Det förenande utanförskapet – en predikan om Maria och Elisabet

22 dec Det förenande utanförskapet – en predikan om Maria och Elisabet

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 22 december 2013
Fjärde söndagen i advent: Herrens moder

Psaltaren 145:8–13
Nådig och barmhärtig är Her­ren, sen till vre­de och rik på kärlek. Her­ren är god mot al­la, barmhärtig mot allt han har ska­pat. Her­re, allt du har ska­pat skall tac­ka dig, di­na trog­na skall lov­sjunga dig. De skall ta­la om ditt ri­kes ära och förkun­na din väldi­ga kraft, så att al­la lär känna din makt, ditt ri­kes ära och härlig­het. Ditt ri­ke står i al­la ti­der, ditt välde från släkte till släkte.

Andra Korinthierbrevet 1:17–22
Är jag så mänsk­ligt svag i mi­na be­slut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er in­te är både ja och nej. Guds son, Kristus Je­sus, som vi har förkun­nat bland er, jag och Sil­va­nus och Ti­mot­he­os, han var in­te både ja och nej, i ho­nom finns ba­ra ett ja. Ty al­la Guds löften har fått sitt ja ge­nom ho­nom. Därför säger vi också ge­nom ho­nom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt si­gill på oss och gett oss An­den som en bor­gen i våra hjärtan.

Lukasevangeliet 1:39–45
Några da­gar ef­ter ängelns besök gav sig Ma­ria i väg och skyn­da­de till en stad i Ju­da bergs­bygd; hon gick till Sa­ka­ri­as hus och sökte upp Eli­sa­bet. När Eli­sa­bet hörde Ma­ri­as häls­ning spar­ka­de bar­net till i hen­ne, och hon fyll­des av he­lig an­de. Hon ro­pa­de med hög röst: ”Välsig­nad är du mer än and­ra kvin­nor, och välsig­nat det barn du bär in­om dig. Hur kan det hända mig att min her­res mor kom­mer till mig? När mi­na öron hörde din häls­ning spar­ka­de bar­net till i mig av fröjd. Sa­lig hon som trod­de, ty det som Her­ren har låtit säga hen­ne skall gå i upp­fyl­lel­se.”

I går läste jag en text på nätet om en man som kom till en amerikansk megakyrka för att fira gudstjänst. Till sätt och klädstil stack han ut från de övriga i denna kyrka. Istället för att vara snyggt och propert klädd var han klädd i en trasig, smutsig illaluktande tröja, och byxor som hade sett bättre dagar. Han hade långt ovårdat skägg, och långt otvättat hår.

Mannen kom till kyrkan ungefär en halvtimme innan gudstjänsten skulle börja, och gick omkring där när de andra gudstjänstfirarna anlände. Av de nästan 10.000 personer som kom till kyrkan den här söndagen var det endast tre personer som hälsade på honom, och när han själv försökte hälsa vände folk bort blicken eller såg ner i golvet. När gudstjänsten skulle börja gick mannen fram och satte sig på första raden, men kyrkvaktmästarna bad honom då att flytta längre bak.

Så började gudstjänsten, och när den hade pågått en stund berättade gudstjänstledaren att det var nu dags att hälsa församlingens nya pastor välkommen. Församlingen klämde i med en rungande välkomstapplåd. Men applåden kom av sig när de såg hur trashanken stegade mittgången fram och upp på podiet.

Han gick fram till mikrofonen och började läsa från Matteusevangeliets 25 kapitel:

Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ”Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” Då kommer de rättfärdiga att fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Kungen skall svara dem: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Så berättade han – som de flesta hade tagit för en hemlös uteliggare, men som i själva verket var den nya pastorn som hade klätt ut sig – för församlingen om vad han hade upplevt, och hur han hade blivit bemött i kyrkan den där söndagsmorgonen. Och han höll därefter en kort predikan om vad det egentligen innebär att vara kyrka och Jesu lärjungar.

Det går förstås att ha många invändningar mot den nya pastorns agerande. Han var inte en hemlös på riktigt. Det var en roll han spelade; han hade klätt ut sig. Och på något sätt objektifierade ju  så även pastorn de människor som inte var välartad och prydlig medelklass som han själv och de flesta andra i denna megakyrka. Och därmed befäste han ju faktiskt på ett sätt uppdelningen mellan vi och dom. Där ”vi” ska ta hand om de stackars ”dem”.

Å andra sidan, visar det sig med bara en gnutta källkritisk efterforskning att den här berättelsen av allt att döma är en skröna, en påhittad historia som sprids via sociala medier.

Å tredje sidan, tycker jag att den här påhittade skrönan ändå har sina poänger. Och jag tänkte på den när jag läste om mötet mellan de två gravida: den gamla Elisabet och den unga Maria. Den gamla Elisabet som skulle bli mor till Johannes döparen, och Maria som skulle komma att bli mor till Jesus.

När Elisabet tar emot Maria i sitt hem säger hon till den unga flickan: ”När mina öron hörde din hälsning, sparkade barnet till i mig av fröjd.” Och så prisar Elisabet Maria salig som trodde på Herren.

Vi får nog förutsätta att den gamla prästfrun Elisabet var väl förtrogen med sitt folks tro och den heliga Skrift; att hon var genomsyrad av denna tro och dessa berättelser. De var en integrerad del av henne; inte något vid sidan av henne, utan något som hon levde i. Hon levde med detta; hon levde i detta. Hon levde i denna tro, texterna, traditionerna, högtiderna… Och det är med dessa som hon kan tolka Marias besök som ett besök av sin herres mor.

Men dessa berättelser, denna tro, dessa texter och traditioner hade ju kunnat leda henne i en helt annan riktning än att prisa Maria salig. De hade ju lika gärna ha kunnat leda henne till att förbanna den ogifta gravida tonårsflickan Maria som en som drog skam och vanära över familjen och över Guds folk – som någon som borde stenas eller åtminstone förskjutas från släkten och för alltid avskiljas från Herrens församling. För ett sådant synsätt hade ju också kunnat ansetts ha varit i enlighet med denna tradition, denna tro och texterna i den heliga Skrift som Elisabet kände så väl och levde i.

Men Elisabet valde att se något annat, nämligen sin herres mor och den genom vilken Guds löften var på väg att uppfyllas – en aning om att Gud var å färde att göra något nytt: ”Salig är du, Maria, min herres mor.”

Alltså: Å ena sidan hade Elisabet inte kunnat komma fram till denna saligprisning om hon inte hade haft en referenspunkt, om hon inte hade levt med och i sitt folks heliga texter, och bejakat den förväntan som fanns där. Hade hon inte haft denna referenspunkt hade antagligen hela undret gått henne förbi. Hade hon aldrig hört talas om några Guds löften hade hon knappast kunnat uppfatta att dessa löfte nu var på väg att uppfyllas och besannas. Alltsammans hade då liksom bara hängt i luften, utan mening och utan sammanhang och utan möjlighet att tolka och förstå.

Å andra sidan hade just detta att hon levde med den heliga Skrift, eller rentav levde i Skriften kunnat leda till att Elisabet hade dömt ut Maria fullständigt. Det fanns både i texterna och i traditionen sådant som stödde en sådan hållning. Men Elisabet gör inte det, hon gör ju precis tvärtom. Istället för att skälla ut Maria och ta avstånd från henne, öppnar hon sin famn och sitt hem för Maria.

Och kanske är en av anledningarna till att Elisabet kunde ta emot Maria med öppna armar att hon själv hade erfarenhet av att ha varit utsatt för andras menande blickar.
Känslan av att andra hade tisslat och tasslat bakom hennes rygg….
Erfarenheten av att själv ha varit utanför…
Den annorlunda…
Den som inte riktigt passar in, och som därför blir ett hot mot andras välbevakade trygghetszon…

Elisabet hade levt hela livet barnlös – ända tills hon nu på sin ålders höst hade blivit gravid. Hon hade sagt till sig själv när hon till sist ändå hade blivit med barn att Herren därmed hade befriat henne från hennes skam bland människor.

Vi kan tycka vad vi vill om det, men i Elisabets tid och kultur, var det en skam för en kvinna att vara barnlös. Människor har i alla tider haft alla möjliga och omöjliga idéer om vad som ska anses vara skamligt, och på den här tiden och i det samhället ansågs det som en skam för en kvinna som inte kunde få barn.

Och antagligen – även om hon Elisabet visserligen säger att hon nu har blivit befriad från skammen – var det nog en och annan i byn som hade synpunkter på att hon, gamla kvinna, nu var med barn. Alltid finns det något som inte passar. Alltid finns det något som andra kan störa sig på.

Och denna erfarenhet och medvetenhet om att själv vara ”den andra”; att själv vara den som möts med menande blickar eller som det kanske anses vara synd om; den som inte är som en borde vara; den som står utanför… Kanske är det denna erfarenhet och medvetenhet som gör att den gamla prästfrun tar emot den gravida tonårsflickan med öppna armar. Kanske är det denna erfarenhet som är hennes egen, som gör att hon vågar tolka fostrets spark i sin mage som ett glädjeskutt över flickan som kommit för att gästa henne.

De delar upplevelsen av utanförskap – Elisabet och Maria – de har båda erfarenheter av att inte passa in. Kanske är det därför Elisabet kan integrera även denna gravida tonårstjej i sin levande tro; integrera henne i sin läsning av de heliga texterna om Guds löften – en Gud som är nådig och barmhärtig och god mot allt skapat; som har visat sig vara nådefull och barmhärtig mot henne själv, och då antagligen även mot andra. Kanske är det därför hon vågar säga ”Ja!” till den som det annars hade varit så lätt att automatiskt och slentrianmässigt förkasta och döma ut.

Kanske är det därför som Elisabet öppnar sin famn för Maria: för att Marias utanförskap slog an till Elisabets egna erfarenheter av att vara missförstådd och ställd åt sidan – och inte för att hon skulle vara bättre än Maria, eller ha det bättre än Maria, eller för att hon skulle stå högre än Maria.

Och kanske kan den gamla prästfruns inställning och bejakande förhållningssätt vara vägen också för oss idag för hur den gemensamma berättelse som vi har ärvt – den heliga Skrift och den tro som bygger på den – hur den kan fungera människobejakande och upplyftande också i vår egen tid; hur den kan ställas i bejakandets tjänst; hur den kan brukas på ett sådant sätt att människor också i vår tid kan lyftas och prisas saliga, istället för att tryckas ner.

Elisabet vågade göra just så när hon ställdes inför den gravida tonårstjejen. Hon vågade göra just så som precis som många andra, som liksom vi är utomstående, under historiens lopp har vågat göra: Att våga säga ”Ja!” till en Gud som är ”god mot alla och barmhärtig mot allt han har skapat”, en Gud som genom Kristus, Den utomstående, har sagt sitt ”Ja!” till oss.