01 nov Den gråtande kören – en predikan om helgonen
Predikan av Stefan Albinsson lördagen den 1 november 2014
Alla helgons dag: Helgonen
Jesaja 49:8–10
Så säger Herren: Jag bönhör dig när nådens tid är inne, jag hjälper dig på räddningens dag. Jag skyddar dig, och genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk. Landet skall bli upprättat och de övergivna jordlotterna utskiftas. Till de fångna säger jag: ”Gå ut!” och till dem som sitter i mörkret: ”Kom fram!” De skall finna bete längs vägarna, alla kala höjder skall bli betesmark. De skall inte hungra eller törsta, ökenvind och sol skall inte bränna dem. Han som förbarmar sig över dem skall leda dem och föra dem till flödande källor.
Uppenbarelseboken 7:9–17
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”
Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”
Matteusevangeliet 5:1–12
När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”
När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. Då sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med oss, och därför var vi glada.
(Psaltaren 126:1–3)
Jag minns. Jag minns de glada stunderna, skrattet och sången under de goda dagarna som du och jag fick dela med varandra och med vår Gud. Det trygga och tydliga sammanhanget där allt var möjlighet. Framför oss låg horisonten öppen. Tillsammans kunde vi låta ett helt träd av drömmar växa upp ur det vi hade tillsammans, som om våra liv var en bördig jord; ett träd med klasar av drömmar om en lång och bestående framtid utan slut – i alla fall inte slut än på länge – i alla fall inte slut nu.
Men ett kyligt, främmande spett trängde sig obarmhärtigt in i drömträdet och förödde det. Du togs ifrån mig. Och drömmarna smulades sönder till sköra, torra lövfragment. Jag böjde mig förtvivlad ner till marken för att plocka upp de lövsmulor som ännu inte hade hunnit skingras i vinden. Och så varsamt jag kunde och orkade lade jag ner lövsmulorna i mitt hjärtas skrin.
Herre, vänd vårt öde, liksom du ger liv åt bäckarna i Negev.
(Psaltaren 126:4)
Där som de hoppfulla drömmarna tog slut gjorde en annan verklighet sig påmind. Saknadens verklighet. Tomheten. Det blinda ödet. En obeveklig insikt om att den plats som var din, och ännu borde vara din, nu står tom. Den horisont vi hade blickat ut mot tillsammans får mina sinnen fortfarande att svindla – men inte till hänförelse, utan till trötthet inför det övermäktiga faktum att du inte längre är här. Allt omkring mig och allt inom mig blir påminnelser om dig, men allt detta påminner mig också om att du inte längre är här.
Jag ber till min Gud. Tanken sätter sig i öknen. Längst ner i landet. I den yttersta ödemarken. I ökengruset ser jag bäckfåror, men inga porlande bäckar, bara uttorkade, knastertorra diken. I en av de torrlagda bäckfårorna finner jag ett brev. Ett av kyrkans alla helgon skrev det – inte till mig, men jag plockar ändå upp det.
Tvåtusen år av sand och damm rinner av från brevet när jag tar det i handen och lyfter upp det för att läsa. Jag öppnar det. Varenda tum, varenda millimeter är fyllt av skrift. Det är så mycket ord. De flesta av dem går mig förbi. Meningarna är så långa – så mätta med innehåll. Jag förstår att helgonet har lagt ner hela sin själ och all sin passion i dessa meningar, men just nu kan jag ändå inte ta dem till mig. Men så fäster sig min blick vid bara några ord i en annars lång mening. Jag läser de orden om och om igen:
Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet…
(Romarbrevet 4:18a)
Instinktivt vill jag utbrista att det är så urbota dumt. Att det går emot all vett och sans. När allt hopp är ute kan det ju inte längre finnas något hopp att hålla fast vid. Jag ska just till att slänga brevet ifrån mig då jag hör en kör av gråtande människor komma åt mitt håll. I deras gråt bor en sång. Och kanske märker de inte det själva, men i sångens allra innersta döljer sig en tröst och en glädje.
Ökenluften är lika kvävande het som förut, men ändå rör sången vid min torra själ och kropp som aningen av en svalka eller som minnet av en vind från en annan och ny årstid. Deras led är oändligt. De kommer från alla tider som har varit, är och skall komma – alltifrån Abels dagar och fram till den morgon då den sista basunen ska ljuda.
De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.
(Psaltaren 126:5–6)
Var och en av alla dessa otaliga i den gråtande kören bär på ett sädestråg i famnen. Och på sin vandring genom ökendalen besår de marken. Jag försöker uppfatta vad det är för ett sädesslag. Ibland ser det ut att bestå av deras egna liv i all sin nakenhet – med alla brister och förtjänster; ibland som deras förböner för kyrkan, folken och jorden; ibland som Guds klara ord och vittnesbörd; ibland som deras tårar. Och ändå ser det ut att vara ett och samma sädesslag.
Och jag inser att de gråter för att de inte har någon annanstans att så än i denna stentorra öknen. Och ändå sår de, denna sky av oräkneliga vittnen. Ändå sår de där de gråtande går fram – som om de just där allt hopp var ute ändå höll fast vid hoppet.
Så ser jag att någon går framför den stora skaran och leder dem genom detta väglösa land. Det är ett lamm. Den gråtande kören sår sina sädeskorn i den stentorra öknen, som om den vore en bördig åker. De låter sig ledas av ett lamm, som om det vore en tillförlitlig vägledare och herde. Och de följer lammet som om efterföljelsen skulle ha en mening. Som om denna efterföljelse rentav innefattar allt vad mening i himlen och på jorden heter.
Den gråtande, brokiga skaran lämnar mig inte oberörd. Kanske lämnar den mig egentligen inte alls. Jag kommer på mig själv att ännu stå med brevet i handen. Jag söker mig tillbaka till de ord jag redan läst: ”Där allt hopp var ute höll han fast vid hoppet…” Är det detta hopp i hopplösheten som helgonen vittnar om med sin sådd under gråt, med sin efterföljelse, när de låter ett lamm ta en herdes plats, och låter detta lamm vara deras väg i väglöst land?
Den saknad jag haft är kvar. Aldrig kan någon annan människa till fullo förstå exakt hur min saknad och längtan efter dig ter sig i mig; exakt hur jag sörjer dig; hur lövsmulorna av de en gång så friska drömmar vi delade, och som jag alltjämt bär och vill bära i mitt hjärta, rör sig inom mig som en sorg. Ingen annan människa kan förstå hur denna sorg ter sig för mig – hur mycket helgon den människa som vill förstå än må vara; och hur många och liknande erfarenheter av förluster och krossade drömmar det helgonet än må ha. För just denna sorg och saknad och längtan är bara min.
Men i helgonskarans sådd; i deras liv med brister och förtjänster; i deras vittnesbörd om lammet som går framför dem, skymtar jag väg i väglöst land – kanske också för mig. Tids nog.