23 mar Ett profetiskt budskap till kyrkan i vår tid? – en predikan om Gudsfruktan
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 23 mars 2014
Församlingens årshögtid
Jungfru Marie bebådelsedag: Guds mäktiga verk
Psaltaren 147:7–15
Tacka Herren m ed sång, lovsjung vår Gud till lyra, han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar. Han gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg. Nej, Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd.
Lova Herren, Jerusalem, Sion, prisa din Gud. Han gör bommarna för dina portar starka och välsignar ditt folk där inne. Han ger fred och välgång åt ditt land och mättar dig med finaste vete.
Han sänder sitt bud till jorden, snabbt löper hans ord.
När jag för några veckor sedan läste igenom de föreslagna bibeltexterna för den här söndagen var det några rader i psaltarpsalmen som krokade sig fast i mig. De har följt mig – eller kanske snarare förföljt mig när jag har tagit del av nyheterna om händelseförloppet på Krim, när jag läst tidningskrönikor om att det kalla kriget kanske håller på att återuppstå, och när jag har snappat upp hur politiker och militär expertis jämför det som nu händer med hur andra världskriget inleddes.
Gud gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg. Nej, Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd.
De här verserna har liksom pockat på mig. Och jag tänker mig att dessa ord skulle kunna fungera som ett utmanande, profetiskt budskap till kyrkan i vår tid.
De här bibelverserna innehåller en inbjudan: Att hoppas på Guds nåd.
Vad menas då med ”Guds nåd”?
Nåd betyder i Gamla testamentet först och främst ”förbundstrohet”. Dvs. att Gud har instiftat ett förbund – en pakt – och att Gud står fast vid denna pakt. Gud står fast vid detta förbund som Gud har instiftat och inbjudit människor att bli delaktiga i.
Guds nåd är alltså i Gamla testamentet ett slags trygghetsgaranti. Denna nåd (dvs. Guds trohet mot sitt förbund) kommer också till uttryck i Nya testamentet i ett av Jesu namn: Immanuel – som betyder Gud med oss. (Matteusevangeliet 1:23) Det genljuder också i Jesu ord till sina lärjungar; samma ord som vi läser när vi döper: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matteusevangeliet 28:20)
Att hoppas på Guds nåd innebär alltså tron och hoppet om att Gud inte sviker sitt förbund och inte tar tillbaka sina löften.
Att sätta sitt hopp till Guds trohet beskrivs i den här psalmen även som ”Gudsfruktan”. Men är det verkligen meningen att vi ska vara rädda för Gud? Och hur många människor har inte drabbats av att andra har hotat dem med Gud och Guds straff?
”Fruktan” i Bibeln betyder inte i första hand rädsla, utan inbegriper framför allt att något eller någon är värd vår respekt och vår vördnad. ”Fruktan” är den darrning, den skälvning vi kan känna när vi står inför något som vi inte till fullo kan greppa eller behärska; när vi ställs inför något som överväldigar oss.
Bibelns författare tar för givet att alla människor i sina liv ställs inför sådant som inger respekt; sådant som överväldigar en, och som med bibelns språkbruk inger fruktan; får oss att skälva: Världsalltet, de stora haven, men också kungarna, härskarna och deras arméer.
Bibelns författare tar för givet att alla människor ställs inför sådant som på så vis inger respekt – och i den meningen är värt att frukta. Frågan som då ställs lyder: Vad är – när allt kommer omkring – mest värt vår respekt?
Och Bibelns författare föreslår att det borde ju vara det största och djupaste mysteriet av alla som är värt vår främsta respekt – nämligen Gud. (Lukasevangeliet 12:4–7)
I en bön i Gamla testamentet nämner munskänken Nehemja dem som har sin glädje i att frukta Guds namn. (Nehemja 1:11) Alltså: Om du nu ska darra och skälva inför något, vad är det då som du helst av allt skulle vilja få dig att skälva?
Bibelns författare föreslår att när allt kommer omkring borde det ju vara det största och djupaste mysteriet som är värt denna vår främsta vördnad – nämligen Gud. Och att det är i jämförelse med vår skälvning inför detta det största och djupaste mysteriet av alla som graden av vår respekt för alla andra händelser, företeelser och personer bör bedömas.
Om denna Gud heter det alltså i Psalm 147: ”Gud gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg.”
Att frukta Gud, dvs. att hoppas på Guds nåd – Guds trohet – är alltså enligt dessa bibelverser att ställa sin lit till någon som inte gläder sig åt stridshästars kraft eller soldaternas snabba steg.
Finns det rum för en sådan Gud? Finns det rum för en sådan Gud hos dig – i ditt sätt att tänka och agera? Finns det rum för en sådan Gud i vår församling och i den världsvida kyrkan som vår församling är en del av? Finns det rum för en sådan Gud i vårt samhälle och i vår värld? En Gud som inte gläder sig åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg. Och finns det rum att tro på, och sätta sin lit till en sådan Gud?
Jag tänker mig att dessa ord som är formulerade i den här psaltarpsalmen skulle kunna fungera som ett utmanande, profetiskt budskap till kyrkan i vår tid. Jag vill därför att ni prövar och rannsakar det som jag nu säger – som det står i Nya testamentet att församlingen ska göra med profetiska budskap – för att se om det finns något i det som jag nu säger som är gott och uppbyggligt. (Första Korinthierbrevet 14:29; Första Thessalonikerbrevet 5:19–22)
Och jag tänker att budskapet är:
Det finns ett annat sätt att tänka. Men vilka vågar tänka så? Vilka vågar formulera och agera utifrån ett helt annat paradigm?
Vågar vi? Vill vi?
Kanske är det nu hög tid att vi som kristna, som församling och som del av Kristi kyrka på jorden tydligt säger: ”Visst, vi är medborgare i den eller den nationen, men som Jesu lärjungar med trossyskon över hela jorden och i alla länder – även i länder som står i konflikt med varandra – är vi även medborgare i Guds rike, som är ett rike av ett helt annat slag. Och det medborgarskapet går faktiskt före alla våra andra medborgarskap. (Johannesevangeliet 18:36; Efesierbrevet 2:19)
Därför kan vi inte vara nationalister. Därför tar vi fullständigt och radikalt avstånd från stridsmaskiner, krigsaktioner och hela det militära tankemönstret.
Det finns inga rättfärdiga krig, och vi följer en annan väg – om det så än så skulle innebära att – som för Maria – svärdet måste gå genom vår egen själ.” (Lukasevangeliet 2:35)
Jag vet att det jag nu sagt är kontroversiellt – inte minst i vår egen tid och mot bakgrund av de senaste veckornas nyhetsrapportering. Någon kanske till och med skulle säga att det är omoraliskt. Eller åtminstone helt världsfrånvänt.
Jag vet att det jag nu har sagt är kontroversiellt, men jag vill gärna att ni ändå trots allt i bön och i samtal ärligt prövar detta budskap.