förtröstan, förväntan och omsorg – eller för att använda bibelns ord: av tro, hopp och kärlek?
Visst kan det vara skäl att gå till den ena eller andra kyrkans gudstjänst för att där har man ett skönt lovsångsteam, eller där har man en bra predikant eller där har man en vacker liturgi. Men det blir så lätt fokus på vad jag får ut av min söndag. Det behöver inte vara fel, men jag tänker samtidigt att kristen tro har större anspråk än så. Och det är här som jag tror att förbönen kommer in.
Att kyrkan kommer samman söndag efter söndag (och där får även en sådan som jag vara med, trots att jag är en sådan usel bedjare) och ber för världen, det är i sig självt ett statement. Det är ett politiskt ställningstagande. Det är ett uttryck för vilken makt vi röstar för ska regera världen även under vedermödan: inte den makt som heter likgiltighet, utan den kraft som bär allt i kärlek; en kraft som till och med orkar bära våra obesvarade böner i kärlek.