Guds sanslösa barmhärtighet – bibelstudier över boken om Jona

07 mar Guds sanslösa barmhärtighet – bibelstudier över boken om Jona

Bibelreflektioner av Stefan Albinsson, fastetiden 2019

 

Kapitel 1
Att få upp ögonen för ondskan

 

Jona 1:1–16
Her­rens ord kom till Jo­na, Amit­tajs son:

”Be­ge dig till Ni­ne­ve, den sto­ra sta­den, och håll en straff­pre­di­kan. Jag har fått ögo­nen på onds­kan där.” Och Jo­na gav sig i väg, men för att fly till Tarshish, bort från Her­ren. Han vand­ra­de ner till Ja­fo och fann där ett skepp som skul­le till Tarshish. Han be­ta­la­de för re­san och gick om­bord för att följa med till Tarshish, bort från Her­ren.

Her­ren sände en stark vind över ha­vet. Det blåste upp en svår storm, och skep­pet var nära att bry­tas sönder. Sjömännen greps av fruk­tan och ro­pa­de var och en till sin gud. För att mins­ka fa­ran kas­ta­de de las­ten över­bord.

Jo­na ha­de gått ner un­der däck och fal­lit i djup sömn. Kap­te­nen kom ner till ho­nom och sa­de: ”Hur kan du lig­ga och so­va? Upp med dig och åkal­la din gud! Kanske den gu­den tänker på oss så att vi in­te går un­der.”

Nu sa­de några: ”Vi kas­tar lott, så att vi får re­da på vem som är skuld till det­ta on­da.” De kas­ta­de lott, och lot­ten föll på Jo­na. Då sa­de de till ho­nom: ”Ta­la om för oss vad du är ute i för ären­de! Var kom­mer du ifrån? Vil­ket land är du ifrån? Vil­ket folk tillhör du?” – ”Jag är hebré”, sva­ra­de han, ”jag dyr­kar Her­ren, him­lens Gud, han som har gjort både hav och land.” Männen greps av stark fruk­tan och ro­pa­de: ”Vad har du gjort?” När männen fick re­da på att han var på flykt bort från Her­ren – det berätta­de han för dem – fråga­de de: ”Vad skall vi göra med dig för att få ha­vet att lug­na sig?” Ty stor­men ba­ra till­tog i styr­ka. Han sva­ra­de: ”Kas­ta mig över­bord, så lug­nar sig ha­vet. Jag vet att jag är skuld till att ni har drab­bats av den här fruk­tansvärda stor­men.” Männen börja­de i stället ro för att nå land igen, men det gick in­te: stor­men ba­ra till­tog i styr­ka. Då ro­pa­de de till Her­ren: ”Her­re, låt oss in­te gå un­der för att vi tar den här man­nens liv. Döm oss in­te om vi dödar en oskyl­dig. Du, Her­re, vil­le ju att allt det­ta skul­le ske.”

De tog Jo­na och kas­ta­de ho­nom över­bord, och ha­vet upphörde att ra­sa. Då greps männen av stark fruk­tan för Her­ren, de off­ra­de åt ho­nom och gav löften.

 

Boken om Jona tillkom troligen ganska sent, men författaren vill nog gärna att vi tänker oss att ”Jona, Amittajs son” levde under kung Jerobeam II:s tid. Denne var kung i Nordriket (Israel) på 800-talet f. Kr och hade enligt Andra Kungaboken en hovprofet som hette just Jona, Amittajs son.

Hovprofeter hade inget lätt val: Skulle de bara säga det som kungen helst vill höra, eller skulle de framföra Guds sanning?

Det fanns sådana profeter som så gott som alltid vågade säga det Gud bad dem säga. För sådana profeter gick det sällan väl i längden…

Men sedan fanns det sådana profeter som så gott som alltid sade det som kungen vill höra. De klarade sig oftast bättre…

Enligt det lilla vi vet om Jona i Andra Kungaboken, verkar han ha varit en sådan profet som valde säga det som kungen helst ville höra. Han predikade framgång för kungen, vilket denne också visserligen fick. Men med tanke på vad Andra Kungaboken berättar om Jerobeam II för övrigt, borde Gud genom sin profet även ha haft ett och annat kritiskt att säga om kungen. Men i vilket fall står det ingenstans att Jona framförde någon sådan kritik. Vi får alltså tänka oss att att Jona var en patriotisk profet som var lojal med kungahuset.

Boken om Jona börjar med att profeten får i uppdrag av Gud att gå till Assyriens huvudstad Nineve och predika för den. Gud har nämligen fått upp ögonen för ondskan i Nineve.

I en annan profetbok i bibeln (Nahum) kan vi läsa att Assyrien och Nineve hade rykte om sig att vara mycket hårt och ont – ett våldets imperium som spred död och skräck:

Ve den blodtörstiga staden, rågad med lögn, bräddfull av byte, lysten på nya rov.
(Nahum 3:1)  

Och så berättas det i Nahums bok om hur såväl Israel som de andra länderna och folken kände det när det assyriska väldet till slut krossades och Nineve gick under år 612 f. Kr. Kontentan är att ingen var särskilt ledsen – snarare tvärtom:

Dina herdar sover, Assyriens konung, dina hövdingar slumrar. Ditt folk har skingrats över bergen, och ingen finns som samlar det. Det finns ingen bot för din skada, ingen läkedom för ditt sår. Alla som hör vad som hänt dig jublar över ditt elände. Vem drabbades ej av din ständiga grymhet?
(Nahum 3:18–19)

Det är alltså inte någon pittoresk liten semesterby som Gud ger Jona i uppdrag att gå till. Nej, Jona ska bege sig till huvudstaden i ett fruktat och avskytt ondskefullt imperium. Gud vill att Jona går till själva navet och fästet i ett våldets och brutalitetens herravälde.

”Jag har fått upp ögonen för ondskan där”, säger Gud till Jona. Det var i så fall på tiden!

Men det ord som här översätts med ”ondska” (på hebreiska: ra) kan även betyda ”svårigheter”, ”problem”. Och i så fall kan det ju faktiskt vara så att Gud är medveten om att Nineve är en stad som – trots att den är stor och mäktig (och våldsam) – även har råkat ut för mycket ont. Det finns en mängd av sådan ondska rapporterad från Assyrien: jordbävningar, översvämningar, solförmörkelse och annat som assyrierna tolkade som gudarnas vrede.

Det är alltså inte omöjligt att det som Gud har fått upp ögonen för inte i första hand är Nineves ondska, utan att Gud har fått upp ögonen för att Nineve har drabbats av mycket som är ont.

Men för den patriotiske profeten Jona är förstås Nineve ondskan själv, och han har därför naturligtvis ingen som helst lust att predika omvändelse för den staden. Det får väl ändå finnas gränser!

 

Fundera vidare
Finns det tillfällen i ditt liv då du medvetet har försökt ta dig ”bort från Herren”?

 

Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om viljan och kraften att vara Guds sändebud – också på platser och i sammanhang dit ingen annan vill gå.

För samhället och världen: För samhällen och länder som är drabbade av våld, krig och naturkatastrofer.

För mig själv och mina nära: Att få vara i samklang med Guds vilja.  

 

---

Kapitel 2
I havets djup

 

Jona 2:1–11
Her­ren lät en stor fisk slu­ka Jo­na. I tre da­gar och tre nätter var Jo­na in­ne i fis­kens buk. Däri­från bad han till Her­ren, sin Gud:

Jag ro­pa­de till Her­ren i min nöd och han sva­ra­de mig. Ur döds­ri­kets in­re steg mitt rop och du hörde min röst. Du slung­a­de mig i dju­pet, mitt i ha­vet, där strömmar­na fång­a­de mig. Al­la di­na brottsjöar slog sam­man över mitt hu­vud. Jag tänk­te: Jag har fördri­vits från dig. Får jag se ditt he­li­ga tem­pel igen? Vatt­net slöt sig om min stru­pe, dju­pet fång­a­de mig. Sjögräs snärj­des kring mitt hu­vud där ne­re vid ber­gens rötter. Jag sjönk till det land vars por­tar skul­le reglas bakom mig för evigt. Men du gav mig liv, o Her­re, min Gud, och förde mig upp ur gra­ven. Då mi­na kraf­ter si­na­de vände jag mig till Her­ren. Min bön nådde dig, nådde ditt he­li­ga tem­pel. De som dyr­kar fals­ka gu­dar över­ger sin tro­fas­te hjälpa­re. Men jag skall off­ra åt dig un­der lovsång och in­fria mi­na löften. Rädd­ning­en kom­mer från Her­ren.

På Her­rens be­fall­ning spyd­de fis­ken upp Jo­na på land.

 

Jona hade ingen som helst lust att gå och predika för Nineve. Han bestämde sig därför för att fly bort från Herren Gud och valde att hoppa på första bästa båt till Tarshish (en stad på Spaniens sydvästkust).

Kanske tänkte Jona att om han bara kom i väg från det område där Herren är Gud – bort från Israel – så skulle Herren inte längre kunna kommunicera med honom. Men i gårdagens bibeltext läste vi att när Jona befann sig ute på havet lät Gud en storm blåsa upp. Det hela blir smått komiskt när Jona blir väckt under stormen av de uppskrämda sjömännen och ska berätta vem han är:

Jag är hebré; jag dyrkar Herren, himlens Gud, han som har gjort både hav och land.

Där, i båten som kastas fram och tillbaka i stormvinden som Gud har sänt, inser han ju det som han egentligen alltid har trott: Att Herren har lika makt utanför som innanför Jonas lilla snäva sfär.

Nu vet vi ju – åtminstone om vi har läst eller hört den här berättelsen förut – att Jona skulle bli räddad. Men det visste ju inte sjömännen (och knappast Jona heller). Alla på båten tror förstås att när Jona slängs i havet innebär det slutet för Jona.

I Gamla testamentet är ofta havet en bild för kaos och allt som hotar livet, och inte minst den främsta av alla livshotande kaosmakter: döden. Att slänga Jona i sjön betyder helt enkelt att Jona lämnar de levandes länder och träder in i Sheól (”dödsriket”). I den bön som sjömännen bad när de slängde Jona i sjön fanns det ingen som helst antydan om att Jona skulle kunna klara sig. De bad endast att de själv inte måtte bli straffade för att ha offrat Jona.

I dagens bibeltext låter berättaren Jona be en bön som är ganska radikal: Trots att Jona befinner sig i dödsriket, hoppas och tror han nämligen att hans bön ändå ska nå fram till Guds tempel i Jerusalem och bli besvarad.

Innan Jona gav sig i väg mot Spanien trodde han att om han bara kom bort från Israels land, skulle Gud inte kunna inte kunna nå honom. Men nu, däremot, både hoppas och tror han att Levande Gud ska höra honom och rädda honom – trots att Jona befinner sig på vad som ansågs vara den mest gudsförgätna platsen av alla, nämligen i självaste dödsriket.

I bibeln finns det två parallella tankar om havsdjupet/kaosmakterna/döden. Å ena sidan är ”havsdjupet” Guds ärkefiende. Det finns texter som beskriver Guds frälsningshandlande som att Gud strider mot, och besegrar, havets vidunder – som i den här texten från Jesajas bok om Leviatan (ett slags havsvidunder i den främreorientaliska mytologin):

Den dagen skall Herren med sitt svärd, sitt hårda, väldiga, skarpa svärd, slå Leviatan, den snabba ormen, Leviatan, den ringlande ormen,han skall dräpa draken i havet.
(Jesaja 27:1)

Å andra sidan är, enligt bibeln, Gud och havsdjupet/kaosmakterna inte två jämnstarka makter. Nej allting, till och med havsdjupet (som i de andra folkens mytologier uppfattades som en av många mäktiga gudar: havsmonstret Tiamat), ingår i den ende Gudens skapelse, och står (om än motvilligt) i Guds tjänst – som när Jona säger att Herren är ”himlens Gud, han som har gjort både hav och land”.

I en av bibelns psaltarpsalmer beskrivs havets vidunder rentav som något i still med Guds lilla oförargliga badanka:

Där är Leviatan, som du skapat till att tumla om i djupet.
(Psaltaren 104:26)

Och i berättelsen om Jona får den stora fisken (detta havsvidunder som symboliserar tillvarons kaosmakter och självaste döden) vackert ställa sig i den ende Gudens tjänst och bli ett frälsningsmedel. Och så får Jona gå genom död till liv, och återvända till de levandes land på den tredje dagen.

 

Fundera vidare
Finns det områden i ditt eget liv som präglas av bottenlöst kaos?

 

Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Om förmågan att förmedla budskapet om hopp och liv.

För samhället och världen: Om befrielse från dyrkan av falska gudar.

För mig själv och mina nära: Om förnyad livskraft då krafterna sinar.

 

---

Kapitel 3
Kanske…

 

Jona 3:1–10
För and­ra gång­en kom Her­rens ord till Jo­na:

”Be­ge dig till Ni­ne­ve, den sto­ra sta­den, och förkun­na vad jag be­fal­ler.” Och Jo­na gav sig i väg till Ni­ne­ve, så som Her­ren ha­de sagt.

Ni­ne­ve var en oerhört stor stad: det tog tre da­gar att färdas ge­nom den. Jo­na börja­de gå ge­nom sta­den. Han gick en dag, och han förkun­na­de: ”Om fyr­tio da­gar skall Ni­ne­ve förstöras.” Fol­ket trod­de på vad Gud ha­de sagt. De ut­lys­te en fas­ta, och al­la, sto­ra som små, klädde sig i säck­tyg.

När Ni­ne­ves kung fick höra vad som skett steg han upp från sin tron, tog av sin man­tel, svep­te sig i säck­tyg och sat­te sig i gru­set. Och i Ni­ne­ve kun­gjor­des ett påbud från kung­en och hans råd: ”Inga människor och inga djur, var­ken får el­ler kor, får äta och dric­ka, gå i bet el­ler vatt­nas. Både människor och djur skall bära säck­tyg och ro­pa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin onds­ka och si­na över­grepp. Kanske kom­mer Gud att ång­ra sig och stil­la sin vre­de, så att vi in­te går un­der.” När Gud såg vad de gjor­de, att de upphörde med sin onds­ka, av­stod han från det on­da han ho­tat dem med; han lät det in­te ske.

 

Tillbaka på ruta ett! Jona får än en gång i uppdrag av Gud att ta sig till Nineve och predika:

Bege dig till Nineve, den stora staden, och förkunna vad jag befaller.

Och denna gång beger sig Jona verkligen till Nineve. Där framför han detta budskap:

Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras.

Det var alltihop. Inga om och inga men. Det fanns inget löfte om att ifall folket omvänder sig så ska det kommande straffet utebli. Det enda Jona säger är att Nineve ska förstöras om fyrtio dagar. Punkt slut.

Men nineviterna ångrar sig och omvänder sig, trots att det inte finns några löften i Jonas predikan; inga garantier för att staden skulle kunna räddas.

Det kan vara värt att fundera på om det Jona verkligen framför allt som Herren befallde att Jona skulle predika för nineviterna, eller om han bara säger en del av det. Intressant nog inleder Jona inte förkunnelsen med den sedvanliga profetformeln: ”Så säger Herren.”

Men när Nineves kung får höra Jonas domsord skickar han likväl ut en kungörelse till alla om fasta och omvändelse:

Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp. Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under.

Det är alltså inte profeten Jona som säger så, utan den ninevitske kungen.

”Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede.” Detta ”kanske” återfinns även i en annan bok i bibeln, nämligen i profeten Joels bok. Där är orden riktade till Guds heliga tempelstad Jerusalem:

Nu, säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan. Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd åter till Herren, er Gud. Han är nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek, han ångrar det onda han hotat med. Kanske ändrar han sig och låter välsignelsen vara kvar, till matoffer och dryckesoffer åt Herren, er Gud. Stöt i horn på Sion! Påbjud en fasta! Kungör en högtidssamling!
(Joel 2:12–15)

En del bibelforskare tänker sig att berättelsen om Jona egentligen är en utläggning av Joels text i liknelsens form.

Ordet ”kanske” låter möjligen vagt och osäkert. Men i berättelsen om Jona visar Nineves kung att han har förmåga att läsa mellan raderna. Han anar att när Jona presenterar Herren som en Gud som kommer med dom och förstörelse, är ännu inte sista ordet sagt om Gud. Det finns mer att säga om Gud: nämligen nåd, barmhärtighet och kärlek.

 

Fundera vidare
Vad skulle det kunna innebära för dig i din livssituation att ”tro på vad Gud har sagt”?

 

Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: I kampen mot ondska och övergrepp.

För samhället och världen: Om mer kärlek och barmhärtighet i världens storstäder.

För mig själv och mina nära: Om hjälp att inte gå under.

 

---

Kapitel 4
Alla skäl i världen

 

Jona 4:1–11
Då blev Jo­na myc­ket missnöjd. I vre­des­mod bad han till Her­ren: ”Her­re, var det in­te det jag trod­de re­dan där hem­ma? Det var därför jag vil­le fly till Tarshish förra gång­en. Jag viss­te ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vre­de och rik på kärlek, be­redd att ång­ra det on­da du ho­tat med. Så ta mitt liv, Her­re, det är bätt­re för mig att dö än att le­va.” Her­ren sa­de: ”Har du skäl att va­ra vred?”

Jo­na lämna­de sta­den och slog sig ner öster om den. Där bygg­de han sig en hyd­da, så att han satt i skug­ga me­dan han vänta­de på att få se hur det skul­le gå med sta­den.

Her­ren Gud lät nu ett kur­bit­sträd växa upp över Jo­na; det skul­le skug­ga hans hu­vud och be­fria ho­nom från hans missnöje. Jo­na blev myc­ket glad över kur­bit­sen. Men i gry­ning­en nästa dag lät Gud en mask an­gri­pa trädet, och det viss­na­de ner. Och i sol­uppgång­en lät Gud en glödhet östan­vind blåsa. So­len brände Jo­nas hu­vud, han var nära att svim­ma och öns­ka­de sig döden. ”Det är bätt­re för mig att dö än att le­va”, sa­de han. Då fråga­de Gud ho­nom: ”Har du skäl att va­ra vred för kur­bit­sens skull?” Jo­na sva­ra­de: ”Jag har al­la skäl i värl­den att va­ra vred.” Her­ren sa­de: ”Du be­kym­rar dig för ett träd som du in­te har lagt ner något ar­be­te på och som du in­te själv fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skul­le då in­te jag be­kym­ra mig om Ni­ne­ve, den sto­ra sta­den, där det bor över 120 000 människor, som in­te ens kan skil­ja på höger och väns­ter – och dess­utom många djur.”

 

Förödelsen uteblev!

När Gud såg vad nineviterna gjorde, att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hotat dem med; han lät det inte ske.

Men hur reagerar Jona då? Jo, ”han blev mycket missnöjd” – eller om vi översätter den hebreiska texten ord för ord:

Men för Jona var detta fel, det var för honom som något mycket ont.

Jonas bok verkar vare en berättelse som kretsar kring ordet ”ondska” (hebr. ra). Men vad är det som är ”ont”? Är det ont att Israels fiender assyrierna drabbas av jordbävningar och översvämningar? Eller är det ont att Jonas Gud har omsorg också om Israels (och därmed Jonas) fiender?

Anledningen till att Jona – denne patriotiske, kungatrogne profet som profeterade framgång för Israels kung – inte ville gå och predika för Nineve var inte att han var lat. I dagens bibeltext förklarar Jona själv för Gud varför han inte ville besöka Nineve:

Var det inte det jag trodde redan därhemma. Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med.

Jona visste detta, för det fanns en urgammal trosbekännelse i Israel som löd just så, och som Jona säkert hade stavat på många gånger. Den trosbekännelsen var de ord som Gud hade uttalat för Mose den gången som Mose fick se en glimt av Gud:

Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet.
(Andra Moseboken 34:6)

Jona kände antagligen till denna trosbekännelse (som står på flera ställen i bibeln), men det gick ju an att tänka så när det handlade om honom själv, men nu gällde det ju inte honom eller hans kung, utan de andra; de fruktade; det hatade…

Detta blir för mycket för Jona, så han önskar sig döden. Han klarar inte av att leva i en värld där Gud även älskar Jonas (och Israels) fiender.

Jona bygger en liten hydda utanför staden, och slår sig ner där ”medan han väntade på att få se hur det skulle gå med staden.” Kanske satt han nu där för att se om Nineve ändå inte skulle drabbas av förstörelse. Det vore ju i så fall att missa det, nu när han hade möjlighet att se alltsammans från första parkett.

Men Gud förstör inte staden.

Däremot tar Gud hand om sin arga lille profet och låter ett kurbitsträd (vad nu det är för något) växa upp för Jona för att ”skugga hans huvud och befria honom från hans missnöje.”

Men när Jona inte får behålla det svalkande trädet flammar hans missnöje upp igen. Gud frågar: ”Har du skäl att vara vred?” Jona svarar: ”Jag har alla skäl i världen att vara vred.”

Jona anser sig nämligen orättvist behandlad. Inte får han se hur Gud förintar människorna i staden Nineve. Och inte får han behålla sitt svalkande kurbitsträd. Det är inte utan att man kan tycka att Jona helt har mist allt sinne för proportioner, vilket också Gud säger till honom. Och med det slutar boken om Jona.

Jona hade fått en kallelse. Boken om Jona skrevs ju knappast för assyrierna, utan för dem som kunde identifiera sig med Jona. Profeten Jona kallas egentligen inte först och främst till att gå och predika i Ayssrien. Nej, först och främst kallas han till att våga se på människor med andra ögon än med sin egen trångsynthet. Jona blev kallad att se på världen med Guds ögon – den Gud som är en nådig och barmhärtig Gud; den Gud som är kärlek. Jonas kallelse – och kanske också din och min kallelse – är att tro att Guds yttersta tanke om den värld Gud har skapat är godhet; att Gud tänker gott om världen.

När boken om Jona diskuteras tenderar de diskussionerna ofta att stanna vid frågan om huruvida man kan tro på att Jona verkligen svaldes av en fisk och levde i den i tre dygn. Sådant kan säkert vara trevligt att diskutera, men den verkligt stora utmaningen för tron handlar i berättelsen om Jona om något helt annat än jättefiskar:

Kan (och vill) jag tro på en Gud som älskar till och med mina (och mitt lands) allra värsta fiender – och dessutom förväntar sig att jag ska göra detsamma?

 

Fundera vidare
Finns det gränser för Guds kärlek?

 

Be med bibeltexten
För församlingen och kyrkan i hela världen: Att i ord och handling gestalta tron på en nådig och barmhärtig Gud.

För samhället och världen: För god urskiljningsförmåga i tider av förvirring och rådvillhet.

För mig själv och mina nära: Att vi bekymrar oss om rätt saker.