07 jun Förtroende för livet – en predikan om dopet
Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 7 juni 2015
Första söndagen efter trefaldighet: Vårt dop
Johannesevangeliet 3:1–8
Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kommer inte in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.”
Vi har just läst de inledande meningarna i Johannesevangeliets tredje kapitel om det nattliga samtalet mellan Jesus och Nikodemos. Men jag tänkte att vi skulle backa några meningar för att sätta in det här nattmötet i sitt sammanhang. Och då blir det ungefär så här – om vi skulle ha börjat läsningen några verser tidigare:
Medan Jesus befann sig i Jerusalem under påskhögtiden kom många att förtrösta på Jesu namn [eller: trodde på Jesu namn; eller: litade på på Jesu namn] när de såg de tecken han gjorde. Men själv förtröstade inte Jesus på dem, eftersom han, på grund av sin vetskap om alla, inte hade behov av att någon skulle vittna om människan. Ty själv visste han vad som fanns i människan. Men där fanns en människa från fariseerna, vid namn Nikodemos, en ledare bland judarna. Han kom till Jesus om natten, och sa till honom: ”Rabbi! Vi förstår att du har kommit från Gud, en lärare, ty ingen kan göra dessa tecken som du gör, om inte Gud skulle vara med honom…
(Johannesevangeliet 2:23–3:2, egen översättning)
I det nattliga samtalet mellan Nikodemos och Jesus framstår Nikodemos i Johannesevangeliet alltså som representant eller bild inte enbart för fariseerna eller Israel, utan för människan.
Precis innan Johannes introducerar Nikodemos för oss läsare ser det ganska dystert ut. Det råder brist på förtroende, och Johannes skriver att det här inte är människor som brister i tro på Jesus, utan Jesus som inte har tilltro till människan. Det är som en olycklig, obesvarad kärlekssaga. Något som skulle kunna vara så fint och helt, är inte helt. Och Johannes menar att Jesus hade sina starka skäl för att inte helt och fullt lita på människan. Han skriver att Jesus nämligen visste vad som fanns i henne.
Många hade börjat tro på Jesus när de sett de tecken han utförde, men kanske anar Jesus redan här i början av Johannesevangeliet vad som längre fram kommer att bli helt uppenbart, nämligen att samma tecken som ena stunden väcker häpnad och tro hos människorna lika gärna kan komma att användas mot honom.
I Johannesevangeliet som helhet berättas det om sju sådana tecken som Jesus utförde. Något som dessa sju tecken har gemensamt är att de går bortom det som vi människor kan räkna ut eller planera eller sätta i kraft på egen hand. De går liksom utanför den berättelse vi själva kan styra över. Och de flesta av dessa tecken väcker faktiskt inte bara tro hos människor, utan även ilska.
Det sista och sjunde tecknet Jesus utför i Johannesevangeliet är att han uppväcker sin vän Lasaros från döden. En skulle ju kunna tycka att ingen borde ha något att invända mot en sådan livsbejakande handling, men detta sjunde och sista tecken blir faktiskt spiken i kistan för Jesus. Det är det tecknet som gör att Jesu motståndare till slut bestämmer sig för att få Jesus avrättad, eftersom uppväckandet av Lasaros gav Jesus många anhängare, vilket i sin tur gjorde Jesusrörelsen till en farlig konkurrent till det rådande systemet; den rådande ordningen, och därmed också till dem som tjänade på att denna rådande ordning upprätthölls. Och utan vi vet ordet av har Jesu motståndare lyckats vinna över de flesta människorna på sin sida; fått de flesta av dem att nu vända sig mot Jesus och ropa: ”Korsfäst honom, korsfäst honom. Vi har ingen annan kung än kejsaren, så korsfäst Jesus!”
Kanske tänker sig Johannes när han skriver sitt evangelium att Jesus anade detta redan här i början av berättelsen; att Jesus redan här anade och visste att de tecken han utför, och som just nu för stunden väcker häpnad och tro och glada tillrop bland människorna, lika gärna – och inom en inte allt för avlägsen framtid – kan vändas till oro, otro och rop efter blodutgjutelse när människovindarna slår om mot ett annat håll – människoandens oberäkneliga vindar.
Genom människohistoriens lopp är det knappast bara Jesus som fått känna av dessa kastvindar, denna ombytlighet. Jag skulle gissa att de flesta av oss har åtminstone någon erfarenhet av att ena stunden vara hyllad eller älskad och omtyckt – eller att vi åtminstone trott oss vara det – för att nästa stund räknas som noll och intet.
Jesus verkade alltså ha goda skäl till sin avvaktande hållning gentemot människans tillgivenhet – ty han visste vad som fanns i människan. Jesus visste hur lite det behövs för att människans tro och tillgivenhet ska vändas till fientlighet; visste att allt kan vändas och användas emot en. Jesu avvaktande hållning grundar sig alltså i att han är medveten om människors brist på varaktig tro, och då antar jag att vi tänker för snävt om vi tolkar detta som att det bara skulle handla om brist på tro i enbart religiös mening.
Denna mänskliga brist på tro eller tillit genomsyrar dessvärre allt. Varför annars mänsklighetens ständiga vapenupprustning? Varför alla dessa säkerhetsanordningar? Varför detta vurmande och vaktande av gränser och uppdelningar av alla möjliga och omöjliga slag (nationsgränser, könsgränser, sociala gränser…) om vi nu redan har en så djup, fast, varaktig tro och tillit till varandra och till livet?
Den förtroendebrist mellan Jesus och människan som Johannes berör i början av sitt evangelium skulle annars kanske kunna vara något vi skulle kunna lära oss att leva med, om det inte vore så att Jesus (i alla fall enligt Johannes) inte bara är en i raden av många andra vishetslärare eller kloka människor. Vi skulle kanske kunna leva med detta om det inte vore så att Jesus inte bara är en andlig lärare bland så många andra. Men i alla fall enligt Johannes är Jesus inkarnationen av Guds eget skapelseord; själva grunden och förutsättningen för hela vår existens; den genom vilken allt är till. Ja, i Johannesevangeliet kallas Jesus rentav: livet.
Förtroendekrisen handlar alltså inte bara om en mindre bra relation som vi får lämna därhän och hoppas på bättre lycka nästa gång – hoppas på bättre framgång med andra relationer eller i andra sektioner i livet – utan djupast handlar det om ett sår och en brist som skär igenom precis allt vi är och allt vi möter – i alla relationer, och alla livets sektioner.
Nu kan det ju verka som om Jesus inte ens vill att förtroendebristen i livet helas. Men budskapet till människan Nikodemos som kom till Jesus om natten, är ju att Jesus vill det mer än människan någonsin själv kan förstå att hon borde vilja det. Det var ju därför det eviga Gudsordet steg in i världen och själv blev människa; blev kött. Det var därför Jesus överlämnade sin Ande i döden och fullbordade allt – allt det halvfärdiga som vi själva aldrig lyckas fullborda – för att vi skulle kunna födas av vatten och Ande till att bli ny skapelse i Guds rike.
Jag tänker mig att leva i sitt dop, att leva som döpt i vatten och Ande i Jesu namn, är att få leva i påminnelsen om att Gud alltid vill mer förtroende, alltid vill mer helande, alltid vill mer liv än vi någonsin kan förstå att vi borde vilja, och att varthän i världen Guds Andes vind än behagar föra oss, där få vara (om än ett aldrig så halvdant litet) Jesustecken på Guds ständiga vilja till förtroendeskapande åtgärder.