Redan här, men ännu inte – en predikan om Guds rike

Mika 4:1–4
Den dag skall kom­ma då ber­get med Her­rens tem­pel står där orubb­ligt fast som det högs­ta av ber­gen, överst bland höjder­na. Fol­ken skall strömma dit, folk­slag i mängd skall kom­ma, och de skall säga: ”Låt oss gå upp till Her­rens berg, till Ja­kobs Guds tem­pel. Han skall lära oss si­na vägar, hans sti­gar vill vi följa.” Ty från Si­on skall lag förkun­nas, från Je­ru­sa­lem Her­rens ord. Han skall döma mel­lan al­la folk, ski­pa rätt bland mäkti­ga folk­slag i fjärran. De skall smi­da om si­na svärd till plog­bil­lar och si­na spjut till vingårds­kni­var. Fol­ken skall in­te lyf­ta svärd mot varand­ra och ald­rig mer övas för krig. Var och en skall sit­ta un­der sin vin­stock och sitt fi­kon­träd, och ing­en skall ho­ta ho­nom. Her­ren Se­ba­ot har ta­lat.

Romarbrevet 15:4–7
Al­la pro­fe­ti­or i skrif­ten står där för att un­der­vi­sa oss, så att vi ge­nom vår uthållig­het och den tröst skrif­ten ger oss kan be­va­ra vårt hopp. Måtte uthållig­he­tens och tröstens Gud göra er eni­ga ef­ter Kristi Je­su vil­ja, så att ni al­la med en mun pri­sar vår her­re Je­su Kristi Gud och fa­der. God­ta därför varand­ra, så som Kristus har god­ta­git er till Guds ära.

Lukasevangeliet 21:25–36
Jesus sade: ”Tec­ken skall vi­sa sig i so­len och månen och stjärnor­na, och på jor­den skall hed­ning­ar­na gri­pas av ång­est och rådlöshet vid ha­vets och vågor­nas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall kom­ma över värl­den, ty him­lens mak­ter skall ska­kas. Då skall man få se Människo­so­nen kom­ma på ett moln med makt och stor härlig­het. När allt det­ta börjar, så räta på er och lyft era hu­vu­den, ty er be­fri­el­se närmar sig.”

Han gav dem en lik­nel­se: ”Se på fi­kon­trädet och al­la and­ra träd. När de börjar knop­pas, då förstår ni av er själva att nu är som­ma­ren nära. På sam­ma sätt vet ni när ni ser det­ta hända att Guds ri­ke är nära. San­ner­li­gen, det­ta släkte skall in­te förgå förrän allt det­ta händer. Him­mel och jord skall förgå, men mi­na ord skall ald­rig förgå.

Var på er vakt så att in­te era sin­nen fördunk­las av omått­lig­het och dryc­ken­skap och li­vets be­kym­mer, an­nars över­ras­kas ni av den da­gen som av en sna­ra, för den skall kom­ma över al­la som bor på jor­den. Håll er vak­na he­la ti­den och be att ni får kraft att und­fly det som väntar och kan stå upprätta inför Människo­so­nen.”

”Guds rike är nära.” Det var Jesu budskap i ett nötskal, och evangeliet påstår till och med att Guds rike inte bara är nära förestående, utan att det i och med Jesu ankomst i världen rentav redan har brutit in. Som bevis för att Guds rike äntligen hade kommit pekar evangeliernas författare på vad som hände där Jesus gick fram: ”Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.” (Lukasevangeliet 7:22)

För vad är Guds rike? Guds rike betyder ungefär ”där Gud regerar”. Det är ett dynamiskt kraftfält. Det är något som pågår och som händer. Guds rike är den nya förutsättningen, eller den nya tidsåldern. Denna nya, utlovade tidsålder har enligt evangelierna alltså redan börjat, trots att den gamla redan pågår för fullt.

Mitt i vår ångest och rådlöshet; mitt i vår konflikter och låsningar; mitt i rädslan och hoten; mitt i den gamla tidsåldern, ställer sig Jesus upp och säger: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. … Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” (Lukasevangeliet 4:18–21)

Nådens år, den nya tidsåldern, pågår redan nu. Den pågår varje gång en fattig får anledning att glädjas. Den pågår varje gång en förtryckt får upprättelse och frihet.

På så sätt finns Guds rike redan verksamt i vår värld – men ännu inte i sin fullhet. Aposteln Paulus skriver på ett ställe i Nya testamentet om vad som är Gudsrikets fullhet. Han skriver att då skall Gud bli allt, överallt (Första Korinthierbrevet 15:24–28).

Huruvida tanken på att Gud ska bli allt överallt är en inspirerande tanke, eller om det är en mycket obehaglig tanke, hänger förstås ihop med vad vi egentligen menar med begreppet Gud. Om Gud är sammanfattningen av allt som är människofientligt, världsfientligt, kallt, despotiskt och begränsande är ju en sådan tanke outhärdlig. Men om det som vi kallar Gud är kärlek, liv och en outsinlig glädje kan det väl knappast finnas något mer hoppingivande budskap än att Gud ska bli allt överallt?

Nya testamentets evangelier är fyllda med olika bilder och liknelser om hur Guds rike växer och verkar. Bilderna av Guds rike kan för den som vill viftas bort som sagor för barn. Eller som sövande dimridåer som hindrar oss från att klart se de verkliga problemen i våra egna liv, problemen i vårt samhälle, eller de enorma globala utmaningarna vi står inför och ta itu med dem på ett reellt och ansvarsfullt sätt. Det finns gott om exempel i historien där bilderna av Guds rike har fungerat just så – som sövande dimridåer att fly in i för att slippa att möta verkligheten.

Men det finns faktiskt även gott om exempel på att exakt samma bilder har fungerat på precis motsatta sätt. Nämligen som kraftkällor som gett inspiration åt både enskilda personer och hela församlingar att inte bara tiga still och se på när världen går åt fanders, utan att stå upp och handla för rättvisa, fred och frihet – trots att det har kostat dem blod, svett, tårar och anseende. Först efteråt har vi gett dem erkännande och förstått att de handlade rätt.

Om jag får ta några exempel ur vår egen kyrkas tradition tänker jag till exempel på den allra första baptistförsamlingen i vårt land som 1848 bildades som en demokratisk förening där kvinnor och män hade lika rösträtt. Ungefär där och då började alltså demokratin i vårt land, hos en föraktad, bespottad, laglös liten baptistförsamling på den halländska västkusten som – inser vi nu – såg längre än till det som var förhärskande norm just då.

Och jag tänker på den baptistkvinna som 1849 blev intagen på förhör inför de lärda herrarna i Göteborgs domkapitel för att hon vägrade låta sig kyrktagas. Kyrktagning var en sed som innebar att en nyförlöst kvinna skulle hålla sig inne i en dryg månad tills hon genomgått en särskild rit i kyrkan – sk kyrktagning, där hon återupptogs i församlingen. Men hon vägrade detta och argumenterade inför de höga herrarna att hon dels inte fann något stöd i Skriften för det hela, dels att hon ansåg en ceremonin vara motbjudande.

Det finns förstås hur många sådana exempel som helst från alla möjliga traditioner både i kyrkan och på helt andra håll, och de har det gemensamt att det är först efteråt som allmänheten gett dem erkännande och förstått att de handlade rätt. De har också det gemensamma att de vågade räta på ryggen när andra ville böja den. De vågade räta på ryggen och hålla huvudet högt, för de hade blicken fäst vid en högre vision.

”Bereden väg för Herran” sjunger vi gång efter annan under adventstiden. Men att bereda den vägen kan alltså kosta blod, svett, tårar och anseende. Det kan ha sitt pris att när allt talar emot ändå hålla blicken stadigt riktad mot visionen – visionen om den nya tidsåldern där Gud äntligen är allt, överallt.

Att hörsamma adventstidens kallelse till omvändelse och tro på att Guds rike är nära, är att tro, leva och handla efter visionen om Gudsrikets orubbliga berg, där alla folk erkänner varandra som en familj av en enda mänsklighet, och där ingen mer ska öva sig för krig.

Att hörsamma kallelsen till omvändelse och tro på att Guds rike är nära är att påbörja vandringen upp till detta berg, och att inse att likaså gör kanske också den som vi tidigare har stämplat som främling och fiende. Och för kanske allra första gången ser vi verkligen varandra när vi slår följe med varandra dit upp, och vi godtar varandra med alla våra olikheter och egenheter, såsom Kristus har godtagit oss till Guds ära.

Och där uppe på Sions berg, står redan Människosonen klädd i framtidens sommarskrud. Som Guds ansikte vänder han sig till oss i välsignelse. Ansiktet lyser mot oss som sommarsolen, och han säger:

Välkommen hem!