03 sep Effata! – en predikan om församlingsmötet
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 3 september 2006
Tolfte söndagen efter trefaldighet: Friheten i Kristus
Markusevangeliet 7:31–37
Jesus lämnade trakten kring Tyros och gick över till Sidon till Galileiska sjön, i Dekápolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ”Allt vad han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.”
Jag tänkte att vi för en stund i tanken skulle förflytta oss till ett samhällsomvälvande Europa för sådär en fem- sexhundra år sedan. Jag har full förståelse om nu någon menar att det väl finns andra tillfällen för historielektioner än en söndagsförmiddagsgudstjänst, men jag tänkte att vi skulle göra den här tidsresan för att jag tror att det som hände där och då haft konsekvenser för vår församlings sätt att vara kyrka, eller skulle kunna ha det.
Vem har rätt att tala? Vem kan ge ledning i mitt liv? Vid 1400-talets slut och långt in på 1500-talet präglades Europa av en djup auktoritetskris. Tidigare självklara auktoriteter ifrågasattes eftersom de inte förmådde ge ledning i människors vardag där och då. Men allt var inte mörker, vid den här tiden gjordes nya upptäckter, nya upptäckter av det gamla. Det gällde vetenskapen och konsten, men även religionen. Nya, bättre vetenskapliga utgåvor av Bibeln och andra tidiga kristna skrifter sammanställdes, och spridningen av dessa genom en helt revolutionerande uppfinning, nämligen boktryckarkonsten, gjorde att människor fick direkttillgång till trons källor utan att behöva förlita sig på många gånger ganska så dåliga översättningar och lösryckta citat tagna ur sitt sammanhang.
Det var helt enkelt en informationsrevolution, som även om den inte kan jämföras med vad vi genomgår i västerlandet idag, ändå var imponerande och förändrade grundförutsättningarna för tusentals människors liv och tro.
En viktig fråga i den kyrkliga dimensionen av denna omvälvande tid, den dimension som vi brukar kalla reformationen, var just frågan om tolkningsföreträde. Vem kan egentligen tala å kyrkans vägnar? Ska det vara påven (problemet var ju dock att det under en tid hade funnits inte mindre än tre stycken samtidigt som gjort anspråk på påvetiteln) eller biskoparna tillsammans, eller…
Flera av 1500-talets reformatorer började ana att kyrkans gemensamma röst föds ur ett gemensamt samtal, ett samtal till vilket många bidrar. Den tyske reformatorn Martin Luther var inledningsvis inne på denna linje. När han studerade Nya testamentet och läste i 1 Korinthierbrevets fjortonde kapitel om ordningen i de kristna sammankomsterna upptäckte han hur det i de urkristna församlingarna pågick ett samtal där man tillsammans, hela kyrkan, inte bara äldste (prästerna) och församlingsföreståndaren (biskopen) sökte och satte ord på Kristi vilja med församlingen:
När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt detta skall syfta till att bygga upp. […] Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran.
(Första Korinthierbrevet 14:26, 31)
Hela församlingen kunde alltså komma tillsammans och lyssna på varandra.
Men att släppa ordet fritt kan ju även vara farligt. När människor upplever att det är möjligt att faktiskt säga vad man tycker och tror är rätt, skapar det oro i lägret. Det är just vad som hände runtom i de tyska furstendömena. Och det stannade dessvärre inte bara vid tal, utan fortsatte på sina håll med att människor tog till våld för att få sin vilja igenom.
När därför Luther senare uttalar sig om saken igen menar han nu istället att det bara är prästerna som ska tala, och inte vilken församlingsmedlem som helst: För tänk om även mannen på krogen skulle anse sig ha rätt att ta del i detta kyrkans tal, eller rentav, kan man tänka sig något så galet, kvinnor. Hu ja! Jo, med en sådan kraftfull argumentation torde väl alla vara överbevisade… Med tanke på det rådande politiska klimatet i de tyska områdena vid den här tiden kan Luthers restriktiva hållning vara förståelig. Men ändå får man väl säga att en viktig insikt gick förlorad.
I en annan del av Europa, i staden Zürich där reformatorn Zwingli verkade, väcktes också de här tankarna om allas delaktighet i sökandet och samtalet. Zwingli bejakade tanken på detta gemensamma samtal eller församlingsmötet i princip, på samma sätt som han bejakade tanken på troendedopet i princip. Men även i Zwinglis fall stannade det vid skrivbordet.
Men i Zürich och trakten däromkring fanns det människor som inte nöjde sig med detta. De hade funnit något som de ansåg vara för stort och viktigt för att ge upp. Den här gruppen, liksom liknande grupper, fick öknamnet anabaptister, ”omdöpare”, och deras kristendomstolkning utgör en av rötterna till den kyrkotradition som Norrmalmskyrkan står i. Dessa anabaptister blev förföljda av såväl katoliker som de andra protestanterna. Men de var ändå inte beredda att ge upp yttrandefriheten. För dem kunde församlingsmötet inte bara vara en princip, utan måste även vara en praktik, annars förlorade kyrkan något av sitt väsen och var inte den gemenskap av befriade, upprättade människor som hon sade sig vara.
Hur viktigt detta var för dem vittnar bland annat skriften med det lilla nätta namnet ”Svar från dem som kallas anabaptister på frågan varför de inte går i kyrkan”. Av de sex svaren som ges i skriften är det första att yttrandefriheten som de läste om i 1 Korinthierbrevet 14 inte praktiserades i Zwinglis kyrka. Åtminstone för denna anabaptistiska grupp hörde alltså församlingsmötet inte till något man kunde ha eller mista i kyrkan, utan var en väsentlig del av vad det är att vara kyrka.
En annan anabaptistisk reformator i trakterna kring Strasbourg skriver vid ett tillfälle att hos oss är det inte ”som i den falska kyrkan där bara några få får tala”. Det är ju drastiskt uttryckt, men det verkar alltså som om dessa radikala reformatorer menade att kyrkan är inte utan vidare där ”evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” som det heter i en luthersk bekännelsetext, utan dessutom där även varje medlem får tala.
Nu var naturligtvis inte allt guld och gröna skogar i de anabaptistiska församlingarna. I dessa grupper odlades ofta en ”vi och dom”-kultur av det mest sekteristiska slag och en närmast abnorm iver att bevara kyrkan ren med ständiga uteslutningar som följd. Jag gissar att få av oss skulle känna sig hemma i en sådan församling och vi har all rätt att resa en mängd frågetecken. Å andra sidan skulle nog inte många av oss ha känt sig hemma i 1800-talets baptistförsamlingar heller, och kanske inte ens i urkyrkans församlingar.
Men det fanns ett myndigförklarande i den anabaptistiska traditionen med församlingsmötet och i deras tolkning av vad det innebär att vara kyrka som är värt att förvalta och utveckla. Här finner vi uppfattningen om en gemenskap där var och en är inbjuden att ta aktiv del i samtalet om tron, att inte bara tigastillande lyssna till pastorns predikan och sedan är det bra med det, utan att själv få bidra med sina erfarenheter och sitt tal. En del moderna anabaptistiska och baptistiska teologer drar sig inte ens för att säga att församlingsmötet är ett sakrament eller nådemedel, att dopet får sin fortsättning i nattvardens gemenskap och i det pågående samtalet i församlingsmötet.
Men för att detta samtal ska ha någon egentligen betydelse och ha åtminstone någon koppling till de liv vi lever måste ju samtalet kretsa kring sådant som berör oss, som är angeläget för oss, annars blir det bara ”ord, ord, ord” vare sig det bara är en eller många som får tala.
De praktiska formerna för ett sådant demokratiskt samtal är en senare fråga. I vår församlings tradition har en föreningsmötesform à la 1800-tal varit praxis och den har ju många fördelar. Samtidigt behöver vi vara medvetna om att den formen också kan vara exkluderande och att inte alla har möjligheter, tid eller förutsättningar att tillägna sig den. Formerna för det demokratiska samtalet är en viktig fråga, men inte huvudfrågan. Att en baptistförsamling är demokratisk är inte i första hand en organisationsfråga eller ordningsfråga, utan ett uttryck för en tro på att Kristus befriat oss till delaktighet och gemenskap, myndigförklarat oss.
Talet behöver ha med våra liv att göra, men vi kan anta att chanserna till att det blir så ökar om många röster får höras i samtalet. När Mose blev kallad av Gud att leda hebreerna till befrielsen tvivlade han först på kallelsen eftersom han inte trodde sig vara någon talare. Han ansåg inte ansåg sig ha talets gåva och var rädd för att det som skulle komma ut ur munnen mest blev osammanhängande och förvirrande (Andra Moseboken 4:10–12). I ett annat bibelsammanhang heter det om profeten Jeremia att han inte vågade tala för att han var så ung. (Jeremia 1:4–9). Vi skulle kunna fortsätta med förbehållen: ”Jag är inte teolog, jag är inte from nog, jag tillhör inte rätt släkt, jag har fel åsikter…” Men vi har som församling, som gemenskap, ett gemensamt ansvar att inte göra trösklarna för höga för varandra, utan istället vara lyhörda för den fåordiga när hon eller han väl samlar sig för att ta till orda. Vi behöver skapa rum för unga, liksom för medelålders och äldre att bidra till det gemensamma samtalet om den Gud som älskar världen.
Poängen med församlingsmötet är inte att få igenom sin egen personliga vilja, utan att det är ett uttryck för ett gemensamt sökande under den livgivande Andens ledning efter Kristi sinne, den Kristus som vill befrielse för alla människor. Det är för övrigt ett samtal som inte behöver stanna inom kyrkans väggar. Dagens kyrka måste våga lyssna till varje människa, varje erfarenhet av livet, hur ska kyrkan annars kunna ha något viktigt att säga?
När Jesus i dagens evangelium rör vid den dövstumme mannen och rentav spottar på honom (vilket kan verka frånstötande för oss, men nog uppfattades mindre märkligt i antiken då saliv ansågs ha läkande egenskaper), upprättar Jesus en kontakt med mannen genom de sinnen som denne kunde nås genom i det tillstånd han befann sig i just där och då, och i just hans fall var det ju synen och känseln. Denna första kontakt med Jesus genom syn och känsel blir för just denne man porten ut till ett liv i fri gemenskap med andra. När Jesus säger sitt effata, ”öppna dig”, till honom handlar det inte bara om ett fysiskt läkande utan ett öppnande av hela denna människas varelse, så att denne man som genom sitt handikapp tidigare hade varit avskärmad från omvärlden nu får ta sin gudagivna plats i den.
”Alla blev överväldigade och sade: ’Allt vad han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala’.” Kristus bjuder oss, dig och mig, att höra: att lyssna till Guds livgivande Ord, till vår innersta längtan och till medmänniskors erfarenheter. Kristus bjuder oss, dig och mig att tala: att ge uttryck för vår tro och vårt tvivel och att ge röst åt de stumma. Kristus bjuder oss, dig och mig att bejaka vår gudagivna plats i livet, och att skapa rum för andra att våga göra detsamma.