I.N.R.I. – en predikan om att tolka verkligheten

03 apr I.N.R.I. – en predikan om att tolka verkligheten

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 3 april 2015
Långfredagen Korset

Johannesevangeliet 19:17–37
Han bar själv sitt kors ut till den plats som kal­las Skal­len, på hebre­is­ka Gol­go­ta. Där korsfäste de ho­nom till­sam­mans med två and­ra, en på var si­da med Je­sus i mit­ten. Pi­la­tus ha­de också låtit skri­va ett an­slag som sat­tes upp på kor­set, och där stod: Je­sus från Na­sa­ret, ju­dar­nas ko­nung. Det­ta lästes av många ju­dar, ef­tersom plat­sen där Je­sus korsfästes låg strax ut­anför sta­den, och tex­ten var på hebre­is­ka, la­tin och gre­kis­ka. Men ju­dar­nas överste­präster sa­de till Pi­la­tus: ”Skriv in­te: Ju­dar­nas ko­nung, ut­an vad han själv har sagt: Jag är ju­dar­nas ko­nung.” Pi­la­tus sva­ra­de: ”Vad jag har skri­vit, det har jag skri­vit.”

Sol­da­ter­na som ha­de korsfäst Je­sus tog hans kläder och de­la­de upp dem i fy­ra de­lar, en på var­je sol­dat. De tog också lång­skjor­tan, men den ha­de inga sömmar ut­an var vävd i ett en­da styc­ke. De sa­de därför till varand­ra: ”Vi skär in­te sönder den ut­an kas­tar lott om vem som skall ha den.” Ty skrif­tor­det skul­le upp­fyl­las: De de­la­de upp mi­na kläder mel­lan sig och kas­ta­de lott om min klädnad.

Det var vad sol­da­ter­na gjor­de. Men vid Je­su kors stod hans mor och hen­nes sys­ter, Ma­ria som var gift med Klo­pas och Ma­ria från Mag­da­la. När Je­sus såg sin mor och bred­vid hen­ne den lärjunge som han äls­ka­de sa­de han till sin mor: ”Kvin­na, där är din son.” Se­dan sa­de han till lärjung­en: ”Där är din mor.” Från den stun­den ha­de hon sitt hem hos lärjung­en. Je­sus viss­te att nu var allt full­bor­dat, och för att skrif­tor­det skul­le upp­fyl­las sa­de han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De sat­te därför en svamp som dop­pats i det su­ra vi­net på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Je­sus ha­de fått det su­ra vi­net sa­de han: ”Det är full­bor­dat.” Och han böjde ner hu­vu­det och överlämna­de sin an­de.

Ef­tersom det var förbe­re­del­se­dag och krop­par­na in­te fick hänga kvar på kor­set un­der sab­ba­ten – det var en stor sab­bat – bad ju­dar­na Pi­la­tus att de korsfästas ben­pi­por skul­le kros­sas och krop­par­na tas bort. Sol­da­ter­na kom därför och kros­sa­de be­nen på dem som var korsfästa till­sam­mans med Je­sus, först på den ene och se­dan på den and­re. Men när de kom till Je­sus och såg att han re­dan var död kros­sa­de de in­te hans ben, ut­an en av sol­da­ter­na stack upp si­dan på ho­nom med sin lans, och då kom det ut blod och vat­ten. Den som såg det har vitt­nat om det för att också ni skall tro; hans vitt­nesbörd är sant, och han vet att han ta­lar san­ning. Det­ta sked­de för att skrif­tor­det skul­le upp­fyl­las: Ing­et ben skall kros­sas på ho­nom. Och på ett an­nat ställe he­ter det: De skall se på ho­nom som de har ge­nom­bor­rat.

Yeshua HaNotsri Melech HaYehudim.
Iesus Nazarenus Rex Iudaeorum.
Iesoús ho Nazoraíos ho Basileúvs ton Ioudaíon.

Så hade den romerske ståthållaren över Judeen, Pontius Pilatus, bestämt att det skulle stå skrivet på anslaget med hebreiska, latin och grekiska – ett sådant där anslag som brukade sättas upp ovanför en dödsdömd för att alla skulle kunna se för vilket brott som Rom lät straffa personen i fråga: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” Och oavsett språk var budskapet ett och detsamma.

Ganska tidigt uppstod det en tanke bland kristna bibelläsare att Pilatus hade blivit övertygad om att Jesus var Messias. Översteprästerna hade ju försökt få Pilatus att ändra texten så att det framgick att Jesus dömdes för att falskeligen ha påstått sig vara judarnas konung. Men Pilatus hade då svarat: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit”, och detta kom kristna ganska snart att uppfattas som att Pilatus därmed visade att han trodde och bekände att Jesus var Messias – Kristus.

Jag tillåter mig att tvivla på det. Det finns nog tyvärr en betydligt mer naturlig förklaring till ståthållarens agerande. Det är knappast tro och bekännelse på Jesus som Messias som får Pilatus att vare sig författa anslaget, eller vägra att ändra dess lydelse när han blir ombedd av judarna att göra det. Och den förklaringen är: maktens arrogans och förakt. Det är så utstuderat känslokallt och förtryckande det bara kan bli.

Vid den heliga påskhögtiden, när Israels folk försökte – trots att de nu befann sig under Roms ockupation – minnas sin befrielse från fångenskapen i Egypten, påminde Pilatus dem om deras avsaknad av självständighet genom att själv välja deras kung. Och han väljer åt dem en skitig, naken, förvirrad och dödsdömd man från Nasaret. Säkert visste Pilatus att judarna hoppades på och längtade efter en egen kung från Davids stad Betlehem, och kanske var han rentav medveten om att ingen väntade sig något gott från Nasaret. Men med det där anslaget är det som att Pilatus med hela sitt uppblåsta förakt säger till folket: ”Till kung ger jag er denne uppspikade Jesus från Nasaret. Håll till godo, och glad påsk!”

Pilatus leker med dem. Det är översittarens lek med förlorarna. En lek som inte har något annat ändamål än att överheten än en gång ska få tillfälle att inpränta hos de underlägsna vem som har övertaget.

Men evangelisten Johannes är som en skicklig fotograf som medvetet arbetar med dubbelexponeringar. Som när han berättar om hur översteprästen Kajafas lyckades övertyga Stora rådet att besluta att försöka få Jesus undanröjd. Kajafas hade sagt till rådet: ”Fattar ni inte att det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under?” Det var från Kajafas sida ett rent realpolitiskt uttalande, men Johannes låter sina läsare förstå att Kajafas faktiskt inte vet hur rätt han har när han säger så. För – förklarar Johannes – Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett.

Så även med Pilatus och hans anslag: Johannes låter oss ana att Pilatus själv inte vet hur rätt han egentligen har. Det som för Pilatus bara är en ironisk drift är – mot Pilatus såväl medvetenhet som vilja – i grunden sant. För denne Jesus är konung – om än inte en konung som stämmer överens med Pilatus uppfattning om vad som är konungslig makt. För att kunna förstå att Jesus är konung krävs det nämligen att man omprogrammerar hela sin uppfattning om vad som är makt eller myndighet. För den är av ett helt annat slag än vad vi har förstått.

I Johannesevangeliet kallar Jesus denna omprogrammering för att bli född på nytt – eller i alla fall är det vad rådsherren Nikodemos tror att Jesus kallar den och fastnar i ett lönlöst resonemang om hur det rent fysiskt skulle kunna gå till, när Jesus i själva verket talar om att låta sig bli född på ett helt annat sätt; att låta sig bli född ovanifrån; att bli född av Gud.

Genom hela Johannesevangeliet, finns det nästan alltid under den första och uppenbara bilden en bild till. ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar” säger Jesus på ett ställe i Johannesevangeliet, och folk trodde att han skymfade Jerusalems tempel, men Johannes förklarar för sina läsare att Jesus i själva verket talade om sin egen kropp.

Vid ett annat tillfälle säger Jesus till en blind: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen”, och Johannes skriver att Siloa betyder ”utsänd”, fast den naturliga och självklara översättningen av ordet siloa är ”vattenledning”. Men till och med bakom en så alldaglig sak som en vattenledning lägger Johannes ytterligare en dimension. För enligt Johannes tolkningsvärld kan för den som vill se till och med en vattenledning vittna om att det finns någon som är sänd från Gud till den uttorkade världen för att bevattna den med levande vatten.

Och även korsfästelsen är dubbeltydig i Johannesevangeliet. Denna i grunden helt otvetydiga, definitiva, vidriga verklighet kallas i Johannesevangeliet – mot all vett och sans – för Jesu upphöjelse.

När den korsfäste Jesus enligt Johannes säger att han är törstig är det antagligen inte bara för att Johannes vill berätta att Jesus verkligen var törstig, utan framför allt för att Jesus skulle uppfylla skriftens ord. För också här, på korset, är Jesus för Johannes den rättrådige och rättfärdige kungen som vinnlägger sig om att stå fast och värna om sitt rikes lagars ord. Johannes skriver ju i sitt evangelium att Jesus till och med är Ordet.

Och enligt Johannes är det det ordet som är sanning – till skillnad från alla andra ord vi någonsin har lärt oss; alla ord vi har lärt oss om makt och storhet och vad som är värt att satsa på i livet. Men Jesus sa till Pilatus: ”mitt rike är av annat slag.” Då hade Pilatus frågat honom: ”Du är alltså kung?” Och Jesus svarat: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen.” Men Pilatus hade fattat nada och svarat lojt: ”Vad är sanning?” Vilket i sin tur också blir den fråga Johannes skickar vidare till sina läsare att på allvar faktiskt meditera över. För det kan ju hända att vi skulle behöva få hela vår uppfattning omprogrammerad. Det kan ju hända att vi skulle behöva födas av Gud.

Den törstande Jesus på korset är han som en gång hade satt sig vid Jakobs brunn i Sykar; törstig efter den långa vandringen och bett en samariska om vatten. Till samariskan hade han sagt: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Och därför är det nog inte för intet som Johannes berättar att när soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans kom det ut inte bara blod, utan också vatten. För Johannes är denna korsfäste, uttorkade den som säger: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.”

Också för Johannes är korsfästelsen precis som för Matteus, Markus och Lukas den yttersta förnedringen och det totala lidandet. Det är inte så att Jesus bara låtsas att han är törstig. Det är inte så att han bara spelar att han lider. Han dör inte bara en skendöd. Allt är på riktigt. Verkligheten är som den är, men vår invanda förståelse och tolkning av den måste inte vara det. Det anas redan i Johannes ordval – när han kallar korsfästelsen för Jesu upphöjelse.

Översteprästerna kan inte se denna upphöjelse, Pilatus kan inte se den, soldaterna kan inte se den. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala, och den lärjunge som Jesus älskade – vem nu det var; det kanske – om vi vill – kan vara du och jag. Och kanske inte heller denna lilla fattiga lärjungagrupp kunde se någon upphöjelse av Jesus där på Golgota. Antagligen kunde de inte det.

Men något gör ju att de ändå stannar kvar vid hans kors. Är det för att de trots allt söker en annan bild – den andra bilden bakom den första och mer självklara bilden? Här vid korset – där våldet så tydligt talar sitt entydiga språk – föds kyrkan till att söka och vittna om andra tolkningar av verkligheten än så som den kalla våldsmakten i sin dödande, förtryckande, fantasilösa entonighet i all tid slentrianmässigt kommer att fortsätta att slå fast och anslå på världens alla språk.

Är korset slutet? Ja. Det är slutet. Det definitiva avslutet. Som Jesus själv säger: ”Det är fullbordat.” Inget mer kan finnas efter korset. Här är det slut. Korset är den totala övergivenheten och Guds död. Den är den totala ensamheten. Korset är maktens fullständiga arrogans och ironiska lek med de utsatta. Korset är våldet i sin renaste form. Korset är och förblir förtryck, och allt annat än upphöjelse.

Och ändå: Också här på Golgota, menar Johannes, finns ännu utrymme för något annat än våld. Något annat än arrogans. Också här finns en kärlek. Det finns en verksam kärlek bland människor som öppnar sin famn för varandra; bland dem Jesus i sin död drar till sig och samlar vid sitt kors; bland dem som nu har sitt hem hos varandra, och som i varandras gemenskap ska söka och vittna om en ny tolkning av världen när de nu låter sin uppfattning om vad som är verklig makt omprogrammeras i den nya födelsen; i deras sökande av en ny tolkning av verkligheten i gemenskap.

”Kan det komma något gott från Nasaret?” Också här på jordens huvudskalleplats; också idag när Gud är död; också då våldets och arrogansens tolkning av verkligheten med all önskvärd tydlighet visat sig vara den enda rimliga och korrekta, svarar den korsfästes lärjungar ändå: ”Följ med och se!”