13 feb Inte ens ett tack – en predikan om att bara göra sitt jobb
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 13 februari 2022
Septuagesima: Nåd och tjänst
Lukasevangeliet 17:7–10
Jesus sade: ”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”
Det kan ju kännas som ett ganska provocerande uttalande av Jesus. Och egentligen är det nog ännu mer provocerande än vad vi först uppfattar. Vår svenska bibelöversättning är nämligen lite mild i återgivningen av många av Jesu liknelser. Ordet ”tjänare” kan ju få en att tänka på någon anställd person inom servicebranschen som kanske rentav har ett ordentligt kollektivavtal och lönesamtal en gång om året. Men när det står ”tjänare” i bibeln är det helt enkelt fråga om slavar. Det vore kanske därför mer rättvisande att översätta Jesu liknelse just så:
Jesus sade: ”Om ni har en slav som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får slaven något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga slavar, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”
Det handlar alltså om en slav, och Jesus – här liksom på många andra ställen i evangelierna – hämtar alltså en bild ifrån något som var väldigt välbekant och som uppfattades av de flesta människor på den här tiden som något högst naturligt, nämligen slaveriet. Och en slav var en person utan några som helst rättigheter. Slaven var i stort sett en ägodel som slavägaren kunde göra precis vad den ville med. Och tro mig, på den här tiden gjorde slavägarna också ofta det.
Så Jesus hämtar alltså den här liknelsen eller jämförelsen ifrån ett fenomen eller en institution som var mycket välbekant och som egentligen inte ifrågasattes av någon på den tiden.
Men vi kan också komma ihåg att jämförelsen av lärjungarnas relation till Gud med förhållandet mellan slav och slavägare, den bilden har egentligen redan brakat samman i Lukasevangeliet. För lite tidigare i samma evangelium berättar Jesus en annan liknelse där han jämför lärjungarnas förhållande till Gud med slaveriet. Men i den liknelsen händer det att när slavägaren kommer hem, ber han sina slavar att slå sig ner vid bordet, och så går han runt och själv betjänar dem. (Lukasevangeliet 12:35–38)
Vi kan ju tycka att det är helt absurt att jämföra relationen till Gud med slaveriet, men vid den här tiden måste åhörarna ha tyckt att det var helt absurt att överhuvudtaget tänka sig att en slav skulle få slå sig ner vid bordet och bli betjänad av sin herre. Men på det sättet säger Jesus ungefär: ”Okej, jag måste ju ta bilder och jämförelser från något som ni känner igen och som ni har en relation till, men ingen bild i världen kan egentligen ge rättvisa till innebörden i relationen till Gud”
På samma sätt gör Paulus på ett ställe i sina brev, där han skriver om att vi kristna har blivit ”rättfärdighetens slavar”, vilket ju är en helt knäpp bild. ”Rättfärdighetens slavar”, slavar till rättvisan. Det är ju absurt eftersom det ju inte kan tänkas finnas något mer orättvist system än just slaveriet. Men så lägger Paulus till: ”Ja, jag använder förstås en mänsklig bild”, som om han själv förstår att ”jag måste ju jämföra med någonting som finns här i samhället och världen, och som vi har en relation till, men egentligen funkar ju inte den här bilden överhuvudtaget.” (Romarbrevet 6:18–19)
Men någonting är det ju i Jesu liknelse som Jesus vill peka på när han säger att lärjungarna en gång ska säga: ”Vi har ju bara gjort vad som kan förväntas av oss, och inte mer.” Men vad handlar det egentligen om?
För att få reda på det behöver vi backa några verser i bibeltexten, och se vad Jesus precis har sagt innan han berättar sin liknelse. För liknelsen är egentligen bara fortsättningen på en replik från Jesus. Och precis innan Jesus säger det vi har läst idag, så står det så här:
Apostlarna sade till Herren: ”Ge oss större tro.” Herren svarade: ”Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där. Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet. Och det skulle lyda er.”
(Lukasevangeliet 17:5–6)
Och så fortsätter Jesus med att berätta liknelsen om slaven och slavägaren för att stryka under vad han just har sagt. Och jag tänker mig att när Jesus säger ”Om ni hade så stor tro som ett senapskorn, skulle ni kunna säga till mullbärsträdet, ryck upp dig med rötterna,” använder Jesus sig av något som på fint språk heter ”hyperbol”, alltså en absurd överdrift. För jag tänker mig att det Jesus säger här är: ”Hörni, kom igen nu lärjungar! Ni behöver ingen större tro. Vad ska ni med en ännu större tro till? Hade ni en ännu större tro skulle ni ju kunna be träden att hoppa upp med rötterna. Men vad är det för vits med det? Det är ju ingen vits alls. Nej, ni har alldeles tillräckligt med tro.”
Tro till vad? Vad är det för tro som lärjungarna i just det här sammanhanget ber Jesus att den skulle vara större?
Jag tänker mig att den här tron i det här sammanhanget rör något mycket specifikt. Och att hela den här liknelsen om slaven och slavägaren rör något mycket specifikt. Är den tro lärjungarna ber om ska bli större överhuvudtaget en större religiös tro (”Jesus, hjälp oss att tro på jungfrufödelsen, eller att du kan gå på vattnet, eller…”)? Nej, jag tror inte att det är det som det handlar om här, för det som får lärjungarna att be Jesus att ge dem större tro är något som Jesus precis har sagt, nämligen detta:
Om din broder gör orätt, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Även om han gör orätt mot dig sju gånger om dagen och sju gånger kommer tillbaka och säger: Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom.
(Lukasevangeliet 17:3–4)
Och det är då apostlarna säger till Jesus: ”Ge oss en större tro.” Alltså: ”en större tro så att vi kan förlåta.” Och det är då Jesus säger: ”Ni har redan tillräckligt med tro.” Vad för tro? Jo, den tro som kommer av att själva ha blivit väl och frikostigt bemötta – av Gud. Det är som om Jesus säger till lärjungarna: ”Ni är ju själva förlåtna av Gud. Ni lever ju i Guds överflödande nåd – Gud som bara öser sin kärlek och sin nåd och sin barmhärtighet och sin upprättelse över er. Ni är ju helt impregnerade av Guds omsorg och Guds nåd. Så vad mer kan ni behöva för att själva kunna förlåta andra?”
Det är det jag tänker den här texten handlar om. Det är det Jesus försöker lyfta fram med den här absurda bilden, jämförelsen med slaveriet, detta att slaven bara gör vad man kan förvänta sig av den. Det är det jag tänker att Jesus säger hur lärjungarna ska bete sig sina medmänniskor: förlåta, och inte göra så stor affär av att de lever generöst och öppet och förlåtande mot andra, eftersom de själva vet vad det innebär att få stå i en relation till Gud som är så otroligt generös och upplyftande mot dem.
Då kan vi förstås ställa oss frågan: Finns det saker som man absolut inte kan förlåta? Finns det situationer där det inte ska förlåtas? Men det tänker jag är en så stor och angelägen fråga, så den passar sig bättre i själavårdssamtalet eller det enskilda samtalet än i en predikan.
Jag tänker mig att i dagens text handlar det i första hand om vilken grundattityd vi kan få ha till vår omvärld och våra medmänniskor. Och där tänker jag att vi kan göra ett val: Vill vi välja att ha utgångspunkten i att se på alla andra med misstänksamhet och kritisk blick och leva liksom lite över alla andra. Eller vill och vågar vi leva öppet och generöst med utgångspunkten att alltid tro det bästa om andra?
För vi får börja i, landa i och hela tiden finnas i Guds nåd.