04 nov Guds eviga nu – en betraktelse i allhelgonatid
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 4 november 2017
Minnesgudstjänst: Vårt evighetshopp
Lukasevangeliet 20:37–38
Jesus sade: ”Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”
”Det där ska jag fråga pappa om.” Det händer fortfarande att den tanken far genom mitt huvud ibland: ”Det där ska jag fråga pappa om”. Eller att jag tycker mig – om så bara för bråkdelen av en sekund – se honom skymta förbi i folkvimlet på stan, trots att det är mer än åtta år sedan han lämnade jordelivet.
Och den där bråkdelen av en sekund som min hjärna och mina sinnen hinner spelar mig spratt, följs ofta av en väldigt påtaglig känsla av saknad – fast att det gått ganska lång tid och jag tänker mig att jag har sörjt klart.
Men det är väl sant som det står i den gamla psalmen: att sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Och att saknaden alltid kommer att finnas där, även om den tar sig annan form och gestalt än den gjorde i början av sorgearbetet.
För sorgen och saknaden efter våra nära och kära bortgångna gör sig påminda när sorgen och saknaden själv vill göra så. Ibland sker det kanske när vi förväntar oss det; ibland överraskar det oss. Men vi får låta det ha sin gång.
I kyrkans år sätter vi av allhelgonahelgen som en särskild tid för eftertanke och längtan efter dem som gått före oss bort från livet så som vi känner det – och kanske även glädje och tacksamhet för det som vi fått dela med våra nära kära. Ja, vi har satt av den här helgen för detta, men sorgen och saknaden följer ju inga kalendrar. De kommer när de kommer, och ter sig som de själva vill. Och det är som det ska.
Den här helgen är också en tid då vi i kyrkans gemenskap läser Bibelns texter om hoppet, vi sjunger psalmerna om hoppet och vi inbjuds att meditera över hoppet om evigheten och härligheten. Vi får läsa de här texterna och sjunga psalmerna tillsammans i ödmjukhet och kanske utan alltför mycket utläggning.
För någon blir dessa texter som fasta klippor att stå på och bli burna av. För någon väcker de mer frågor än de ger svar. För ytterligare någon säger de kanske ingenting alls – orden passerar förbi utan att de lämnar några direkta avtryck i oss – åtminstone inte just nu.
Men det är kanske så med dessa texter som med sorgen och saknaden jag berättade om i början av den här reflektionen, att de kan överraska oss när vi minst av allt tror oss vara beredda eller anar det. Vi har en gång hört dem – kanske i ett sammanhang eller situation då det ännu inte var tid att beröras av dem – men någonstans i våra själars jordmån ligger de som frön som bidar den rätta tiden för sin grodd och blomning.
”Gud är inte en Gud för döda utan för levande” sade Jesus i sitt samtal med saddukkeerna. Saddukeerna var en av många andliga inriktningar i Israel på Jesu tid. De höll sig endast med de fem Moseböckerna, och i de böckerna står det inget om något liv efter detta eller om någon uppståndelse från de döda. Det är livet här och nu som är viktigt.
Och Jesus går ju saddukkeerna delvis till mötes: Det är här i livet – det dagliga livet vi kan uppleva med våra kroppar och våra fysiska sinnen, som vi får återspegla Guds skapelsevilja med oss: att vi vaknade i morse, att vi finns i livet, att vi får vara levande människor med lungor som andas och ett hjärta som slår – levande människa bland andra levande människor, i en värld med djur och natur, med regn och sol, med arbete och vila. Det är i allt detta pulserande liv vi möter Levande Gud, ty Gud är inte en Gud för döda, utan för levande.
Men denna levande Gud är inte bunden eller begränsad av tid och rum – eller ens av döden. Allt finns i Guds eviga nu – i detta nu är Abraham, Isak och Jakob lika levande som vi.
Om jag får återgå till det jag berättade om hur jag ibland ännu kan komma på mig själv att tänka: ”det där ska jag fråga pappa om”, eller hur det händer ibland att jag tycker mig se honom skymta förbi (och flera här har säkert liknande upplevelser) så finns det självklart fysiologiska och psykologiska förklaringar. Jag är inte mindre rationell än att jag förstår att det hänger ihop med hur tankeprocesserna i våra hjärnor fungerar för att tolka information och sortera minnen.
Och utan att förneka dessa förklaringar som vetenskapen ger oss på vad som orsakar de här varseblivningarna, kan jag ändå välja att också lägga ett teologiskt raster på dessa ögonblick.
Jag kan välja att se de korta ögonblicken också som en påminnelse om det som den kristna gemenskapen genom seklerna och årtusenden tillsammans har bekänt utifrån Jesu ord om den Gud för vilken alla är levande.
De blir en påminnelse om det som den kristna gemenskapen ständigt väntar på, ständigt hoppas på och ständigt ser fram emot, utan att vi förstås inte riktigt förstår vad det som vi bekänner och hoppas helt skulle innebära, nämligen kyrkans gemensamma tro på de dödas kroppsliga uppståndelse till det eviga livet. Det är hoppet om när vi har kommit dit då vi inte bara ska minnas eller hoppas, utan då det också äntligen är så som det är tänkt att vara: helt; upprättat; i levande gemenskap med Gud och med varandra.
Och på vägen dit tänder vi våra ljus. Vi sörjer, saknar och minns.