Grabben i stallet bredvid – en juldagspredikan

25 dec Grabben i stallet bredvid – en juldagspredikan

Predikan av Stefan Albinsson i Kungsholms baptistkyrka den 25 december 2009
Juldagen: Jesu födelse

Första Johannesbrevet 1:1–4
Det som var till från be­gyn­nel­sen, det vi har hört, det vi har sett med eg­na ögon, det vi har skådat och har ta­git på med våra händer, det är vårt ären­de: li­vets ord. Ja, li­vet blev syn­ligt, vi har sett det och vitt­nar om det, och vi förkun­nar för er det evi­ga li­vet, som var hos Fa­dern och blev syn­ligt för oss. Det vi har sett och hört förkun­nar vi för er, för att också ni skall va­ra med i vår ge­men­skap, som är en ge­men­skap med Fa­dern och hans son Je­sus Kristus. Det­ta skri­ver vi för att vår glädje skall bli full­kom­lig.

Lukasevangeliet 2:1-20
Vid den ti­den utfärda­de kej­sar Au­gustus en förord­ning om att he­la värl­den skul­le skatt­skri­vas. Det var den förs­ta skatt­skriv­ning­en, och den hölls när Qui­ri­ni­us var ståthålla­re i Sy­ri­en. Al­la gick då för att skatt­skri­va sig, var och en till sin stad. Och Jo­sef, som ge­nom sin härkomst hörde till Da­vids hus, be­gav sig från Na­sa­ret i Ga­li­leen upp till Ju­deen, till Da­vids stad Bet­le­hem, för att skatt­skri­va sig till­sam­mans med Ma­ria, sin tro­lo­va­de, som vänta­de sitt barn.

Me­dan de be­fann sig där var ti­den in­ne för hen­ne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lin­da­de ho­nom och la­de ho­nom i en krub­ba, ef­tersom det in­te fanns plats för dem in­ne i härbärget.

I sam­ma trakt låg några her­dar ute och vak­ta­de sin hjord om nat­ten. Då stod Her­rens äng­el framför dem och Her­rens härlig­het lys­te om­kring dem, och de greps av stor förfäran. Men äng­eln sa­de till dem: ”Var in­te rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för he­la fol­ket. I dag har en frälsa­re fötts åt er i Da­vids stad, han ä r Mes­si­as, Her­ren. Och det­ta är teck­net för er: ni skall fin­na ett nyfött barn som är lin­dat och lig­ger i en krub­ba” Och plöts­ligt var där till­sam­mans med äng­eln en stor him­melsk här som pri­sa­de Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jor­den fred åt dem han har ut­valt.”

När äng­lar­na ha­de fa­rit ifrån dem upp till him­len sa­de her­dar­na till varand­ra: ”Låt oss gå in till Bet­le­hem och se det som har hänt och som Her­ren har låtit oss ve­ta.” De skyn­da­de i väg och fann Ma­ria och Jo­sef och det nyfödda bar­net som låg i krub­ban. När de ha­de sett det berätta­de de vad som ha­de sagts till dem om det­ta barn. Al­la som hörde det häpna­de över vad her­dar­na sa­de. Ma­ria tog allt det­ta till sitt hjärta och be­grun­da­de det. Och her­dar­na vände till­ba­ka och pri­sa­de och lo­va­de Gud för vad de ha­de fått höra och se: allt var så som det ha­de sagts dem.

Kommer ni ihåg filmen Life of Brian? Det är en komedi av Monty Python-gänget. Den ut­spelar sig vid vår tideräknings början och handlar om den judiske mannen Brian Cohen som föddes i stallet bredvid – stallet bredvid det stall där Jesus föddes. På svenska fick den titeln Ett Herrans liv, men i den här filmen får man inte följa ”Herran”, utan Brian – han som föddes i stallet bredvid. På olika sätt lever denna män­niska parallellt med Jesus. Han lever liksom hela sitt liv vid sidan om. Jesus verkar under sam­ma tidsperiod som Brian, men det blir aldrig något möte, det blir aldrig någon kontakt. Brian lever vid sidan om.

Det finns visserligen en scen i den här filmen när Brian faktiskt får se en skymt av Jesus. Det är när Jesus håller sin bergspredikan. Brian och hans mor Mandy har gått dit för att höra den berömda pre­dikanten, men när de kommer dit är det redan så mycket folk på plats att Brian och hans mor ham­nar så långt bak i publiken att de inte kan höra vad Jesus säger. En man i folkmassan försöker vis­ser­ligen återge Jesu predikan för Brian, men det blir som i viskleken – ni vet när någon viskar något till den som sitter bredvid och den personen sedan viskar till nästa person det som han har uppfattat, och så vidare, ända till den sista personen som då säger högt vad han har uppfattat av budskapet. Ofta blir det något helt annat än det som den första personen viskade.

Ungefär så blir det också för Brian. När Jesu budskap har nått fram till mannen som försöker återge det för Brian har det redan blivit så förvanskat och ryckt ur sitt sam­man­hang att det bara blir gallimatias. Det hänger inte ihop. Så Brian och hans mor tappar intresset och går iväg för att hitta på något roligare istället. Brian lever vid sidan om. Det blir aldrig något riktigt möte med Jesus, det blir aldrig någon kontakt.

Life och Brian är förstås först och främst ren och skär komedi i typisk Monty Python-stil, och det blev ganska stor uppståndelse i de kristna leden när den först visades för trettio år sedan. Den blev rentav förbjuden i en del länder. Den här filmen är förstås först och främst en komedi, men det finns något i den som berör något centralt i julens budskap – den här filmen om Brian, han som levde vid sidan om. I dagens epistel sammanfattades ju julbudskapet med orden: ”Vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.”

Ge­men­skap: Julens evangelium är en inbjudan till gemenskap. Det är en inbjudan till var och en som lever bredvid, vid sidan om, till var och en som av någon anledning har kommit att leva vid sidan om livskällan. Det är en in­bjudan till alla oss som föddes i stallet bredvid. Det är en inbjudan till alla oss som någon gång har känt att vi liksom inte riktigt är med på tåget, inte riktigt med något tåg över huvud taget, som någon gång känt att livet rusar förbi bredvid en men att man liksom inte riktigt är med. Julens evangelium är en inbjudan till oss om ett liv i gemenskap med själva livskällan, med Gud själv.

I en av Olov Hartmans psalmer heter det om Jesus: ”För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.”[1] ”För att du nedsteg hit … vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.” Gud är här. Det är julens evangelium. Ett budskap som inte bara gäller den här dagen eller det här rummet, inte bara juldagen eller kyrkans gudstjänst, utan varje dag och varje plats.

Gud är här. Gud har kommit oss till mötes, för att ingen enda av oss längre ska behöva leva sitt liv vid sidan om, inte längre vara ensam, ingen längre vara utan gemenskap eller sammanhang, inte längre vara gudlös. Gud går in i vår värld och in i våra livssituationer – hur de än ser ut. Även om vi kan ha känt oss främmande för Gud, är Gud inte längre främmande för oss. Tvärt­om: ”Ordet – Guds levande och livgivande skaparord – blev människa, och bodde bland oss.” Inte bara som en idé, utan som en verklighet som man kan se med egna ögon, skåda, och ta på.

Vi får tro att Gud finns i det vack­ra, men julen vittnar om att Gud även i det vardagliga och kanske trista, och också i smärt­an, i sorgen, och i det otillräckliga. Gud lät sig födas i ett stall – om det nu ens kunde kallas stall – eftersom det nu finns människor på vår jord som inte har någon annan plats att födas på än i ett stall – om ens det. Gud lät sig läggas i en krubba, eftersom det nu finns män­niskor som inte har någon annan viloplats än en krubba – om ens det. Maria lade sin nyfödde son i en krubba eftersom det inte fanns plats för dem inne i här­bärg­et, och Gud låter sig läggas i en krubba så länge som det inte finns plats för alla inne i härbärget.

Så länge som det finns en enda människa på den här planeten som inte får plats inne i härbärget, så länge som det finns en enda människa som stängs ute, som tvingas leva utanför, leva vid sidan om, väntar också Gud på oss utanför härbärget. För julens bud­skap är en inbjudan till oss om gemen­skap, som är en gemen­skap med Fadern och hans Son Jesus Kristus – en inbjudan att få kopplas upp med själva livskällan. ”För att du nedsteg hit vet vi att ingen ensamhet finnes mer.” Jag behöver inte leva vid sidan om, för Gud har stämt möte med mig här där jag är. Gud har kom­mit dit jag är. Och Gud har kommit dit du är så att du ska vara med i Guds gemenskap, inte längre åsidosatt, utan upptagen i Guds gemenskap. En gemenskap även för dem som inte det inte fanns plats för i här­bärget, ja först och främst en gemenskap för dem som det inte fanns plats för inne i härbärget, utan som av den ena eller andra anledningen har fått leva vid sidan om.

”Var inte rädda” ljöd ängelns budskap i den mörka natten. ”Var inte rädda, jag bär bud om er om en stor glädje, en glädje för hela folket.” Det var den himmelska hälsningen till herdarna, en av då­tidens åsidosatta grupper; herdarna, de som var dömda av det övriga samhället att leva vid sidan om. Så stämmer ängla­hären upp sitt Gloria: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” Vilka har då Gud utvalt? På ett ställe i Nya testamentet skriver aposteln Paulus att ”det som är dåraktigt i världen utvalde Gud…, det som är svagt i världen utvalde Gud…, det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud…”.[2] Julens evangelium är att Gud har stämt möte med alla som lever vid sidan om, som inte riktigt är med på tåget. Och julens evangelium är en glädje för hela folket, för uppriktigt sagt, vid närmare eftertanke, vem lever inte vid sidan om?

När Johannes[3] i dagens epistel berättar om gemenskapen med Gud som blev möjlig när Guds levande skaparord blev människa av kött och blod tänker han sig att den gemen­skapen fortfarande är en synlig och fysiskt påtaglig gemenskap. Johannes beskriver nämligen en gemenskap med Gud som också är en mänsklig gemenskap – en gemenskap mellan människor, en gemenskap med andra människor – synliga, påtagliga. Jul­undret är alltså inte över, det pågår. Han skriver: ”för att också ni skall vara med i vår gemenskap som är en gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus.” På en och samma gång som han skriver om den eviga, innerliga, gudomliga gemen­skapen mellan Fadern och Sonen, skriver han alltså också om för­sam­lings­gemen­skapen. Så att Guds närvaro på jorden inte heller nu bara ska vara en idé, utan en verklighet som man kan se med egna ögon, skåda, och ta på. Johannes menar alltså att julundret inte är över, det pågår just nu när människor finner varandra i kyrkans gemenskap.

”För att ni skall vara med i vår gemenskap som är en gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus.” Vi kan reagera olika på de orden, en helt naturlig reaktion är att det är förmätet av Johannes att skriva så. För så skriver väl bara sådana människor som anser att just de är bättre än andra. Är det inte dags för kyrkan att göra upp med sitt kategoriska vi-och-dem-tänkande en gång för alla? Dessutom finns det väl gott om människor också i kyrkan som liksom lever vid sidan om, som aldrig får komma till sin rätt, som blivit tystade. Idag är det väl ytterst ovanligt i våra försam­lingar att någon blir utesluten, i alla fall formellt utesluten. Men det finns alltför många kristna som skulle kunna berätta att de känner sig uteslutna ändå, eller att de egentligen aldrig blev riktigt inne­slutna. Så mycket för den gemenskapen!

Ja, när Johannes i ett och samma andetag talar om den gudomliga gemenskapen och församlingen, är det inte förmätet? Men Johannes skriver full av entusi­asm och tacksamhet över att faktiskt ha funnit något, eller rättare sagt funnit någon. Eller kanske ska vi snarare vända på det och säga att Johannes skriver full av entusi­asm och tacksamhet över att faktiskt någon har funnit honom. Jesus har funnit honom. Johannes skriver utifrån sin upplevelse av att ha blivit mött, och då inte som den där mannen som försökte återge Jesu bergspredikan för Brian utan att själv egentligen vare sig hört eller blivit berörd, eller som den sista personen i viskleken. Nej, han vittnar utifrån sin upplevelse av att ha blivit mött av Jesus själv, livets skaparord har antagit kropp och mött honom, sett honom, rört vid honom som tidigare levt vid sidan om alltsammans. Och den erfarenheten kan ingen ta ifrån honom, hur mycket andra än skulle försöka tysta honom.

Det är också värt att lägga märke till att för Johannes är församlingsgemenskapen inte färdig. När han skriver den här inbjudan till gemenskap gör han det ”för att vår glädje skall bli fullkomlig”. Ja, det står faktiskt så: ”för att vår glädje skall bli fullkomlig.” Han påstår alltså inte att församlings­gemen­skapen redan är fullkomlig. Den är inte perfekt, avslutad eller färdig, men det är som att Johannes tänker sig att om ännu fler får vara med och bidra till gemenskapen kommer denna ge­men­skap i alla fall en bit närmare fullkomligheten.

I många av de äldsta hand­skrifter­na av den här texten står det visserligen att det är er glädje som skall bli fullkomlig: ”Detta skriver vi för att er glädje skall bli fullkomlig.” Dvs. att det är de Johannes skriver till och inbjuder till tron och ge­men­skapen som ska få fullkomlig glädje när de kommer med i församlingen. Men när man jämför de här båda textvarianterna med varandra är argumenten ganska övertygande om att Johannes skrev så som vi läste texten tidigare i vår guds­tjänsten: ”Detta skriver vi för att vår glädje skall bli full­kom­lig.”[4] Den kristna församlingen är inte en färdig gemenskap, den söker sig fortfarande fram mot den fullkomliga glädjen. Och då behövs du,och då behövs jag, och om ännu fler får vara med och bidra till gemenskapen kommer den en bit närmare målet. Julängeln talade om en glädje för hela folket.

Möjligen blir Johannes ord om denna gemenskap också mindre förmätna om vi överger den om­huldade bilden av kyrkan mitt i byn, och i stället återupptäcker det faktum att den första gemen­skapen av människor runt Jesus faktiskt utgjordes av dem som inte fick plats inne i härbärget. Det är ju det herdarna vittnar om: De fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. Vi kanske skulle kunna säga att det herdarna fick se en vision av den kristna församlingen, av kyrkan. Jesus sade: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Så vi kanske skulle kunna säga att det herdarna fick se den där julnatten var en liten, liten församling: Maria och Josef hos Jesus. Men det var knappast fråga om kyrkan mitt i byn.

Visst finns det något gott och bra i bilden av kyrkan mitt i byn, men kanske vore vi mer sanna mot evangeliet om vi värnade tanken om kyrkan som gemenskapen för dem som inte fick plats inne i härbärget, gemenskapen av dem som av olika anledningar har kommit att leva vid sidan om. I detta finns också något mycket hoppfullt för oss, och en befrielse: Vi får släppa kravet att försöka slå oss in mot centrum, och i stället får Jesus vara vårt centrum. För åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn.[5]

Låt oss be en bön av broder Roger av Taizé:

Jesus Kristus, de ödmjuka, herdarna, upptäckte dig i ett stall. Kom och led oss allt närmare klarheten i din fördolda närvaro inom oss. Då kan våra hjärtan säga till dig: ”Jesus, min glädje, mitt hopp, mitt liv.”[6]

[1]    Psalmer och Sånger 38:3.

[2]    Första Korinthierbrevet 1:27-28.

[3]    Författaren till Första Johannesbrevet är anonym, men brevet har stora likheter (både språkligt och innehållsmässigt) med Johannesevangeliet, vars författare också är anonym. Brevet och evangeliet har antingen samma författare, eller har åtminstone tillkommit i samma krets. För enkelhetens skull – och i enlighet med traditionen – kallar jag författaren Johannes.

[4]    Den vetenskap som försöker att återställa en antik text i så ursprungligt skick som möjligt kallas textkritik. I fallet med 1 Joh 1:4 är det, enligt textkritikens principer, troligaste att det stod ”vår glädje” i originaltexten, dels för att detta stöds av flera av de tidiga handskrifter som ofta brukar vara tillförlitliga, dels för att det är troligare att de som skrev av texten skulle ha ändrat till det mer förväntade ”er glädje” än tvärtom.

[5]    Johannesevangeliet 1:12.

[6]    Bönboken tradition och liv (Verbum: 2003). Nr. 883