29 jan Det orättvisa himmelriket – en predikan om nåd och tjänst
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 28 januari 2018
Seputagesima: Nåd och tjänst
Matteusevangeliet 20:1–16
Jesus sade: ”Med himmelriket är det som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagspenning på en denar och sände i väg dem till vingården. Vid tredje timmen gick han ut igen och fick se några andra stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: ’Gå bort till vingården, ni också. Jag skall ge er skäligt betalt.’ Och de gav sig dit. Sedan gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick han ut igen, och när han såg några andra stå där sade han: ’Varför står ni här hela dagen utan att arbeta?’ De svarade: ’Därför att ingen har lejt oss.’ Då sade han: ’Gå bort till vingården, ni också.’På kvällen sade vingårdens ägare till förmannen: ’Kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första.’ De som hade lejts vid elfte timmen kom fram och fick en denar var. När sedan de första steg fram trodde de att de skulle få mer, men fick var sin denar de också. Då protesterade de och sade till ägaren: ’De där som kom sist har bara hållit på en timme, och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan.’ Då sade han till en av dem: ’Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha, och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de första sist.”
Det skulle vara helt uppåt väggarna om en chef drog upp Jesu liknelse om vingårdsarbetarna i ett lönesamtal, eller om någon skulle få för sig att använda den den som ett instrument i fackliga förhandlingar. Den här berättelsen har bara bärighet inom den ”annorlundahet” som kallas ”Guds rike” eller ”himmelriket”. Ja, Gudsriket är verkligen en annorlundahet, och Jesus vill med liknelsen om vingårdsarbetarna hjälpa oss att upptäcka det.
Jag tror att en första nyckel till att förstå den här berättelsen finns i det som jordägaren säger till den andra gruppen av daglönare – de arbetare som jordägaren lejde vid tredje timmen:
Gå bort till vingården ni också. Jag skall ge er skäligt betalt.
Översättningen ”skäligt betalt” är en helt korrekt översättning utifrån berättelsens sammanhang. Men det grekiska ord som här översätts med det svenska ordet ”skäligt” har också – och i regel – betydelsen ”rättfärdigt”. Det jordägaren säger till daglönarna som anställdes vid tredje timmen skulle kunna översättas:
Gå bort till vingården, ni också, och vad som må vara rättfärdigt ska jag ge er.
I predikan förra söndagen pratade jag ganska mycket om vad rättfärdighet betyder. Och då sa jag att ”Guds rättfärdighet” är en av Guds egenskaper. Att Gud är rättfärdig betyder att Gud aktivt handlar och ingriper i världen för att åstadkomma frälsning eller räddning eller välstånd.
Och Gud gör det genom sitt skapande, och genom på det sätt som Gud upprätthåller och verkar i den värld som Gud har skapat, och också genom att döma i sin skapelse. Guds rättfärdighet innebär alltså att Gud utverkar frälsning eller räddning eller välstånd genom att skapa världen, upprätthålla världen, delta i världen och slutligen döma världen.
Jag nämnde i förra söndagens predikan att i Bibeln har Gud många egenskaper, och att egenskapen hos Gud att vara rättfärdig alltså betyder att Gud tar aktiv del i sin skapelse och att Gud genom att skapa, upprätthålla och döma världen ska leda skapelsen fram till frälsning. Och så sa jag att detta att Gud är rättfärdig innebär att Gud också går att lita på.
I själva berättelsen om vingårdsarbetarna handlar talet om vad som är en skälig lön om vilken lön som arbetarna ska få i pengar – hur många denarer de kan tänkas tjäna genom att arbeta i vingården. Men i himmelriket handlar det inte i första hand om kronor och ören eller denarer, utan om att Gud inkluderar de sina i sin egen rättfärdighet.
Det andra som kan vara värt att stanna till vid i den här berättelsen är det som den första arbetsgruppen (den som hade arbetat och slitit hela dagen) säger när det är dags för löneutbetalning och det går upp för dem att de andra grupperna fick lika hög lön som de. De säger:
Du jämställer dem med oss.
Eller: ”Du har gjort dem lika med oss.” ”Du har gjort dem samma som oss.” Du har gjort dem jämställda med oss.”
Det ord som här översatts med jämställer är samma ord (ordet betyder ju till och med ”samma”/”likadant”) som andra nytestamentliga författare använder t.ex. för att beskriva Jesu förhållande till sin Fader, som när Johannes berättar att människor blev upprörda över att Jesus ”påstod att Gud var hans far och därmed jämställde sig med Gud” (Johannesevangeliet 5:18)
Eller när vi läser i Filipperbrevet att Kristus Jesus ägde Guds gestalt, ”men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss” (Filipperbrevet 2:6–7).
Eller när Petrus måste försvara sig inför församlingen i Jerusalem med anledning av att han har döpt den icke-judiske officeren Cornelius och dennes icke-judiska hushåll:
Och när jag då började tala [för att berätta om Jesus för Cornelius och dem som var med honom] föll den heliga anden över dem alldeles som över oss i den första tiden. […] Sedan de kommit till tro på herren Jesus Kristus har Gud alltså gett dem samma gåva som vi fick. Hur skulle då jag kunna hindra Gud.
(Apostlagärningarna 11:15–17)
Nej, det förstås, det kunde ju Petrus inte, och så lugnade de sig i församlingen och prisade Gud och sade:
Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.
(Apostlagärningarna 11:18)
Samma gåva… Samma lön… ”Du jämställer dem med oss…” Och så får vi kanske påminna oss igen att liknelsen om arbetarna i vingården är värdelös att hänvisa till i lönesamtal eller fackliga förhandlingar. Däremot beskriver den vilka förhållanden som råder i himmelriket.
Och i himmelriket verkar det råda något som eventuellt skulle kunna kallas för en orättvisa, eftersom storleken på nådeslönen inte är beräknad utifrån hur mycket eller hur länge den enskilda har stått i Guds tjänst i jämförelse med de andra. Nej samma lön utbetalas till alla och envar.
Om den gudomliga orättvisan som råder i himmelriket står det bland annat så här i relativt nyskriven psalm:
Gud måste vara orättvis
– det är vårt enda hopp till sist!
(Psalmer i 2000-talet 808)
Den tredje saken jag tänker på när jag läser den här berättelsen är: Vad är då himmelriket, där det här på ett sätt orättvisa systemet råder (dvs. orättvist på så sätt att Gud både vill och verkar för att leda allt och alla fram till sin frälsning, och inte bara dem som så att säga har ingått i Guds gäng från början eller i alla fall väldigt länge)?
Vad är himmelriket, där nådeslönen är en och densamma oavsett hur kort eller hur länge eller hur framträdande eller tillbakahållen du har varit i himmelrikets tjänst?
Himmelriket är inte kyrkan. Däremot är kyrkan och församlingen bärare i vår värld av hoppet om himmelrikets fulländning.
Det finns i den kristna tron en stor betoning på framtiden. Kristen historieuppfattning är linjär – dvs. vi är hela tiden på väg mot något, vi är på väg mot framtiden, vi är på väg mot målet. Och detta uttrycks bland annat med ordet ”hopp”.
Det finns ju andra religioner och livsåskådningar som har t.ex. en cirkulär historieuppfattning, där allt liksom går om och om och om igen i ett evigt kretslopp. Men den kristna tron är som de andra monoteistiska religionerna linjär i sin syn på tillvaron och historien.
Vi är på väg mot ett mål, mot fulländningen, och detta uttrycks i kristen tron ofta som ett hopp, eller snarare som Hoppet med stort H – och som är en av de tre dygder som Paulus nämner i Första Korinthierbrevet:
Men nu består tro, hopp och kärleken, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(Första Korinthierbrevet 13:13)
Men, tänker jag, när jag reflekterar över berättelsen om vingårdsarbetarna: det kan finnas en risk med att vara så totalt inriktad på det som komma skall, det kan finnas en risk med att vara så fokuserad på den kommande löneutbetalningen, att det inte finns rum för att faktiskt upptäcka nåden i det som redan är här och nu.
Och jag har full förståelse för att de där daglönarna som slet och svettades i hettan bara gick med på att göra det för att det fanns en lön att hämta vid dagens slut.
Och återigen – så fort det kommer till löne- och anställningsfrågor så är den här berättelsen värdelös att använda sig av. Men nu handlar ju den här berättelsen egentligen inte om sådant, utan är Jesu sätt att beskriva förhållandena i himmelriket.
Och då finns himmelriket antagligen inte bara i den där lönen vid dagens slut; eller enbart i det stora underbara som Guds folk hoppas och väntar på ska infrias vid tidens slut – då som himmelriket kommer i sin totala fullhet och Gud blir allt, överallt.
Himmelrikets nåd är lönen vi får hoppas på – lönen som innebär Guds rättfärdighet, då Gud har fört sin skapelse till evighetens frälsning och befrielse. Men himmelrikets nåd är också erbjudandet och möjligheten att arbeta i jordägarens vingård – även om det innebär slit och svett i middagshettan.
Att få göra tjänst i Guds rike är i sig en del av Guds nåd.
Så vad innebär det då? Att bara bita ihop och kämpa på när allt är jobbigt och besvärligt och man är närapå att drabbas av solsting och kollaps? Nej.
Att svälja varje oförrätt och orättvisa och vara glad ändå? Nej.
Att få se sig som så värdefull så att en till och med kan kallas för Guds medarbetare. Ja!
Det är nåden att inte bara ha Gud till chef, utan till och med få vara kollega och arbetskamrat med Gud själv; att få vara en medspelare i den där gudomliga rättfärdigheten.
Detta är i sig är en del av lönen, och ur det perspektivet kan en ju faktiskt säga att daglönarna som hade arbetat hela dagen i vingården faktiskt fick större lön än de som började först vid elfte timmen. Dvs. om själva arbetet och arbetstiden i sig var ett uttryck för den lön som stavas ”nåd”.
Och jag inser när jag säger det här att det här kan tas som en undanflykt för att slippa ta itu med missförhållanden och oegentligheter, med orättvisor och förtryck, utnyttjande, missbruk och förtal och vi ska minsann bara gilla läget och vara tacksamma och det är en nåd att få vara med.
Men nu handlade det – jag påminner om det igen – om arbetet i himmelriket. Och missförhållanden och oegentligheter, orättvisor och förtryck, utnyttjande, missbruk och förtal – både de som förekommer i samhället i stort, men också de som kan dyka upp i en kristen gemenskap – är inte och kan inte vara Guds rike.
Guds rike är ju – och det är säkert sjuttioelfte gången jag citerar det här Paulusordet från Romarbrevet 14 i en predikan – ”rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Anden” (Romarbrevet 14:17).
Att arbeta i himmelriket är att arbeta i rättfärdighet, frid och glädje i den heliga Anden. Att arbeta i himmelriket är att arbeta för rättfärdighet, frid och den heliga Anden – och för att världen ska genomdränkas av rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Anden.
Det är att arbeta i detta och för detta, drivna av hoppet om att detta en gång ska vara det enda som över huvud taget ska finnas. För vi tror ju för sjutton på en Herre som (i alla fall om vi får tro på det som sägs i berättelsen om vingårdsarbetarna) gör människor sinsemellan jämställda med varandra!
Och då är kanske en del av nådeslönen att redan här och nu få vara med i arbetet för detta; att det ska bli tydligt och klart och verkligt för fler att vår Herre gör människor sinsemellan jämställda med varandra.
Så var kan vi utföra detta arbete, var kan vi delta i denna tjänst? Jo, i den annorlundahet som heter Guds rike eller, som det oftast kallas i Matteusevangeliet, himmelriket.
Och då får vi som sagt inte blanda ihop himmelriket med kyrkan. Himmelriket är inte samma sak som kyrkan, så det är inte bara när vi deltar i församlingens organiserade verksamhet som vi tjänar himmelriket. Himmelriket, dvs. rättfärdigheten, friden och glädjen i den helige Ande, är en dimension som kan få genomsyra allt och alla sammanhang.
Kyrkan eller församlingen är inte himmelriket, däremot är vi – genom att vara lemmar i Kristi kropp – himmelrikets ambassadörer i världen.
Nåden att få tjänstgöra i himmelriket (eller kanske ska vi säga nåden att få göra tjänsten för himmelrikets skull, eller som en medlem i Guds församling som himmelrikets ambassadör) är inte något som slutar i samma stund som vi går utanför kyrkportarna. Nej, det är snarare då den börjar.
I Kristus har vi fått nåden att låta allt vi gör få göras i himmelrikets tjänst, och så låta det vi gör bli tecken på den fulländning av Guds plan med världen som bärs i det kristna hoppet; hoppet om att Gud, som är livet och kärleken och sanningen… hoppet om att Gud ska bli allt, överallt
Och kan vi av någon anledning inte göra det vi gör i himmelrikets tjänst, bör vi antagligen inte göra det över huvud taget.
Men i grunden finns det väldigt lite vi inte kan göra i himmelrikets tjänst. Det handlar mer om hur vi gör det.
Så: Vi kan gå i skolan och förhålla oss till våra klasskamrater och lärare i himmelrikets tjänst, eller med avsikt på himmelriket.
Vi kan välja studier och delta i studentlivet i himmelrikets tjänst.
Vi kan utföra våra yrken eller vi kan stå till arbetsmarknadens förfogande i himmelrikets tjänst.
Vi kan vara pensionärer i himmelrikets tjänst.
Ja, och vi kan ibland till och med göra saker i församlingen i himmelrikets tjänst!
För i grunden handlar det liksom inte om vad vi gör, utan hur vi gör det. Eller snarare: Det handlar om vilka vi är, om vår identitet. Det handlar om vårt kristna namn – att vi redan bara genom att tillhöra Gud och stå i relation till Gud, och att vi därigenom har involverats i Guds rättfärdighet, dvs. i Guds skapande, upprätthållande, involverande och dömande i världen för att föra världen till frälsning, befrielse och välstånd.