Erst kommt das Fressen – en predikan om tillhörighet

11 apr Erst kommt das Fressen – en predikan om tillhörighet

Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 11 april 2021
Andra söndagen i påsktiden: Påskens vittnen

Johannesevangeliet 21:1–14
Je­sus visade sig igen för lärjung­ar­na vid Ti­be­ri­as­sjön. Det gick till så: Si­mon Petrus och To­mas, som kal­la­des Tvil­ling­en, Na­ta­nael från Ka­na i Ga­li­leen, Se­be­dai­os söner och två and­ra lärjung­ar var till­sam­mans. Si­mon Petrus sa­de till de and­ra: ”Jag ger mig ut och fis­kar.” De sa­de: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den nat­ten fick de ingen­ting. När mor­go­nen kom stod Je­sus på stran­den, men lärjung­ar­na förstod in­te att det var han. Och Je­sus fråga­de: ”Mi­na barn, har ni ing­en fisk?” De sva­ra­de nej, och han sa­de: ”Kas­ta ut nätet på högra si­dan om båten, så får ni.” De kas­ta­de ut nätet, och nu or­ka­de de in­te dra in det för all fis­ken. Den lärjunge som Je­sus äls­ka­de sa­de då till Petrus: ”Det är Her­ren!” När Si­mon Petrus hörde att det var Her­ren knöt han om sig yt­ter­plag­get, för han var in­te klädd, och hop­pa­de i vatt­net. De and­ra lärjung­ar­na kom ef­ter i båten med fångsten på släp; de ha­de in­te långt till land, ba­ra ett hund­ra­tal me­ter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Je­sus sa­de till dem: ”Hämta några av fis­kar­na som ni just fick.” Si­mon Petrus gick upp på stran­den och drog i land nätet, som var fullt av sto­ra fis­kar, 153 styc­ken. Och fast det var så många gick nätet in­te sönder.

Je­sus sa­de till lärjung­ar­na: ”Kom och ät.” Ing­en av dem våga­de fråga ho­nom vem han var; de förstod att det var Her­ren. Je­sus gick fram och tog brödet och gav dem, och li­kaså fis­ken. Det­ta var tred­je gång­en som Je­sus vi­sa­de sig för si­na lärjung­ar se­dan han upp­stått från de döda.

Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral. ”Först kommer maten, sedan moralen.” Så heter det i en sång med text av Bertold Brecht i Tolvskillingsoperan. Och oavsett hur de orden var tänkta att förstås och uppfattas i den sången, så kom jag att tänka på de orden när jag läste dagens föreslagna evangelieläsning om påskens vittnen.

Dagens evangelieberättelse tog oss med till Galileen i norra Israel. Sju av Jesu forna lärjungar bestämmer sig för att ta upp sitt gamla yrke igen och ge sig ut på Galileiska sjön för att fiska. Sju lärjungar – ja till och med själva ordet lärjunge förekommer sju gånger i den här berättelsen, som utgör ett appendix eller en efterskrift till Johannesevangeliet. Och Johannesevangeliet är en bok som vimlar av talet sju: fullkomlighetstalet, Guds-talet.

Egentligen hade Johannes redan avslutat sin bok. Han avslutade den med att skriva att Jesus hade gjort också många andra tecken som inte tagits med i boken. Men lite senare skriver ändå Johannes, eller någon annan, lite till. Och det är i det där lilla tillägget till Johannesevangeliet som vi finner den här berättelsen om de sju lärjungarna som gav sig ut på sjön för att fiska.

Sju lärjungar… Men hur mycket kände de sig fortfarande som Jesu lärjungar? Vad hade fått dem att överge Jerusalem, flytta tillbaka hem till Galileen och återuppta sitt gamla värv som fiskare? Hur lång tid hade det redan hunnit gå sedan den där påsken i Jerusalem, då den uppståndne Jesus hade kommit till dem där de hade suttit undangömda och vilsna i ett stängt och låst rum någonstans i Jerusalem, då som Jesus hade visat sig för dem, fyllt dem med den helige Anden och bemyndigat dem att handla å hans vägnar? Hur lång tid hade hunnit gå sedan den där underbara påsken? Någon vecka? Någon månad? Flera år?

Kände de fortfarande glädjen över Jesu uppståndelse? Kände de sig fortfarande uppfyllda av Anden? Betraktade de fortfarande sig själva som Jesu lärjungar? Kunde de fortfarande uppfatta sig som lärjungar till den Jesus som en gång hade sagt till dem:

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består.
(Johannesevangeliet 15:16) 

Kände de att Kristi frukt hade bestått ens inom dem själva? Eller var allt det där bara något som tillhörde en diffus dåtid utan någon egentlig relevans eller betydelse för dem längre?

Kanske. Kanske inte. Det enda dagens evangelieberättelse avslöjar för oss är att Petrus sa att han skulle ge sig ut och fiska och att de andra hängde på. Men den natten fick de ingenting.

Men i gryningen fick de! De fick mer fisk än de någonsin hade kunnat drömma om, när de hade följt rådet från främlingen på stranden, den som de inte kände igen, den som de kanske egentligen aldrig riktigt hade känt igen.

Och kanske hade den som skrev ner den här berättelsen (om det var Johannes eller någon annan) läst Lukasevangeliet, där Jesus säger till Petrus att Jesus skulle göra sina lärjungar till människofiskare (Lukasevangeliet 5:1–11). I så fall är möjligen den lilla notisen om de där 153 fiskarna, som alla rymdes i ett och samma nät utan att nätet brast och gick sönder, avsedd att uppfattas som en hint om hur människor från jordens alla folk, människor av alla de slag, kan få dela en gemenskap med varandra – en gemenskap som håller och som inte går sönder trots människornas olikheter sinsemellan.

Men om det hade nog de sju lärjungarna just där och då inte en tanke. De hade bara följt rådet från främlingen på stranden och plötsligt var deras tidigare så sorgligt tomma nät fullt av fisk.

Och där i båten finns en av Jesus högt älskad lärjunge som då förstår att främlingen på stranden är Herren Jesus. Och Petrus hoppar i plurret för att snabbt kunna ta sig till honom, och de andra lärjungarna följer efter, och där på stranden har Jesus redan förberett en frukost åt dem – grillad fisk och bröd över en glödhög – och han säger: ”Kom och ät”.

Johannes har berättat om en måltid av bröd och fisk redan tidigare (Johannesevangeliet 6:1–13). Men den tidigare gången hade lärjungarna framför allt fått tjänstgöra som administratörer och distributörer åt andra; men den här morgonen får de själva slå sig ner och själva bara vara mottagare av Herrens gåvor till dem.

En gång tidigare i evangeliet har Johannes även nämnt en glödhög (Johannesevangeliet 18:15–27). Det var i den natt då Jesus hade blivit förrådd och bortförd till översteprästen Kajafas hus till förhör. Petrus hade följt efter på avstånd. På gården till Kajafas hus stod översteprästens tjänare och vakter och värmde sig vid en koleld (eller glödhög – det är samma ord på grekiska) som de hade tänt, eftersom det var kallt. Petrus stod där också och värmde sig tillsammans med dem. Och den natten, i kolglödens röda sken, hade Petrus förnekat sin mästare en, två, tre gånger.

Och då kanske vi skulle kunna förvänta oss att när nu Petrus åter möter sin forne mästare, där vid glödhögen på stranden vid Galileiska sjön, att Jesus då, innan han bad dem slå sig ner där, först skulle spänna ögonen i förnekaren Petrus och säga: ”Som du ser har jag dukat upp lite frukost, men innan det blir någon mat är det en del saker som vi ska gå till botten med.”

Men så går inte den här berättelsen. Jesus säger bara ”Kom och ät!” och han undantar inte förnekaren Petrus från den inbjudan. När de alla har satt sig till rätta går Jesus fram och tar brödet och ger åt dem och likaså fisken. Och han ger åt dem alla – förnekaren Petrus inkluderad.

Att inbjuda någon till måltid, att äta tillsammans, var ett tecken på vänskap, förtrolighet och ”no bad feelings”. När Jesus alltså säger sitt ”Kom och ät” till dem alla, är det alltså ett sätt att säga: ”Jag vill vara tillsammans med er; jag vill umgås med er…” Ja till och med: ”Jag älskar er.”

Först efter att de hade ätit och var mätta skulle Jesus ge förnekaren Petrus tillfälle att en, två, tre gånger försäkra att han älskade Jesus tillbaka, och Jesus skulle en, två, tre gånger uppmuntra och utmana Petrus att fortsättningsvis leda andra fram till trygga och näringsrika måltidsgemenskaper på det sätt som Jesus nu hade utfordrat honom. (Johannesevangeliet 21:15–17)

Men först kommer maten, sedan moralen. Först hade Petrus tillsammans med de andra lärjungarna fått slå sig ner vid det Jesus hade dukat upp åt dem. Först hade Petrus fått delta i måltidsgemenskapen i kretsen kring Jesus. Första hade Petrus fått mättas och näras utan några som helst förebråelser eller förbehåll.

Teologen och missionsforskaren Paul Hiebert har myntat ett uttryck som fått stor betydelse för hur många kyrkor runtom i världen tänker kring evangelisation och församlingsutveckling nuförtiden: Belong, believe, behave. Alltså ungefär: först och främst kan vi människor vilja och behöva få vara med, tillhöra, dela och delta i en gemenskap, ett sammanhang. Och väl där, när vi delar liv, tankar och funderingar med varandra, formas, utvecklas, växer och kanske förändras vår tro på den Gud som själv är just gemenskap. Och sedan, i detta gemensamma delande av liv och tro med varandra, formas vi i lärjungaskap i Jesu efterföljd. Belong, believe, behave – i den ordningen och inte tvärtom.

För erst kommt das Fressen… Eller som den uppståndne herren Jesus säger i evangeliet, främlingen på stranden som vi kanske inte alltid ens känner igen, han som möter själens mörka, tomma och fruktlösa natt med gryning och morgonljus natt och säger:

”Kom och ät.” Punkt.