22 dec ”Do I Hear an Amen?” – en predikan om bejakelse
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 22 december 2019
Fjärde söndagen i advent: Herrens moder
Andra Korinthierbrevet 1:17–22
Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.
Lukasevangeliet 1:39–45
Några dagar efter ängelns besök gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”
Ett av de vanligaste orden i kristen gudstjänst är det hebreiska lånordet amen, som betyder ”sannerligen”, ”verkligen”, ”må det bli så”. I bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, är ”Amen” till och med ett av Jesu namn.
Med tanke på det, är det ganska konstigt egentligen att så mycket av kyrka och kristendom har förknippats med en massa nej. Jag vet inte om du själv har den här upplevelsen, men ganska ofta när jag träffar någon som får veta att jag är kristen, och dessutom pastor, är det inte särskilt ovanligt, nej det är faktiskt ganska vanligt, att jag av den personen brukar få ett antal ”får man”-frågor. Får man det ena? Och får man det andra?
Och en stor skuld till att det har blivit så är väl faktiskt kyrkan själv, församlingen, som ofta och i många tider har varit mer intresserad av förbuden, begränsningarna och begränsandet. Ibland har kanske sådana förbud varit motiverade (åtminstone till en början), och införts för att skydda människor, men många av dessa förbud har lyckats leva vidare långt efter att själva faran faktiskt har försvunnit.
Någorlunda gemensamma spelregler, och rentav en del förbud, kommer vi förstås inte undan, och klarar vi oss inte heller utan, så länge vi ska försöka leva ett slags liv i gemenskap med andra. Och så är det förstås även i en kristen församling. Men samtidigt kan vi behöva ett slags sund misstänksamhet mot dessa begränsningar eller förbud, så att de inte skymmer Guds stora Ja till världen och människan – Guds stora Ja, som heter Jesus Kristus.
Samtidigt är det så att vi nästan alltid utsätter oss för större risker när vi väljer att säga ja istället för nej, och när vi tillåter istället för att stänga till. Det är nästan alltid tryggare att begränsa och säga nej än att acceptera och öppna upp. Att säga nej till någon eller till något handlar ju till viss del om att veta och behålla vad man har men inte veta vad man får. Att säga ja till någon eller till något innebär däremot nästan alltid att tappa den totala kontrollen: att inte på förhand kunna veta hur saker och ting kommer att bli eller utveckla sig.
Var det inte något av detta Gud själv utsatte sig för när Gud vände sin blick till Maria? Gud lät Maria bli full av nåd; Gud valde att helt bejaka och att sätta all sin lit till den här unga flickan i Nasaret, och gjorde sig så helt beroende av hennes ja. Det var som om Gud sa: ”Jag litar på dig och ger dig bollen – och hoppas innerligt att du tar emot den.” Och Maria sa:
Ja!
Och så kunde inte bara Gud, utan faktiskt hela skapelsen, från varenda liten mikrocell till djur, människor och änglar, andas ut. Ja, förresten, Gud andades ju ut nästan rent bokstavligt. Gud blåste sin heliga, livgivande, nyskapande Andedräkt över och runt om och in i Maria.
Dagens evangelieberättelse om de två blivande mödrarna (den gamla, mycket gamla Elisabet och hennes unga, mycket unga släkting Maria), är så full av bejakande. Där har vi Elisabet, som möter Maria med sin öppna famn och överöser henne med välsignelse. Där har vi den blivande Johannes, som sparkar och skuttar i sin mammas mage i glädje över sin blivande kusin Jesus i Marias mage. Och så över hela denna glädjescen – över och genom hela denna fina lilla scen som evangelisten Lukas har målat upp för oss – finns glädjen över Guds bejakande. Där finns glädjen över och tillförsikten till Guds bekräftelse av det som nu är på väg att ske.
Nog måste både Elisabet och Maria ha känt av människors misstänksamma och missunnsamma blickar. Nog måste de ha märkt tisslet och tasslet. Elisabet – gamla tant att bli förstföderska på äldre dar! Och Maria – åh, vad det måste ha pratats om henne. Åh, vad folk måste ha bedömt och dömt ut henne. Men här, i den scen vi fått ta del av idag från Lukasevangeliet: bara bekräftelse, bara bejakande. Det är Elisabets bejakande av Maria som Elisabet kallar för ”min herres mor” (vilket i teologin alltid har tolkats som inget mindre än att hon är självaste Guds mor). Det är fostret Johannes bejakande av Jesus. Och över allt och omslutande allt: Guds egen bekräftelse.
Nu ska jag vara ärlig och säga att om vi hade läst vidare bara några rader hade vi upptäckt några inslag av avståndstaganden också i scenen med mötet mellan Elisabet och Maria. Det är i den lovsång Maria stämmer upp i, Magnificat, lovsången som börjar med de berömde orden:
Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud min frälsare. Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.
(Lukasevangeliet 1:46–48)
I den sången finns det faktiskt några rader som även talar om avståndstagande. Det är när Maria säger om Herren:
Han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner […] och rika skickar han tomhänta bort.
(Lukasevangeliet 1:51–52, 53)
Så visst finns det ett avståndstagande. Men det hänger samman med att Gud bejakar det och dem som oftast annars brukar förnekas. Gud skingrar dem som har övermodiga planer och störtar härskare från deras troner, eftersom Gud istället väljer att upphöja de som är små och ringa. Gud skickar de rika tomhänta bort, eftersom Gud väljer att istället prioritera och bejaka de hungriga och mätta dem med sina gåvor.
Så nu tänkte jag att vi ska ta någon minut och fundera för oss själva om detta att bejaka:
Vad vill du bejaka i dag? …
Vad vill du bejaka i din omgivning? …
Vad vill du bejaka i den kristna tron? …
Och så kanske den allra svåraste frågan: Vad vill du bejaka hos dig själv? …
I Jesu namn: Amen!