29 jan Den fjärde nattväkten – en predikan om kaosmakterna
Predikan av Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 29 januari 2017
Fjärde söndagen efter trettondedagen: Jesus är vårt hopp
Matteusevangeliet 14:22–33
Jesus befallde sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!” och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?” De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.”
Vi kan tro att Jesus och Petrus bokstavligen verkligen gick på vattnet och ändå missa poängen med det som Matteus vill säga med den här berättelsen. Det är förstås mycket möjligt att Matteus själv utgick ifrån att Jesus verkligen gick på vattnet. Men vare sig vi delar den övertygelsen eller inte, är knappast poängen eller syftet med att Matteus berättar detta att få oss att häpna över att Jesus går emot naturlagarna. Om vi vågar lämna diskussionen om huruvida berättelsen är historiskt sann eller inte, kan vi kanske upptäcka att den här berättelsen bär på nycklar som kan låsa upp och hjälpa oss att förstå vår egen situation.
Jag är ganska övertygad om att den här berättelsen berör två andra saker än naturvetenskapen – jag tror att den dels kan förstås existentiellt (alltså att den vill tala till mig som människa; en levande varelse i världen), dels ecklesiologiskt (alltså gemenskapen av Jesu lärjungar, det som vi kallar för församlingen eller kyrkan). Och dessa två aspekter är sammanvävda med varandra i denna berättelse.
Berättelsen börjar alltså med att Jesus befaller sina lärjungar att stiga i en båt och fara iväg över Gennesarets sjö. Och redan i denna berättelsens första mening tror jag att Matteus vill säga oss något, nämligen att det faktiskt är lärjungarnas egen Herre och Mästare – Jesus – som skickar dem ut på den farliga sjön! Jesus rentav uppmanar dem att ge sig ut där – eller som det är översatt i vår svenska bibel: han befaller dem. Det är alltså deras herre och mästare Jesus själv som har sänt ut dem på sjön. Det är han som har sänt ut dem på en sjö där det åtminstone emellanåt faktiskt förekommer storm och höga vågor.
Herren sänder sina lärjungar ut i livet, trots att han vet att det i det livet kan uppstå storm och höga vågor. Herren sänder sin kyrka ut i världen, trots att det inte finns några garantier för att världen alltid kommer att vara en lugn och skön plats eller att kyrkan inte kommer att råka ut för såväl yttre som inre stormar som gör att den nästan är på väg att gå under om inte Jesus skulle komma till undsättning.
Jesus har faktiskt befallt något en gång tidigare i det här kapitlet i Matteusevangeliet som vår berättelse finns i. Det är i den berättelse som precis föregår den berättelse vi har läst idag, nämligen berättelsen om det stora bespisningsundret:
Jesus sade åt folket [står det i vår svenska översättning, men det är samma ord som användes på båda ställena: ”befallde”] att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. Alla åt och blev mätta […] Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten…”
(Matteusevangeliet 14:19–22)
Det är som om Jesus säger, när han befaller lärjungarna att ge sig ut på den farliga sjön – den sjö som liksom symboliserar den mänskliga tillvaron i hela dess osäkerhet: ”Har jag inte alltid kommit till er undsättning? Har jag inte alltid försett er med det ni behöver i livet? Har jag inte alltid mättat er? Är jag inte Ebeneser – ’Hittills har Gud hjälpt’” (Första Samuelsboken 7:12)?
Den Jesus som alltså befaller sina lärjungar att ge sig ut på sjön – trots alla de livsfarliga faror som kan finnas där ute – är inte någon annan än den Jesus som just har mättat dem med bröden och fiskarna.
Lärjungarna ger sig ut på sjön, och snart är stormen över dem. De befinner sig redan långt från land i tröstlös, fåfäng kamp mot vågorna och vinden i den mörka natten.
Och vem av oss har inte varit där? Vem av oss har inte befunnit sig i tröstlös, fåfäng kamp mot vågorna och vinden i den mörka natten? Gennersarets sjö, på vilken lärjungarna nu kastades fram och tillbaka i sin lilla båt, är verkligen en sådan slags sjö som kan vara kavlugn ena minuten för att snabbt slå om till ett stormande inferno. Så Gennesarets sjö kan fungera som en ganska bra illustration för det som havet står för i Bibeln.
I många av de främreorientaliska myterna är havet en kaosmakt – kaosguden Yam, liksom det bottenlösa havsdjupet Tiamat. I Bibelns texter – så som de nu föreligger – är Yam och Tiamat visserligen inte längre några gudar, men likväl symboler för kaoset. De är symboler för allt som hotar världens ordning och människans existens. Och så är det faktiskt från bibelns första sida och ända till den allra sista: Från skapelseberättelsen i Första Moseboken när Gud befaller att urtidshavet ska samlas ihop till en bestämd plats så att den bördiga och beboeliga landmassan kan bli synlig (Första Moseboken 1:9) – ända in i Uppenbarelseboken då Gud skapar en ny himmel och en ny jord och där det heter: ”Och havet fanns inte mer.” (Uppenbarelseboken 21:1)
Men än så länge – där vi nu lever våra liv någonstans mellan Första Moseboken och Uppenbarelseboken – finns det kaotiska Yam som en påtaglig verklighet. Än så länge är kaoshavet en realitet i vår värld och ibland även i våra egna liv. Och det är i detta kaos Jesu lärjungar befinner sig i dagens evangelieberättelse: bildligt i en båt ute på den stormande Gennersarets sjö, men existentiellt och ecklesiologiskt i alla de vedermödor som en liten udda jesustroende sekt får utstå av både yttre och inre faror – och Matteus beskriver såväl dessa yttre som inre faror på andra ställen i sin bok.
Jesu lärjungar befinner sig kort sagt i en situation där de fullständigt har förlorat all kontroll, och – mänskligt sätt – även förlorat all möjlighet att ens kunna ta kontroll. Men, skriver Matteus, ”strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön.”
”Strax före gryningen” – eller som det står i det grekiska originalet: ”i den fjärde nattväkten”, dvs. någon gång mellan klockan 3 och 6 på morgonen. Det är alltså den tid på dygnet som vi brukar kalla ”vargtimmen”. Det är den tid på dygnet då vi människor mår som allra sämst. Ni vet, midnatt är passerad, men natten och mörkret fortsätter att ha övertaget; tankarna mal och mal; ångesten är som starkast; och även små grubblerier växer till gigantiska problem i slutna tankebanor som bara går på repeat. ”Strax före gryningen” – om det nu ens kommer någon gryning.
Det är tidpunkten då Jesus kommer till sina lärjungar: den mest ogynnsamma, hopplösa, gudlösa, förtvivlade tidpunkten. Det är som om Matteus vill säga till oss: Till och med vargtimmen är Herrens tid.
”Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön.” Och den lilla frasen – ”gående på sjön” – kan vi ju fnissa lite generat åt, men i själva verket är den laddad med Bibelns poetiska beskrivningar av Guds makt. Hör t.ex. här:
Genom storm och oväder går Herrens väg […] Han kuvar havet och lägger det torrt.
(Nahum 1:3-4)Genom havet gick din väg; din stig genom stora vatten.
(Psaltaren 77:20)Du gör molnen till din vagn och far på vindens vingar.
(Psaltaren 104:3)
Så den som kommer gående på vågarna till sina lärjungar i kyrkans båt i vargtimmen manifesterar alltså den Gud som betvingar kaoset.
Men hur reagerar då lärjungarna på detta? Jo, ”när lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla.”
De tolkar just nu allt som händer utifrån de ramar som kaoset har satt upp för dem. Inte nog med storm och höga vindar; nu har helvetets alla krafter verkligen släppts lösa i den här natten med spöken och gastar. Kaoset har blivit lärjungarnas hela värld, så att de faktiskt inte kan se att det skulle kunna finnas något utanför detta kaos; eller att det skulle kunna gå att förstå situationen på ett annat sätt än inom det trånga ramverk som kaoset har satt upp för dem.
Men Jesus säger till dem: ”Lugn, det är jag, var inte rädda.” Och egentligen är det först då lärjungarna verkligen borde bli rädda. För Jesu ord i den grekiska texten kan tolkas: ”Lugn, jag är Jag Är.”
Och vem är då Jag Är? Jo, den som i Biben heter Jag Är, är den för vilken Mose på helig mark skylde sitt ansikte eftersom han inte vågade se på honom (Andra Moseboken 3:4–6, 14).
Den som heter Jag är, är den om vilken profeten Jesaja utbrister: ”Ve mig, jag är förlorad, ty jag har har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen.” (Jesaja 6:5)
Den som heter Jag Är är den om vilken Jesus säger: ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta istället honom som kan förgöra både kropp och själ i helvetet.” (Matteusevangeliet 10:28)
Men just denne Jag Är, som är mer fruktansvärd än aldrig så många stormvindar och havsbränningar, just denne säger till lärjungarna: ”Lugn, var inte rädda.”
Och då svarar Petrus: ”Om det är du, så säg åt mig (eller som det ordagrant står: så befall mig) att komma till dig på vattnet.” Och den lilla repliken skulle kunna vara värd en hel bibelstudieserie: ”Om det är du…”
Finns det något som Petrus har lärt sig i de mörka kaosmakternas natt är det att han inte har råd att vara godtrogen. Vi kanske skulle kunna kalla det ”brist på tillit”, men vi kan också vända på det och säga att Petrus inte är beredd att sätta sitt liv på spel bara för blind tros skull; blind tro som bara är luftslott och inte har någon förankring i verkligheten.
Men vad menar Petrus med sitt ”Om det är du…”? Menar han: ”Om du verkligen är Jag Är, – den allsmäktige Guden; Herren över himmel och jord.” Kanske, men jag tänker mig att han också menar: ”Om du är den som befallde folket att slå sig ner i gräset och mättade dem; om du är den som har omsorg om oss; om du är den som inte bara kan, utan även vill fylla vår brist med Herrens överflöd, befall mig då att komma till dig. Petrus frågar efter den som inte bara har makt, utan som framför allt är den som har omsorg; han frågar efter den som använder sin makt inte till att kasta ned i helvetet, utan till att mätta de hungriga.
Och den som möter lärjungarna i stormen i den fjärde nattväkten är just den som Petrus frågar efter. Så Petrus går till honom, Petrus går på vågorna – vilket funkar bara så länge han har sin blick fäst på Jesus och inte på vågorna för då börjar han sjunka ner i dem.
”Du trossvage” säger Jesus till lärjungaskarans ledare Simon Petrus. ”Du trosssvage”, säger Jesus till den klippa på vilken Herren bygger sin kyrka.
Och så kallar Jesus lärjungarna ganska ofta i Matteusevangeliet: ”Ni trossvaga”. Visst – det finns andra, utanför kyrkan (Matteusevangeliet 9:22) och till och med utanför Guds utvalda förbundsfolk (Matteusevangeliet 8:10), som Jesus berömmer för deras tro, men sina egna lärjungar kallar han ganska ofta för just ”trossvaga” (Matteusevangeliet 6:30; 8:26; 16:8).
Det är ju inte någon direkt hedrande titel på den kristna församlingen – ”de trossvaga” – men kanske ofta ganska nära sanningen. Kanske är vi Jesu lärjungar inte för att vi nödvändigtvis alltid tror så särskilt mycket, utan för att vi vill tro.
Till och med i de allra sista verserna i Matteusevangeliet står det att lärjungarna tvivlade, och ändå sänder Jesus dem till att göra alla folk till Jesu lärjungar. Men i samma andetag som han ger dem uppdraget att gå ut i världen, försöker han hjälpa dem till en nödvändig fokusändring – från vad de själva kan och inte kan; från vad de själva är och inte är; från vad de själva kan tro och inte kan tro – från dem själva till honom själv.
Hur mycket eller litet de själva tror, hur trosstarka eller trossvaga de än, sänder Jesus dem till att vinna världen tillbaka in i Guds kärleksrike (Matteusevangeliet 28:16–20).
Säkert hade Jesus gärna sett att hans efterföljare åtminstone hade kunnat uppbringa tro stor som ett senapskorn (Matteusevangeliet 17:20). Nu kan de inte det, men de får vara hans efterföljare och budbärare ändå.
Så han säger inte: ”Äntligen har ni så pass så stor tro att ni kan förflytta berg, gå därför ut…” Nej, han säger: ”Åt mig har Gud gett all makt i himmel och på jord, gå därför ut och gör alla folk till mina lärjungar. […] Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Ja, till och med i den fjärde nattväkten, i vargtimmen innan gryningen.