29 mar Försoning – en passionspredikan
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 29 mars 2009
Femte söndagen i fastan: Försonaren
Hebreerbrevet 7:24–27
Eftersom Jesus är till i evighet behåller han för alltid sitt prästämbete. Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem.
En sådan överstepräst var det vi behövde: en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna. Han måste inte som de andra översteprästerna dagligen offra först för sina egna synder och sedan för folkets. Det gjorde han en gång för alla när han offrade sig själv.
Johannesevangeliet 11:46–57
Några gick till fariseerna och berättade vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna kallade då samman rådet och sade: ”Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.” En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: ”Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.
Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig undan till Efraim, en stad i området nära öknen, och där höll han till med sina lärjungar. Judarnas påskfest närmade sig, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod i templet: ”Vad tror ni, kommer han verkligen inte till högtiden?” Men översteprästerna och fariseerna hade gett befallning om att den som kände till var Jesus fanns skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom.
I dagens föreslagna bibeltexter har vi fått höra om två helt olika slags översterpräster: en som är begränsad av tid och rum; en som är evig. Den ene översteprästen är Kajafas, som enligt Johannesevangeliet var överstepräst det året Jesus avrättades. I själva verket innehade Kajafas sitt ämbete under minst tjugo år. Men det är ju ändå en begränsad tidsperiod jämfört med vad Hebreerbrevets författare säger om Jesus: ”Eftersom Jesus är till i evighet behåller han för alltid sitt prästämbete.”
Huruvida den historiske Kajafas var just så kallsinnigt beräknande som han framställs i Johannesevangeliet är kanske inte så viktigt. Oavsett om Johannes tecknar ett i alla avseenden historiskt korrekt personporträtt av honom eller inte, är ändå världshistorien full av människor i ledande ställning som på olika sätt kalkylerat med andra människors liv: politiska ledare, ekonomiska, religiösa… Och hur storvulet det än må låta när sådana höga herrar drar upp sina handlingsplaner, visar sig deras kalkyler – när man granskar dem i efterhand – ofta har varit korkat kortsiktiga.
”Kajafas, som var översterpräst det året…” Det tragiska är ju att trots justitiemordet på Jesus gick nationen under några decennier senare i alla fall. Den katastrof som Kajafas påstod sig kunna förhindra genom att låta offra en människa drabbade nationen med full kraft några år senare ändå, och det visade sig ha mycket litet med Jesus att göra. Sett så var offrandet av Jesus en kortsiktig och helt meningslös åtgärd.
Johannesevangeliet är helt annorlunda uppbyggt än de tre andra evangelieskrifterna som ingår i Nya testamentet. Det kretsar kring sju gärningar som Jesus utför. Evangelisten kallar dessa gärningar för ”tecken”. Med tecken avser evangelisten handlingar som avslöjar vem Jesus är, och precis innan det stycke som utgör dagens evangelieläsning har evangelisten berättat om det sjunde tecknet. Det är när Jesus har gjort det tecknet som några av folket går till makthavarna för att berätta vad Jesus har gjort. De berättar för makthavarna om detta tecken. Och det är detta tecken som får bägaren att rinna över. Ledarskapet kallar till krismöte och Kajafas uttalar dödsdomen över Jesus.
Så vad är det då för fruktansvärd handling Jesus har utfört? Vad är det för ett illdåd som i Johannesevangeliets version av passionsberättelsen får översteprästen Kajafas att säga att Jesus måste dödas? Jo, det fruktansvärda brott Jesus har begått är att han har gett en människa livet tillbaka.
I den lilla byn Betania strax utanför Jerusalem bodde några syskon tillsammans: två systrar och en bror – alla tre goda vänner till Jesus. Brodern, som hette Lasaros, hade drabbats av en allvarlig sjukdom och dött. Det sjunde och sista tecknet som Jesus utför i Johannesevangeliet, och som får bägaren att rinna över för makthavarna, är att Jesus återuppväcker Lasaros till livet. Detta är Jesu illdåd. Detta är vad som får det politiska och religiösa ledarskapet att kalla till krismöte och presentera sitt åtgärdspaket. Illdådet är att Jesus fört en människa tillbaka till livet, och att människor därför börjat tro på Jesus och följa honom.
Två olika slags överstepräster: en som är beränsad till tid och rum; en som är evig. En som kallsinnigt kalkylerar med människors liv och kräver rättning i ledet; en som grips till tårar och ropar in i den mörka graven: ”Lasaros, kom ut!” En som skapar misstänksamhet och rädsla, och som uppmanar medborgarna till spionage och att ange alla oliktänkande; en som offrar sig själv.
Livet är inte svartvitt, men ibland kan vi behöva de svartvita bilderna för att orientera oss i tillvaron. Och utifrån dagens föreslagna bibelläsningar kan vi få använda oss av de starka kontrastbilderna av två olika slags överstepräster. I det gamla Israel var översteprästens främsta uppgift att utgöra länken mellan människor och livets källa, mening och mål – kort sagt: med Gud. När den här länken hotades att brista var det översteprästens uppgift att vidta de åtgärder som gjorde att relationen kunde helas, återupprättas och förnyas. Det är det som kallas ”försoning”.
Försoning handlar om att återfå en fungerande, hållbar och fast relation med någon när denna relation har gått sönder. I dagens bibelläsningar ställs vi inför två olika slags överstepräster – två alternativ till att uppnå försoning. Det är två olika förslag på hur våra liv åter ska kunna sammanlänkas med livets källa, mening och mål. Vilket av dessa alternativ ger förutsättningar för ett liv – inte i isolering, utan med sammanhang? Den där man fäller dödsdomar över andra? Eller den som flödar av utgivande kärlek?
De flesta religioner – och åtminstone de tre stora monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam – värjer sig mot uppfattningen att man skulle kunna isolera den andliga dimensionen från sociala, mellanmänskliga relationer. Försoning med Gud – försoning med livets källa, mening och mål – berör också våra relationer till andra människor. Det är värt att lägga märke till att när evangelisten ska förklara tanken på Jesu offerdöd skriver han att Jesus skulle dö för Israel, men inte bara för detta folk, utan också för att alla Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett.
Evangelisten skriver här ingenting om hur Jesu död skulle få de splittrade och skingrade människorna att återfinna varandra. Han ger just här ingen förklaring på varför Jesu död kan skapa enhet och försoning. Inom teologin har det växt fram olika förklaringsmodeller till varför Jesus behövde dö. De här förklaringsmodellerna brukar kallas ”försoningsläror”. Men inte någon enskild försoningslära rymmer ensam hela förklaringen. Den av de traditionella försoningslärorna som kanske kommer närmast det evangelisten ger uttryck för just här, säger ungefär att när vi ser hur Jesus oskyldigt och frivilligt låter sig offras för vår skull öppnas våra ögon så att vi kan se en ny väg: kärlekens och försoningens väg. I Första Johannesbrevet står det:
Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att Gud har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.
(Första Johannesbrevet 4:10–11)
När Jesus ger sig själv på korset visar han oss alltså kärlekens och försoningens väg, och bjuder oss att gå den – och att inte sluta vandra den vägen förrän alla Guds skingrade barn återigen har blivit ett. Men historiens alla Kajafas-figurer väljer istället att se åt ett helt annat håll. Enligt dem är det alltid någon annan än de själva som ska läggas på offeraltaret. Kajafas ger visserligen sken av att vara en handlingskraftig person, men hans lösning är att låta någon annan bära hundhuvudet så att man själv kan fortsätta oberörd som om inget har hänt.
Om man däremot väljer kärlekens och försoningens väg kan man inte förhålla sig så lättvindigt till andra människors lidanden och svårigheter. Försoning med Gud – försoning med livets källa, mening och mål – berör också vår relation till andra människor, och hur vi ser på andra människor. Om det är sant att varje människa är mitt syskon, och om det är sant att varje människa är lika sökt och älskad av Gud som jag själv är, borde det rimligtvis få konsekvenser för hur jag ser och möter varje människa. Den nordamerikanska teologen Brian D. McLaren skriver i boken En generös radikalitet:
Min vän Neil Livingstone sa en gång till mig att Jesus inte ville skapa en inne-grupp som skulle förvisa alla andra till en ute-grupp; Jesus ville skapa en kom-in-grupp, en som sökte och välkomnade alla. En sådan grupp kom inte för att betvinga, inte för att utrota andra grupper, utan för att rädda dem, återlösa dem, välsigna dem, respektera dem, älska dem, stödja dem och omfamna dem.[1]
Enligt kristen tro innebär försoning en återupprättad relation med Gud. Men att tro på en sådan möjlighet för egen del borde även få konsekvenser för hur man förhåller sig till andra – Jesus dog för att alla Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett.
Men försoningen berör dessutom hur vi ser på oss själva. Om det är sant som det påstås i kristen tro, att mitt liv är en gudomlig gåva – framfött ur en evigt kärleksfull vilja och tanke – handlar försoningen med Gud och med andra även om att bli försonad med sig själv. På sjuttiotalet och en bit in på åttiotalet hördes ibland den lite fånigt formulerade devisen: ”Du är du och du duger.” Varför hör man nästan aldrig de orden nuförtiden? Istället låter vi marknadens alla överstepräster mässa sina budskap till oss om nödvändigheten av makeover – till och med extreme makeover – av mitt hem, min kropp, mina barn…
Är verkligen budskapet om extreme makeover den mest fasta och hållbara länken mellan oss och livets källa, mening och mål vi har att tillgå? Om jag inte har råd, tid eller möjlighet att genomföra alla dessa påbjudna makeovers, finns det inget hopp om försoning då? Finns det då inte längre något hopp för mig att nå fram till livets källa, mening och mål? Hebreerbrevets författare skriver att försoningen redan är ett faktum. Den har redan åstadkommits i Jesus Kristus en gång för alla, och vi får ta emot den som en gåva – fritt och för intet.
Vilka tecken ser vi omkring oss? När Kajafas hörde talas om Jesu sjunde tecken var det för honom som när en spegel går i kras och man vidskepligt tror att man har att vänta minst sju års olycka och bedrövelse. Men att tro på försoningen i Kristus handlar om att hoppas och tro att livsskärvorna kan föras samman i den eviga kärlekens varsamma händer. I tron och hoppet om att livsskärvorna en gång ska reflektera en hel och klar spegelbild får vi tålmodigt vårda och bevara varje skärva som försoningstecken; gåtfulla spegelbilder av den framtid då vi ska se ansikte mot ansikte.
[1] Brian D. McLaren. En generös radikalitet (Marcus förlag: 2006). Sid. 245.