20 sep Go with the Flow – ett bibelstudium över Filipperbrevet 2:1
Bibelstudium baserat på en minipredikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 18 september 2022
Fjortonde söndagen efter trefaldighet: Enheten i Kristus
Filipperbrevet 2:1–5
Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enhet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda som också fanns hos Kristus Jesus.
I vårt kyrkoår är fjortonde söndagen efter trefaldighet ekumenikens söndag. Gudstjänsttemat handlar om de kristnas inbördes enhet. Dagens episteltext är hämtad från Filipperbrevet, och jag tänkte att vi ska titta lite närmare på bara en enda vers från den läsningen.
Brevet till församlingen i Filippi är ett brev som präglas av mycket glädje, vilket kanske kan förvåna eftersom brevskrivaren sitter i fängsligt förvar.
Författaren är aposteln Paulus. Men tyvärr vet inte vid vilket tillfälle av alla gånger han satt frihetsberövad, som han skrev brevet. En teori (bland flera) är att aposteln skrev det medan han satt i husarrest i Rom någon gång omkring år 60 e.Kr. Men vi vet inte, och det kan rentav vara så att Filipperbrevet egentligen är en sammanställning av flera brev. Och de breven kan ju Paulus i så fall ha skrivit vid helt olika tillfällen, i olika sammanhang och till olika församlingar.
Så som Filipperbrevet nu föreligger, är det ett ett brev genomsyrat av glädje. Det brukar rentav kallas ”Glädjens brev”.
Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er, alltid, i alla mina böner för er alla. Och det är med glädje jag ber för er. […] I vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över. Men även i fortsättningen skall jag kunna glädja mig. […] Jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron. […] Gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. […] Ja, även om mitt blod skulle utgjutas när jag bär fram er tro som ett offer till Gud är jag glad och gläds med er alla. På samma sätt skall ni vara glada och glädjas med mig. […] Alltså, mina bröder, gläd er i Herren. […] Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
(Filipperbrevet 1:3–4, 18, 25; 2:2, 17–18; 4:1, 4)
Paulus uppmanar gång på gång medlemmarna i den församling han skriver till att glädja sig. Och att hålla samman med varandra i enhet.
Men vad är det som gör att de över huvud taget skulle kunna nå en större enighet och gemenskap med varandra? Är det för att de själva besitter några fantastiska superkrafter som gör att de utan större svårighet skulle kunna ha överseende med varandras fel och brister? Är det för att de själva är så otroligt duktiga på att vara storhjärtade mot varandra som gör att de skulle kunna dela församlingslivet kärleksfullt försonade och förenade med varandra?
Nej, det börjar verkligen inte där. Det börjar inte hos dem. Det börjar med Gud.
Det handlar inte om deras egen eventuella förträfflighet eller förmåga. Det handlar om vem Gud är.
Paulus verkar i stort sett ta för givet att församlingsmedlemmarna faktiskt kan hitta fram ännu mer och djupare till varandra, så att han egentligen bara behöver ge dem en liten påminnande puff för att de ska vara eniga. Men det beror inte på att de besitter några särdeles förträffliga eller enastående egenskaper, utan för att de var och en befinner sig i ett kraftfält av kärlek och medkänsla: Guds kärlek och medkänsla.
Så här skriver Paulus i den bibelvers jag tänkte att vi skulle titta närmare på:
Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla…
(Filipperbrevet 2:1)
När man läser den här bibelversen, kan man få intrycket att Paulus inte är säker på att detta verkligen finns. Men det är han. Paulus är bombsäker på detta. Och det lilla grekiska ord som i vår svenska översättning har översatts med ”om” kan även betyda ”eftersom”.
Alltså: ”Eftersom det finns tröst…”
Och nu tänkte jag att vi ska ägna en stund att pilla lite med denna bibelvers, för att se vad det är Paulus skriver finns och som gör att det över huvud taget är möjligt för brevets adressater att hitta fram till varandra och bli ”eniga i tanke och sinnelag”.
Paulus skriver i den senare delen av Filipperbrevet att de inte ska skapa en massa bekymmer för sig själva, utan att de i stället ska ta fasta på…
…det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm.
(Filipperbrevet 4:8)
Men vad är allt det? Vad är det där som Paulus menar redan finns?
Jo, jag tänker att Paulus menar att det sanna och upphöjda, det rätta och rena, det som redan finns och som de ska ta fasta på, är…
…tröst genom Kristus
Det ord som här översätts med ”tröst” heter paraklesis på grekiska. (Precis som hela Nya testamentet för övrigt, skrevs Filipperbrevet på grekiska.) Paraklesis betyder ungefär: ”något som har kallats in till ens hjälp”.
Under antiken förekom det i en del domstolar någon som kallades ”paraklet”. Det var en person som den anklagade hade kallat in för att denna person skulle vittna om vilken bra och god människa den anklagade var. Parakleten var ofta en nära vän eller släkting, och parakletens uppgift var alltså att tala väl om den anklagade.
Kan det vara något sådant Paulus menar, när han skriver till församlingen i Filippi om den ”tröst genom Kristus” som redan finns? En Kristus som ”parakletiskt” talar väl om dem var och en inför alla anklagande och dömande makter? I så fall borde också församlingsmedlemmarna själva gladeligen tala väl om varandra.
…uppmuntran från kärleken
”Kristus, kärleken, Anden”… Vi hade kanske förväntat oss att där det står ”kärleken”, skulle det stå ”Gud”. När Paulus på andra håll i Nya testamentet ställer upp triader av detta slag, nämner han Kristus, Gud och den heliga Anden (Första Korinthierbrevet 12:4–6; Andra Korinthierbrevet 13:13). Men i dagens episteltext skriver Paulus alltså ”kärleken” på den plats där vi kanske hade förväntat oss att han skulle ha skrivit ”Gud”. Men håll med om att det är ett väldigt vackert namn på Gud: kärleken!
Och därifrån, alltså från Gud/kärleken, kommer ”uppmuntran”. Och denna uppmuntran från kärleken är något betydligt djupare än bara en hurtfrisk klapp på axeln.
I sitt första brev till församlingen i Thesssaloniki skriver Paulus att församlingsmedlemmarna ska ”bygga upp varandra”. Och i den vevan skriver han också hur de ska bygga upp varandra, och då bland annat genom att ”uppmuntra de modfällda” (Första Thessalonikerbrevet 4:11; 5:14). En sådan ömsesidig uppbyggelse av varandra förutsätter ett äkta och helhjärtat engagemang och genuint intresse för varandra.
I Johannesevangeliet berättas det om de tre syskonen Marta, Maria och Lasaros. Men Lasaros blev sjuk och dog. Hos Marta och Maria fanns då bara bottenlös förtvivlan. Men då står det att människor sökte upp dem för att uppmuntra (eller, i den svenska översättningen: ”trösta”) dem. Av Johannesevangeliets berättelse förstår vi att det inte var fråga om någon oengagerad och snabbt avklarad blixtvisit från dessa tröstare, utan de stannade kvar. De stannade kvar där hos de sörjande syskonen, i innerligt deltagande i syskonens sorg och saknad. (Johannesevangeliet 11:31, 33)
Kan det vara något sådant Paulus menar med den ”uppmuntran från Gud” som redan finns? Att Gud finns hos var och en av Filippiförsamlingens medlemmar, och stannar tålmodigt kvar hos dem med sin tröstande närvaro? I så fall borde också församlingsmedlemmarna själva gladeligen vara sant, tålmodigt och ömsesidigt närvarande och deltagande i varandras sorger, svårigheter och bekymmer.
…gemenskap från Anden
Det grekiska ordet för ”gemenskap” heter koinonia. Och det är det ord som de nytestamentliga författarna brukar använda när de skriver om just samhörighet och gemenskap. I 1917 års översättning har koinonia översatts med ”delaktighet”. Och även om ”delaktighet” kan låta en smula högtravande, sätter det ändå fingret på vad de nytestamentliga författarna är ute efter. Det handlar om en gemenskap där man så att säga är påtagligt involverade i varandra.
I Första Korinthierbrevet 10:16 ställer Paulus två retoriska frågor om nattvardsgemenskapen:
Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte koinonia med Kristi blod?
Det vill säga att när vi delar vinet med varandra, är det då inte så, att Kristus själv är så delaktig i gemenskapen som om hans eget blod skulle pulsera i vårt eget blodomlopp?
Och brödet som vi bryter, ger det oss inte koinonia med Kristi kropp?
Med ”Kristi kropp” menar Paulus församlingen. Så när vi bryter och delar brödet med varandra på ett sådant sätt att det räcker åt alla och envar, är det då inte så, att vi är så del-aktiga i varandras liv som om vi alla vore en enda person? (Eller Paulus menar att det i alla fall är så det borde vara, men församlingen i Korinth hade tyvärr missat att nattvarden är en gemenskapsmåltid, och en del tänkte att här är det bäst att roffa åt sig så det mesta av käket själv, utan en tanke på de andra. Och det kan ju i och för sig vara ganska trösterikt för oss att veta, att inte ens de kristna på Nya testamentets tid var några perfekta kristna – vad det nu betyder att vara en ”perfekt kristen”.)
Det Paulus skriver i Första Korinthierbrevet 10:16 ger en ganska tydlig fingervisning om vilken stark form av gemenskap Nya testamentets författare i regel avser med ordet koinonia. Det är en gemenskap, där de som ingår i den verkligen är del-aktiga i varandras liv.
Kan det vara något sådant Paulus menar med den ”gemenskap från Anden” som redan finns? Att Guds Ande deltar genuint och är engagerat delaktig i var och en av församlingsmedlemmarnas liv? I så fall borde också församlingsmedlemmarna själva gladeligen genuint engagera sig i varandras liv.
…ömhet
Ibland talar vi bildligt om att olika delar av vårt känsloliv sitter i olika delar av kroppen. Så är det också i den bibliska föreställningsvärlden, men där är allt nerflyttat ett steg jämfört med hur vi brukar uttrycka det:
De känslor och själsförmögenheter vi har förlagt till huvudet, som förnuft, tanke och vilja, placeras i bibeln oftast i hjärtat. Och det vi brukar förlägga till hjärtat, som ömhet, kärlek och varma känslor, placeras i bibeln snarare i magen. Det grekiska ord som här översätts ”ömhet” på svenska, betyder faktiskt egentligen ”inälvor”.
I Andra Korinthierbrevet klagar Paulus på sina adressater, och skriver:
”Ni har det inte trångt hos mig, det är i era egna inälvor som det är trångt.
(Andra Korinthierbrevet 6:1)
Paulus menar självklart inte att församlingsmedlemmarna i Korinth var hårda i magen och led av förstoppning, utan att de inte hyste några särdeles varma känslor för Paulus. I vår svenska bibelöversättningen översätts därför frasen: ”Det är i ert eget bröst som det är trångt.” (Andra Korinthierbrevet 6:12)
I Lukasevangeliet säger Johannes döparens far Sakarias:
Så skall Herrens folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds förbarmandes inälvor.
(Lukasevangeliet 1:77–78)
Det låter ju helkonstigt på svenska, och därför har frasen översatts: ”genom vår Guds barmhärtighet och mildhet”. Men det är alltså inte fråga om bara en vag och försiktig känsla, utan om en stark och intensiv ömhet och kärleksfull omsorg som väller fram ur den Högstes allra innerstas djup.
Kan det vara något sådant Paulus menar med den ”ömhet” som redan finns? Att de var och en själva är föremål för den Guds innerliga ömhet som kommer ur Guds allra innerstas djup? I så fall borde också församlingsmedlemmarna själva gladeligen öppna sina egna hjärtan för varandra. (Paulus hade väl sagt att de skulle öppna sina inälvor för varandra, men det låter lite väl otrevligt på svenska.)
…medkänsla
Den grekiska originaltextens ord för det som här har översatts ”medkänsla” på svenska, används på flera håll i Nya testamentet om ”barmhärtighet”. Men ordet används i Nya testamentet också om ”förskoning”, dvs. att trots att en person har betett sig så illa, så att den personen egentligen förtjänar ett straff, eller åtminstone en rejäl åthutning, väljer man att låta nåd gå före rätt.
Kan det vara något sådant Paulus menar med den ”medkänsla” som redan finns? Att Gud i sin kärlek till dem var och en ständigt och jämt låter nåd gå före rätt? I så fall borde också församlingsmedlemmarna själva gladeligen visa varandra så stor medkänsla att de alltid låter nåden få sista ordet.
Ja, kanske är det allt detta som Paulus menar, när han skriver till församlingen i Filippi om det som redan finns. Och därför borde de visa enighet och leva i kärlek mot varandra, eniga i tanke och sinnelag.
Eller det handlar kanske egentligen inte så mycket om vad de ”borde”, utan att de helt enkelt bara ska go with the flow. Dvs. tillåta sig att flyta med i den gudomliga kärleksström som de var och en redan står mitt i. Och låta den strömmen föra dem allt närmare varandra.