03 jan ”I min faders…” – en predikan om att vilja sitt ”måste”
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 3 januari 2021
Söndagen efter nyår: Guds hus
Lukasevangeliet 2:42–52
När Jesus var tolv år gammal gick han och hans föräldrar upp till Jerusalem som seden var vid högtiden. Då festen var över och de skulle hem igen, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det. De gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Föräldrarna blev bestörta när de såg honom, och hans mor sade till honom: ”Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.” Han svarade: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Men de förstod inte vad han menade med sina ord. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.
I berättelsen vi just har hört finns det ett litet grekiskt ord som förekommer gång på gång på gång i evangelisten Lukas berättelser om Jesus och de första kristna. Det här lilla ordet betyder ungefär ”det är tvunget” eller ”det är nödvändigt”. På grekiska heter det deï.
Någon har räknat ut att det där lilla ordet deî, som alltså betyder ”det är nödvändigt”, används hela 18 gånger i Lukasevangeliet och dessutom inte mindre än 22 gånger i Lukasevangeliets uppföljare Apostlagärningarna.
Och första gången ordet förekommer i Lukas båda böcker är i berättelsen om den tolvårige Jesus i templet. I den berättelsen introducerar alltså Lukas ett slags tema som sedan går igen genom hela Lukas långa dubbelverk om Jesus och de första kristna. Och det sker alltså när Jesus säger till sina föräldrar: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste [eller: att det är nödvändigt för mig att] vara hos min fader?””
Eller egentligen står det: ”Visste ni inte att jag måste vara i min faders?”
I min faders vadå?, undrade kanske Maria och Josef. Och undrade inte just de det, har i alla fall bibelläsare undrat det i alla tider.
”…i min faders hus” har många bibelöversättare fyllt i texten med. Och det kan ju vara en del av förklaringen. Alltså: om Jesus hade försvunnit från föräldrarna fanns det egentligen bara en plats i hela Jerusalem de hade behövt leta på. Nämligen i Herrens, Israels Guds, tempel.
Men kanske syftar Jesus här inte så mycket på själva platsen som på vad han ägnar sig åt. Det är alltså som om han säger till Josef och Maria: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min faders angelägenheter. Visste ni inte att jag måste vara i det som handlar om min fader?”
Och i så fall, om det är det Jesus menar med sitt svar till sina föräldrar, i så fall rör hans svar mer om vad han gör än vilken geografisk plats han råkar befinna sig på. Hans utforskande efter Guds vilja och mening.
Och denna inriktning, detta måste, kommer sedan att prägla den bild av Jesus som evangelisten Lukas tecknar i sin berättelse om honom. Som t.ex. den gången då några kom till Jesus och berättade att kung Herodes hade satt ett pris på hans huvud. De vädjade att han skulle hålla sig undan; att han skulle avbryta eller åtminstone pausa sin offentliga verksamhet och sin pilgrimsvandring mot Jerusalem:
Just då kom några fariseer och sade till honom: ”Skynda dig i väg härifrån. Herodes vill döda dig.” Men Jesus svarade: ”Hälsa den räven att i dag och i morgon driver jag ut demoner och gör de sjuka friska, och på den tredje dagen är jag vid målet. Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare, [eller: i dag och i morgon och i övermorgon är det nödvändigt att jag vandrar vidare] ty en profet får inte mista sitt liv någon annanstans i Jerusalem.”
(Lukasevangeliet 13:31–33)
En skulle annars kunna tro att en människa som drivs av ett så starkt och tydligt ”måste” som Jesus gör i Lukasevangeliet, skulle vandra genom livet som ett slags robot. Mekaniskt styrd och bunden. Men Jesus verkar ju istället vara förvånansvärt fri – både i den här berättelsen, när han inte låter sitt liv eller sin livsmission begränsas av ryktet om kung Herodes önskan att oskadliggöra honom, och i dagens evangelieläsning, när den ännu inte myndige, blott tolvårige Jesus (som alltså ännu inte ens genomgått sin bar mitzva och inträtt i vuxenlivet, när han satt bland lärarna i templet och lyssnade och ställde frågor.
Det är snarare mer så att Jesus verkar veta vad han vill vara för ett slags människa: han vill vara en som ständigt söker efter och lever i Guds vilja och mening.
Men visst, både du och jag kan säkert räkna upp hur många namn som helst på personer eller grupper som har underkastat sig ett ska-vi-kalla-det-för ett ”måste”, något slags obändig totalprincip som gör att de vandrar genom livet som mekaniska robotar, själlösa zombier – mer döda än levande och inte till särskilt stor glädje för vare sig själva eller för andra. Människor som är så enögt principfasta att allt som luktar liv, glädje och frihet blir för dem rentav större hot mot vad de försöka upprätthålla än vad till och med ryktet om kung Herodes vilja att döda Jesus var ett hot för honom. Det är fundamentalismens robotmänniskor. Sedan kan den fundamentalismen ha olika förtecken: religiösa, politiska, ideologiska…
Vad är det då som gör att Jesu ”måste” inte inte gör honom till en själlös zombie eller mekanisk robot, utan tvärtom till en fri och öppen människa? Jag tänker mig att en stor del av svaret ligger i hur Jesus uppfattade vad detta ”måste” var. Vad innebar detta att han hela tiden ”måste” leva i enlighet med Guds vilja och mening? Och det visar sig då i Lukasevangeliet att detta ”måste” egentligen bestod av inte ett, utan två principer; inte av ett, utan två bud.
Lukas berättar nämligen att det var en gång en laglärd som ville sätta Jesus på prov och som reste sig och sade:
”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.”
(Lukasevangeliet 10:25–28)
Om Jesus bara hade hållit sig med budet om kärleken till Gud, utan tanke på vad den Gudskärleken skulle få för konsekvenser för hans omgivning, för andra människor, skulle hans religion kunna bli hård och kall. Sådan så kallad Gudskärlek är vår egen tid tyvärr ganska hemsökt av, eller hur? Alltför många har kunnat komma undan med att säga ”Jag gjorde bara som det står”, eller ”Jag lydde bara order”, för det finns ju många gudar som ger order också i vår tid.
Men, å andra sidan, om Jesus bara hade hållit sig med budet om kärleken till människor, hade han blivit en vindflöjel och en kappvändare som skulle vara antingen helt menlös eller helt odräglig i sin jakt efter att hela tiden vara alla till lags.
Kanske trons verkliga och frigörande dynamik uppstår när de båda buden om kärleken till Gud och kärleken till medmänniskor finns bredvid varandra i en ständigt pågående dialog med varandra. Vad betyder det att älska Gud över allt annat genom att älska mina medmänniskor som mig själv? Och vad betyder det att älska mina medmänniskor som mig själv genom att älska Gud över allt annat.
Svaret på den ekvationen kan knappast vara en gång för alla givet, utan förändras och får upptäckas på nytt, gång på gång i varje ny situation och varje nytt sammanhang. Så verkar det ju förresten ha varit till och med för Jesus, som med åldern blev allt visare och vann Guds och människors välbehag.