28 jun Herrens kalas – en stående inbjudan
Predikan av Stefan Albinsson den 28 juni 2020
Tredje söndagen efter trefaldighet: Förlorad och återfunnen
Lukasevangeliet 15:11–32
Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”
Om jag får tala för mig själv, kan jag inte förneka att jag i dessa pandemitider kan känna mig ganska, vad ska jag säga, provocerad, ja kanske rentav en smula irriterad, när jag läser evangelierna. Jag tänker på alla de upprepade tillfällen i Nya testamentets evangelier där det berättas att Jesus var tillsammans med folk och delade måltid med dem: Festerna Jesus var på – fester med, gissar jag, mycket folk och närhet, och helt utan social distansering.
Det är nästan så man inte kommer ihåg det nu, och det känns väl mer eller mindre som en saga eller en helt verklighetsfrämmande utopi, men det fanns ju faktiskt en tid då vår statsminister deklarerade att i Sverige hälsar man på varandra med att ta i hand. Det skulle ju knappast statsministern säga idag, och de av oss som lever i ensamhushåll, kan ju fundera på när vi senast ens nuddade vid en annan människa; eller vi behöver kanske inte fundera för mycket på det, för då blir vi nog mest bara deppiga.
Evangeliernas berättelser om Jesu festande med människor, finns i evangelierna antagligen för att säga att deden nya tidsålderns rike, det efterlängtade himmelriket eller Gudsriket (som i hos profeterna i Gamla testamentet ibland liknas vid ett Herrens gästabud för alla folk), redan har börjat i och med Jesu liv och gärning på jorden.
I Jesu liv och gärning och i hans sätt att umgås med människor får vi en försmak eller en aptitretare av det gudomliga kärleksvälde som vi ber om i den bön Jesus lärde sina lärjungar att be:
Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma.
(Lukasevangeliet 11:2)
När Jesus festade med människor var det en aptitretare eller en försmak av Herren Sebaots stora gästabud för alla folk, som bibelns profeter hade talat om, och som vi ännu väntar på och ber om.
Och det är ju härligt, men om självaste Gudsriket i dess fullhet fortfarande låter vänta på sig, kan ju, i dessa dagar, även den här försmaken eller aptitretaren av vad som komma skall, ja redan den här försmaken av himmelriket (människor som festar tillsammans, eller som bryter bröd och delar vinbägare med varandra), i dessa pandemi- och karantäntider kännas som en overklig fantasi. Ja man kan bli en aning provocerad av evangelisternas berättelser om hur Jesus festade med en massa folk.
Det fanns ju de som blev rejält provocerade av detta redan när det begav sig; folk som blev irriterade på Jesus för att han deltog i de där festerna. Nu blev väl dessa inte i första hand provocerade och irriterade på Jesu festande i sig och att Jesus hängde med folk, utan framför allt blev de provocerade av och irriterade på vilka människor Jesus hängde med.
I dag har vi ju läst och hört en berättelse från Lukasevangeliet, närmare bestämt från Lukasevangeliets femtonde kapitel. I det kapitlet berättar Jesus tre liknelser i följd. Den första liknelsen handlar om någon som ägde hundra får. Ett av fåren kommer bort och fårens ägare lämnar då de nittionio fåren han ännu har kvar i flocken, för att leta reda på det bortsprungna fåret, och när han hittar det ställer han till med fest och firar med sina vänner och grannar i sin glädje över det återfunna fåret.
Nästa liknelse handlar om en kvinna som har tio silvermynt, men så slarvar hon bort ett av dem. Och då får vi kanske tänka att de där silvermynten inte första hand var tänkta som betalningsmedel. Kanske var det snarare sådana där mynt som används som ett slags smycken i en österländsk huvudbonad; kanske en brudslöja eller brudkrona. Hur som helst försvinner ett av dessa mynt för henne, och hon vänder upp och ner på hela huset och söker igenom vartenda skrymsle tills hon hittar det, och då inbjuder hon alla sina väninnor och grannkvinnor för att fira med henne.
Och så den tredje liknelsen om de två sönerna och fadern, där den yngre sonen bad att få ut arvet i förskott, han behandlade alltså sin far som om denne redan var död. Och jag behöver ju inte dra hela den berättelsen igen, för den har vi ju just läst.
Tre berättelser. Tre liknelser om sånt som kommit bort av ena eller andra anledningen; ibland på grund av den borttappades egen förskyllan; men i fallet med myntet kan man ju knappast anklaga det föremålet för att det försvann. Men hursomhelst bort kom de – och funna blev de. Och när det borttappade har återfunnits, vare sig det handlar om ett får eller ett mynt eller en son, blir det fest.
Tre berättelser. Tre liknelser. Men det finns en ramberättelse också i Lukasevangeliets femtonde kaptiel. Och i ramberättelsen berätta Lukas varför Jesus berättade dessa tre liknelser, och för vilka Jesus berättade dem.
Så här inleds kapitlet: ”Alla tullindrivare…” Att arbeta som tullindrivare var för de renläriga a big no-no. Tullindrivaryrket var inget bra yrke i de renlärigas ögon, av flera anledningar.
Lukas skriver:
Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” Då gav han dem denna liknelse…
(Lukasevangeliet 15:1–3)
OK, visserligen skriver ju Lukas att tullindrivarna och syndarna hade sökt sig till Jesus för att höra på honom. Men vad han då berättar för dem, det får vi inte veta. Han kanske inte berättar så särdeles mycket alls. Däremot får vi veta att han festar med dem – och det är kanske är gott nog och fullt tillräckligt.
Tullindrivarna och syndarna hade sökt upp Jesus för att lyssna på honom, men det är inte för dem, i alla fall inte primärt eller i första hand. Det är inte för dem som Jesus berättar de tre liknelserna som Lukas återger här i femtonde kapitlet. För det är inte de som behöver dessa liknelser. Det är inte de som behöver lära sig något. Eller det kanske de behöver, men nu är det inte i första hand för dem Jesus berättar de här berättelserna. De tre liknelserna berör det här med omvändelse, men det är inte tullindrivarna och syndarna som egentligen behöver omvända sig. Eller jo, det kanske de behöver, men för Jesus verkar det vara mer akut att några andra omvände sig.
Nämligen de som inte ansåg sig behöva omvända sig. De som inte ansåg sig behöva förändra någonting i sina liv, i sitt sätt att vara eller tänka eller prata eller bete sig. De som inte ansåg sig behöva justera något än mindre vända helt om, men som hade väldigt mycket synpunkter på andra.
Så poängen, punschlinen, eller kanske kan vi säga det som Jesus vill skicka med i de här tre liknelserna, är det som kommer i slutet av dessa tre liknelser. I berättelsen om den som blev så glad att han hade fått tillbaka sitt bortsprungna får: han samlade sina vänner och grannar och sade till dem:
Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat.
(Lukasevangeliet 15:6)
Men dessa vänner och grannar, vill de det? Vill de komma på glädjefesten. Till och med himlens änglar vill det, men vill fårskötarens vänner och grannar komma med och festa?
I berättelsen om kvinnan som hittade sitt borttappade silvermynt. hon samlade sina väninnor och grannkvinnor och sade:
Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat.
(Lukasevangeliet 15:9)
Men dessa väninnor och grannkvinnor, vill de det? Vill de komma på festen? Till och med Guds änglar vill det, säger Jesus, men vill kvinnans väninnor och grannkvinnor det?
Och i den berättelse vi har läst och lyssnat till idag: Fadern sade till den äldre, skötsamme sonen:
Nu måste vi hålla fest och vara glad, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.
(Lukasevangeliet 15:32)
Men ville den äldre sonen gå in i huset och festa med sin slarvige bror?
Så hela Lukasevangeliets femtonde kapitel är på sätt och vis en enda lång festinbjudan. Det är en inbjudan också till de fariseer och skritflärda som hade ställt sig tveksamma och avvaktande till hela kalaset till att ändå komma in och vara med. Det är också en inbjudan till den som Lukas tillägnade sin bok (han hette Theofilos) och en inbjudan till alla andra som också läste hans bok. Det är en inbjudan till dig och mig att få delta i Gudsrikesfesten med Jesus, glädjefesten, gemenskapsfesten.
Det finns bara en hake med den här festinbjudan. Nämligen att på Herrens kalas kan det finnas en del människor som vi kanske inte tycker har där att göra. Men om vi kan leva med det; om vi kan svälja den smäleken eller irritationen över att Jesus även vill festa med personer som vi kanske inte vill se på våra kalas – om vi kan leva med det, och kanske till och med kan tycka att det är okej. Jesus är ju där, och det är ju ändå huvudsaken. Ja, om vi kan leva med det, då är det bara att stiga in!