04 sep Incurvatus – en predikan om inkröktheten
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 4 september 2022
Tolfte söndagen efter trefaldighet: Friheten i Kristus
Psaltaren 145:13–18
Gud håller sina löften, kärleksfull i allt han gör. Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar. Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger. Rättfärdig är Herren i alla sina gärningar, kärleksfull i allt han gör. Herren är nära dem som ropar, alla som av hjärtat ropar till honom.
Lukasevangeliet 13:10–13
En gång undervisade Jesus i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han henne och sade: ”Kvinna, du är fri från sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud.
”Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar”, läste vi från Psaltaren. Men att det är just ryggar Herren rätar är något som de svenska bibelöversättarna har lagt till. I det hebreiska originalet står det egentligen att Herren ”upprättar alla nedböjda”.
I berättelsen från Lukasevangeliet hörde vi om när Herren rätade ryggen på en person vid en sabbatsgudstjänst i en synagoga någonstans. Men om vi hade läst vidare i berättelsen hade vi fått veta att det bland gudstjänstfirarna fanns fler som var ”krökta” – även om inte just deras ryggar var det.
I teologin finns det ett latinskt uttryck som ibland används för att beskriva människans belägenhet. Antagligen var det kyrkofadern Augustinus som på 3/400-talet myntade uttrycket, men det var 1500-talsreformatorn Martin Luther som gjorde det mer känt: Människan är incurvatus in se, ”inkrökt i sig själv”.
Människan kan tro sig vara fri och ha koll på läget och minsann veta hur allt ligger till, men i själva verket är hon så inkrökt i sig själv och sitt eget att hon inte ser något annat än sin egen navel. Människan har, enligt Luther, en ”trälbunden vilja” och han citerar vad aposteln Paulus skriver i sitt brev till de kristna i Rom:
Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.
(Romarbrevet 7:19)
Säkert kan vi alla vara incurvatus in se emellanåt. Martin Luther menade att människan alltid är det, men det får stå för honom. Hursomhelst, om vi hade läst vidare i berättelsen från Lukasevangeliet, hade vi fått se att det på den där gudstjänsten, där Jesus helade och befriade en ”Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år” (Lukasevangeliet 13:16), nämligen den krokryggiga kvinnan, fanns det en och annan som liksom var inkrökt.
Man kan ju tycka att när Jesus befriade kvinnan från hennes ryggproblem, skulle det ha uppstått glädje och jubel på gudstjänsten. Det gjorde det inte. Jesu befrielsehandling besvarades i stället med surmulenhet och negativ kritik från synagogföreståndaren.
Saken var den att det var sabbatsdag, det vill säga den dag i veckan då israeliterna enligt Guds heliga lag skulle vila från all form av arbete. Sabbatsvilan motiveras i bibeln av att Gud själv, enligt den prästerliga skapelsemyten som finns nedtecknad i Första Mosebokens inledning, vilade på den sjunde dagen efter att ha ägnat sex dagar åt att skapa världen. Israeliternas sabbatsvila var ett sätt att påminna sig och uttrycka sin tillhörighet till Gud, sin förbundsgemenskap med Gud, genom att på det här sättet ta efter och efterlikna Gud.
När Jesus märker av kritiken blir han riktigt arg. ”Gud är kärleksfull i allt han gör,” läste vi i psaltarpsalmen (ordagrant i den hebreiska texten: ”nådefull i alla sina verk”), och om sabbatsbudets andemening är att uttrycka sin Gudstillhörighet genom att efterlikna Gud, hur kan sabbaten då inte vara en lämplig tidpunkt att upprätta och befria människor? Men de kritiska gudstjänstdeltagarna var så inkrökta i sin egen bibeltolkning att de inte kunde se att Herren själv, i och genom Jesu befrielsehandling, just där och då var på besök hos dem.
”Jag läser och gör bara som det står i bibeln”, kan man ibland höra en del kristna säga när de försvarar ett inskränkt och livsförnekande förhållningssätt av ena eller andra slaget. Nej, käre medkristen, du gör bara vad du tolkar att det står i bibeln!
Om det är sant att Gud är ”kärleksfull i allt han gör” (vilket ju i och för sig är en utsaga som är öppen för tolkning, men Guds kärlek kan ju inte gärna vara något totalt väsensskilt från vad vi dagligdags menar med ”kärleksfull” eller ”nådefull”, för i så fall blir det ju en helt meningslös utsaga), tycker åtminstone jag att det är rimligt att försöka tolka och tillämpa Guds bud på ett sådant sätt att det ligger i linje med tron på att Gud är kärlek. Det innebär att vi ibland (eller snarare ganska ofta) behöver gå ganska långt bortom bokstaven för att vara trogna bibelns budskap om en Gud som är kärleksfull i alla sina verk, och som kallar dem som säger sig tro på honom att efterlikna denna kärleksfullhet.
Och även den mest inkrökta ”bokstavstrogna” (läs: ”sin-tolkning-av-bokstaven-trogna”) bibelläsare behöver inse att det till och med i själva bibeln står att ”bokstaven dödar, men Anden ger liv” (Andra Korinthierbrevet 3:6).
Till det tror jag vi är kallade, som kyrka och församling och som enskilda kristna i våra vardagsliv: att bruka vår tro och vår bibel på ett sådant sätt att både vi själva och andra människor blir upprättade, befriade och får mod att leva med rak rygg, öppen blick och i glädje och ärlighet kunna prisa den Gud som är ”kärleksfull i allt han gör”.