”Det (o)förväntade” – en predikan i pingstnovenan

28 maj ”Det (o)förväntade” – en predikan i pingstnovenan

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 28 maj 2017
Söndagen före pingst: Hjälparen kommer

 

Första Kungaboken 19:9–6
Vid Guds berg Horeb gick Elia in i en grot­ta och stan­na­de där över nat­ten.

Då kom Her­rens ord till ho­nom: ”Varför är du här, Elia?” Han sa­de: ”Jag har gjort mitt yt­ters­ta för Her­ren, härs­ka­ror­nas Gud. Is­ra­e­li­ter­na har över­gett ditt förbund, ri­vit ner di­na al­ta­ren och dödat di­na pro­fe­ter med svärd. Jag en­sam är kvar, och nu står de ef­ter mitt liv.” Her­ren sva­ra­de: ”Gå ut och ställ dig på ber­get inför Her­ren. Her­ren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och kros­sa­de klip­por gick före Her­ren. Men Her­ren var in­te i stor­men. Ef­ter stor­men kom ett jord­skalv. Men Her­ren var in­te i skal­vet. Ef­ter jord­skal­vet kom eld. Men Her­ren var in­te i el­den. Ef­ter el­den kom ett stil­la sus. När Elia hörde det gömde han an­sik­tet i man­teln och gick ut och ställ­de sig vid ingång­en till grot­tan. Då ljöd en röst som sa­de: ”Varför är du här, Elia?” Han sva­ra­de: ”Jag har gjort mitt yt­ters­ta för Her­ren, härs­ka­ror­nas Gud. Is­ra­e­li­ter­na har över­gett ditt förbund, ri­vit ner di­na al­ta­ren och dödat di­na pro­fe­ter med svärd. Jag en­sam är kvar, och nu står de ef­ter mitt liv.”

Her­ren sa­de till Elia: ”Vänd till­ba­ka och ta vägen till Da­mas­kus öken. Gå in i sta­den och smörj Ha­sael till kung över Aram. Je­hu, Nims­his son, skall du smörja till kung över Is­ra­el, och Elisha, Sha­fats son, från Avel Me­cho­la skall du smörja till pro­fet ef­ter dig.

 

Apostlagärningarna 1:12–14
Lärjungarna återvände till Je­ru­sa­lem från det berg som kal­las Olivgårds­ber­get och som lig­ger ba­ra en sab­batsväg från sta­den. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåning­en där de höll till, Petrus, Jo­han­nes, Ja­kob och Andre­as, Fi­lip­pos och To­mas, Bar­tolo­mai­os och Mat­teus, Ja­kob, Al­fai­os son, Si­mon se­lo­ten och Ju­das, Ja­kobs son. Al­la des­sa höll ihop un­der ständig bön, till­sam­mans med några kvin­nor, Ma­ria, Je­su mor, och hans bröder.

 

Johannesevangeliet 16:12–15   
Jesus sade: ”Jag har myc­ket mer att säga er, men ni förmår in­te ta emot det nu. Men när han kom­mer, san­ning­ens an­de, skall han vägle­da er med he­la san­ning­en; han skall in­te ta­la av sig själv ut­an förkun­na det han hör och låta er ve­ta vad som kom­mer att ske. Han skall förhärli­ga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er ve­ta. Allt vad Fa­dern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er ve­ta.”

 

Trött var han. Helt slutkörd. Han hade kämpat och kämpat för sin Gud och folkets frälsning och därmed skaffat sig många fiender på vägen. Efterlyst och jagad hade han varit nära att göra slut på sitt eget liv. Men en ängel, en bit mat, och läskande vatten från bäcken hade fått honom att fortsätta ett litet tag till. Gud ville honom något, honom som redan hade kastat in handduken. Nu stod han här – på det heliga Gudaberget.

Och Herren sade till honom: ”Varför är du här, Elia?” Vad svarar man på det, när man egentligen redan har gett upp, och det känns ganska egalt vad man företar sig, och var man befinner sig? Och är det viktigt vem det är som ställer frågan: om det är Gud eller jag själv? Men Elia börjar stava på ett svar: ”Jag har gjort mitt yttersta… Jag har gjort mitt yttersta för Herren…” Och sedan fortsätter han tala, och nu forsar orden fram, som när man släpper lös en fördämning. Han sätter ord på sin egen situation, på vad han har försökt uträtta och stå för. Han berättar om motståndet och förföljelsen han utsätts för.

Och så möter Gud honom.

Eller riktigt så enkelt är det ju inte. För när Elia anser sig ha kommit fram till det yttersta av yttersta – och inte har något annat att hoppas på än Gud själv så kommer först ändå inte Gud honom till mötes! Elia tror sig befinna sig i det mörkaste av mörker; det kan inte bli värre; och så blir det bara ännu mörkare; ännu mer gudsförgätet. För en stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden.

Efter elden kom ett stilla sus… Och detta Herrens stilla sus kommer alltså inte bara när det är sent, utan först när det mänskligt sett och uppfattat redan var för sent. Den sista strimman av hopp om ett Gudsingripande hade redan slocknat ut. Gudsberget var redan sönderslaget av storm och jordskalv och förtärande eld. Men efter elden kom ett still sus.

Som suset av en andning. Som ett livstecken på att någon andas när vi nästan inte längre gör det. Guds andning.

Och så skulle vi kanske kunna förvänta oss att den här berättelsen skulle mynna ut i att Gud i det stilla suset skulle säga till Elia: ”Nu ska du bara få ta det lugnt, vila ut och släppa allt.” Men det säger det gudomliga suset inte. Det säger inte så till Elia. Suset må vara stilla, men det susningen säger till honom är allt annat än stilla. Elia får ett uppdrag. Susningen talar om smörjelse av kungar; Guds andning sänder Elia rätt in på världens arena för att spela en viktig och avgörande roll i den samtida politiska och sociala ordningen.

Och om meningen hade varit att skapa lite lugn och ro, då smörjer man inte Jehu till kung över Israel. Det gör man faktiskt inte! Dessutom skulle Elia smörja en efterträdare åt sig, för den profetiska missionen är inte slut, inte ens den dag så Elia är slut och får fara hem till Herren. I det uppdrag som ges till Elia i den stilla susningen från Guds andning ligger även att bädda för att verket inte dör ut med Elia.

…

Uppfyllda av glädje var de, som om livet just nu bara bestod av möjligheter. Stora ting hade de fått se och ännu större ting väntade de. Den här påsken som de hade fått vara med om i den heliga staden för några veckor sedan, den hade blivit en befrielsefest utan dess like – när de hade fått fira inte bara folkets befrielse från fångenskap och slaveri, utan även fått bevittna hur Herren hade dragit döden vid näsan. Så om redan den här påsken hade varit en glädje- och befrielsefest utan dess like, hur skulle då inte den stundande pingsten bli? Nog kunde de förvänta sig något riktigt stort av den Herre som en gång hade kommit med dunder och brak och eld på den allra första pingsten, då när Gud hade gett Israel sitt levande och verksamma ord på Sinai och format dem samman till sitt folk.

Så om redan den här påsken lärjungarna just hade varit med om i Jerusalem hade varit fantastisk, nog kunde de då förvänta sig något helt underbart också den här pingsten som nu stod för dörren.

Alltså: uppfyllda av glädje och förväntan var de. Och de drevs av glädje – en sådan där djup glädje som kan infinna sig i vid mycket speciella stunder och stämma människor till en ständig, enhällig bön – en bön i glädjefylld förväntan på allt som den uppståndne Herren hade lovat dem skulle gå i uppfyllelse.

Så, här var de samlade i Guds heliga stad på berget Sion. Bönen vibrerade av denna förväntan på att snart skulle Anden vara här, så som Gud hade lovat genom profeten Joel och av den uppståndne Kristus som nu var upptagen i strålande härlighet på Faderns högra sida.

Vi befinner oss i pingstnovenan – de nio dagarna mellan Kristi himmelsfärd och pingst, som i en del kristna kyrkor och samfund är böneperiod under vilken man ber om den helige Ande, efter förebild från berättelsen i Apostlagärningarna om hur Jesu lärjungar var samlade i ständig bön i väntan på den heliga Anden som Herren hade lovat dem. Och dagens namn, Söndagen före pingst, och dagens tema ”Hjälparen kommer” har sitt ursprung i just pingstnovenan – sm alltså i sin tur har sin förebild i hur lärjungarna var samlade till ständig bön om den utlovade Anden.

Och hur det gick, om Herren höll sitt löfte att ge dem helig Ande, det får vi ju vänta ända till nästa söndag för att få reda på. Ännu är det en väntans och förväntans bönetid.

…

Det finns en del likheter mellan berättelsen om Elias ensamma väntan på Gud i Första Kungaboken och lärjungarnas gemensamma väntan på infriandet av Herrens löfte i Apostlagärningarna. Likheten är väl framför allt att det handlar om människor som väntar på att Gud ska komma till dem, och att när Gud väl kommer så sänder Gud dem med ett uppdrag. För det är ju det Gud oftast verkar göra enligt Bibeln – sända oss med ett uppdrag. En mission. På det sättet verkar nästan varje Gudsmöte som det berättas om i Bibeln i någon mån vara en ”mässa” i ordets ursprungliga betydelse, dvs. en sändning; ett slags missionsbefallning. Och Anden är liksom missivet. Anden följebrevet som vi får ta med oss när vi sänds och som förklarar vad vi egentligen håller på med och varför vi gör det och med vilken auktoritet vi sänds.

Men det finns ju även skillnader mellan de två berättelserna. Och jag vet inte vilken av de här två textsammanhangen du har lättast att spegla dig i, vilken av de här berättelserna som slår an mest hos dig – ja, jag vet ju förstås inte om någon av de här texterna rör vid dig över huvud taget.

Å ena sidan: En ensam människa (eller åtminstone tror Elia att han är alldeles ensam, men helt ensam är han inte. Det fanns andra runtom i landet som trodde och kämpade som han, och snart ska han ju låta sitt profetämbete övergå till lärjungen Elisha). Elia upplever åtminstone att han är helt ensam, att ingen annan befinner sig i en liknande bedrövlig situation, eller över huvud taget förstår honom. Han kan bara vänta på Gud – men Gud verkar ju inte ens komma till hans hjälp nu när han behöver det, förrän allt hopp har runnit ut.

Å andra sidan: I Apostlagärningarnas berättelse är det istället en gemenskap som lever i förväntansfull bön tillsammans. En församling om vi så vill. De här små korta raderna från Apostlagärningarnas första kapitel – rader som vi kanske mest uppfattar som en litterär transportsträcka för att Lukas ska ha något att säga mellan Kristi himmelsfärd och Andens utgjutande på pingstdagen… De här små korta raderna säger faktiskt en hel del om vi tillåter oss och stanna upp farten lite – och inte minst det att de höll ihop (dvs. de gjorde något gemensamt) i ständig bön (dvs. det var inte någon engångsgrej utan en kontinuerlig, målmedveten gudstjänst.) Och får vi dessutom lyfta in vad Lukas skriver i Lukasevangeliet om den här perioden: så präglades denna gemensamma ständigt pågående bön av lovprisning. Och när lovprisar vi – jo, när vi är känner glädje och tacksamhet?

OK, då, jag kan väl komma med en spoiler, om ni nu inte kan hålla er till nästa söndag för att få veta hur det går – eller så får ni nu hålla för öronen. Men efter några dagar i ständig bön kommer verkligen den heliga Anden till Jesu lärjungar och fyller dem med kraft. Simon Petrus kliver sedan fram och håller en predikan för alla i stan som hade sprungit till platsen för att ta reda på vad som stod på. Och i sin predikan påstår Petrus att det som nu sker framför ögonen – och öronen med för den delen för det var ju minsann tungotal inblandat i pingstundret också… Det som nu sker framför ögonen och öronen på dem är en uppfyllelse av en profetia hos profeten Joel om de yttersta dagarna vid tidens slut, då Gud ska fylla hela Israels folk – från den yngste till den äldste – med helig Ande.

Men sedan börjar det hända grejer. Alltså det händer väl grejer redan när Anden uppfyller de församlade lärjungarna, och många andra judar (av både de som bodde i Jerusalem och sådana som levde i diasporan men var på besök i Jerusalem under högtiden) tar till sig Petrus predikan och förstår att Gud nu börjar uppfylla sitt löfte till Israel: Nu får de den heliga Anden allesammans, den profetians Ande som hade varit tyst i flera hundra år är nu aktiv igen. Och ett antal tusen av dessa judar tar emot Messias och låter döpa sig i hans namn. Så nog händer det grejer.

Men allt det där var på ett sätt liksom förväntat. Det verkade stämma ganska bra med vad lärjungarna kunde utläsa från Skriftens ord. Men sedan börjar Anden röra på sig ännu mer. De hade förväntat sig och förstått av den skriftsamling som vi brukar kalla Gamla testamentet, att i den yttersta tiden skulle hela Israels folk få ta emot den heliga Anden i sina hjärtan. Att Gud, som på den första pingstdagen en gång hade skrivit ner sitt ord på stentavlor, i den yttersta tiden skulle skriva sitt ord direkt i deras hjärtan. Det var gåvan de hade hoppats på.

Men vad de inte förväntat sig, eller kunnat räkna ut, var att en del av denna särskilda gåva till Israel innebar att Anden skulle röra sig ut över hela världen och dra även hedningarna (dvs. icke-judarna, icke-israeliterna) in i Guds förbund. Och det var bland annat för denna mission, denna sändning, som Gud genom Anden mötte de förväntansfulla bedjande Jesuslärjungarna.

Alltså: lärjungarna bad antagligen om att Guds gåva till Israel, den heliga Anden, skulle komma till sitt folk Israel. Det gjorde den också verkligen, men en del av gåvan visade sig vara att i Andens kraft få ta budskapet om Guds Messias Jesus ut i hela världen till alla folk.

Och – behöver jag kanske förtydliga: jag står nu inte och försöker marknadsföra något slags ersättningsteolog (dvs. uppfattningen att kyrkan har ersatt Israel), utan tvärtom, genom att Guds utlovade gåva till Israel, den heliga Anden, genom kyrkan förmedlas ut till alla folk och drar människor av alla folk och nationer in i ett och samma freds- och försoningsförbund, där svärden smids om till plogbillar och ingen mer övar sig till krig, kommer också Israel till sin rätt, som ett ljus för folken.

Gud, så att säga inte bara uppfyller handlingsplanen; Gud överträffar den. Kanske är det lite det Jesus menar när han säger till Jesus vid den sista måltiden natten före sitt lidande:

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte att ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen.

Alltså, det som ni förväntar er ska ske. Det ni förväntar er stämmer; ni har fattat galoppen; men när den tiden är här, kommer ni se att löftet innebär så otroligt mycket mer än ni har förstått.

Som för Elia: Han behövde verkligen ett Gudsmöte. Han var slutkörd och hoppet totalt ute. Men när väl Gud kom – som en stilla susning, så blev inte resultatet av det att han kände att nu kunde han äntligen få slå sig till ro. Utan att han förstod att det fanns betydligt mer kvar att göra. Han skulle få vara med och påverka hela det andliga och storpolitiska klimatet. Skillnaden var väl att han nu också hade fått kraft att göra det.

Eller som för lärjungarna: De hade väntat på den heliga Anden; att Gud skulle komma och skriva sin lag och sitt ord i varje israelits hjärta så att de verkligen kunde bli det förbundsfolk som de enligt Guds ord redan var. Men resultatet, när nu detta faktiskt var på väg att uppfyllas, var att denna Ande drev dem ut i hela världen för att göra alla folk till Jesu lärjungar.

Så – att vänta på Hjälparen – vare sig vi gör det, som i Elia, i största missmod och hopplöshet, eller som lärjungarna efter Kristi himmelsfärd i glädje och jubel… Att vänta på Hjälparen är ha en förväntan om att hjälpen kommer ingen annan stans än just från Herren som har skapat himmel och jord och har allt i sin hand.

Det fanns en sång vi brukade sjunga på 70-talet. Kanske skulle vi behöva sjunga den nu också:

Jag behöver dig, helige Ande,
för att möta en ny morgondag.
Jag behöver dig helige Ande,
i mig själv är jag oändligt svag.

Jag mottager dig helige Ande,
för att möta en ny morgondag.
Jag mottager dig, helige Ande,
i mig själv är jag oändligt svag.

Men när väl hjälpen kommer, kan det visa sig att Hjälparen, den helige Ande, gör oss själva till hjälpare på ett sätt som vi aldrig ens hade kunnat ana eller drömma om.

Så låt oss förvänta – och om det är till Gud vi ställer våra förväntningar, så kommer det kanske en gång visa sig att dessa förväntningar kommer att fullkomligt förblekna i Andens ljus och Andens kraft – Anden av den Gud som alltid är större.