21 dec Att säga ja till Gud – bibelreflektioner i adventstid
Bibelreflektioner av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 21 december 2014
Fjärde söndagen i advent: Herrens moder
Denna predikan utgörs av reflektioner över tre av de föreslagna bibelläsningarna för fjärde söndagen i advent: den gammaltestamentliga läsningen (Jesaja 40:9–11), episteln (Romarbrevet 10:4–8) och evangeliet (Lukasevangeliet 1:46–55).
Jesaja 40:9–11
Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud, Sion, ropa ut ditt glädjebud med hög röst, Jerusalem. Ropa, var inte rädd, säg till Judas städer: Er Gud kommer! Herren Gud kommer i all sin styrka, han härskar med mäktig arm. Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt.
Fångenskapen långt därborta i Babel började närma sig sitt slut. Något nytt var på väg att ske. När babylonierna för en dryg generation sedan hade kommit och förstört Jerusalem och fört bort en stor del av befolkningen hade bara de allra fattigaste lämnats kvar i staden. Utan någon rådgivare, och utan någon hjälp hade dessa fattiga lämnats åt sitt öde i en stad som tömts på allt. Hur hade dessa människor över huvud taget överlevt? Men de hade gjort det. Trots allt. I detta mörker utan ljus, i denna tillvaro utan framtid, i denna plundrade och förintade stad hade de hankat sig fram. Så som så många människor i världen tvingas göra: Hanka sig fram.
Men så kommer en Guds profet och talar till dem – dessa de fattigaste bland fattiga som lever totalt utblottade bland Jerusalems ruiner. Profeten säger att Jerusalem har anledning att framföra ett evangelium, ett glädjebudskap. Är det ett hån? Driver han med dem? Säger profeten bara så för att få dem att känna sig ännu mer värdelösa och förkastade och hopplösa? Men profeten står på sig. Han säger att just de har anledning att proklamera evangelium. Profeten ger dem tillgång till ett nytt ord – ett annat ord än hopplöshet; ett annat ord än förlorad framtid. Han säger till dem: ”Jerusalem, dotter Sion, ropa ut det goda budskapet, ropa ut evangeliet om att din Gud är på väg. Er Gud kommer!”
Gud kommer – till dem?! Vad skulle Gud ha för anledning att komma hit till denna gudlösa, sönderkrigade, fattiga spökstad? Detta var inte längre en ort för en gud, utan för vildåsnor och schakaler och demoner. Här fanns ju bara fattigdom och krossade drömmar.
Men profeten säger till dem: ”Ropa, var inte rädd, säg till Judas städer: Er Gud kommer.” Och Gud skulle inte komma ensam. Med sig skulle Gud ha ett folk. Till de övergivna i Jerusalem skulle Gud skulle ta med sig dem som en gång hade fördrivits från Jerusalem och som hade förts bort i fångenskap.
Ja, kanske var det egentligen framför allt just så Gud skulle komma till dem. Inte som ett andligt moln av härlighetsglans, utan som verkliga människor av kött och blod och erfarenheter och kapacitet att bygga upp staden igen – renovera de demolerade husen och murarna, få igång samhällsfunktionerna, och bygga upp Herrens förstörda tempel.
Men varför i Herrans namn valde Gud att komma till just dem, dessa eländiga stackare som det inte fanns mycket att hämta av? Ja, varför? Helt enkelt därför att Gud valde att göra så!
Det var på samma sätt och med samma nåd som när Mose en gång hade sagt till israeliterna: ”Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder.” (Femte Moseboken 7:7).
Och det var på samma sätt och med samma nåd som ängeln Gabriel blev sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen och sade till henne: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig. Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.” (Lukasevangeliet 1:26/27, 30)
Och med det barn Maria skulle föda kom Gud till jorden med sitt erbjudande om fred (Lukasevangeliet 2:34). Så varför valde Gud att komma med detta fredserbjudande just till oss? Ja, varför? Helt enkelt därför att Gud valde att göra så.
*******
Romarbrevet 10:4–8
Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig. Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver Mose: Den människa som håller buden skall leva genom dem. Men den rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus – eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det som vi förkunnar.
”Kristus är slutet på lagen…” Det lilla grekiska ord som i vår översättning har översatts med ”slut”, betyder framför allt ”mål”, och till och med ”syfte”. Det är alltså helt möjligt att översätta den här meningen: ”Kristus är lagens syfte och mål.” I Kristus kastas inte torah (”lagen”) bort. Den boksamling vi brukar Gamla testamentet slängs inte bort i Kristus. Tvärtom! Den är i allra högsta grad giltig och levande. Kanske skulle vi rentav kunna gå så långt att säga att Kristus gör torah giltig och levande för oss.
När aposteln Paulus skriver att Kristus är slutet eller målet eller syftet med torah, tänker jag att Kristus är för torah ungefär vad slutkapitlet är för en Agatha Christieroman. Där samlar Miss Marple eller Poirot ihop de misstänkta och förklarar hur och varför och av vem som brottet begicks. Där, i privatdetektivens slutanförande, får alltihop sin mening och sin förklaring.
Kristus är slutet på lagen, ungefär som det upplösande slutkapitlet i en detektivroman. Romanens slutkapitel skulle hänga i luften och bli helt obegripligt utan de föregående kapitlen. Och de föregående kapitlen skulle i sin tur förbli olösta gåtor utan slutkapitlet.
Om du skulle ta och läsa en sådan där deckare från början till slut, och sedan skulle ta och läsa om hela rasket på en gång igen – när du nu vet vem som är mördaren – skulle du antagligen lägga märke till vissa händelser i berättelsen och förstå vikten av dem på ett annat sätt än vid den första genomläsningen, medan andra avsnitt skulle framstå som sidospår och som oviktigt eller mindre vidkommande.
Predikanten och bibelöversättaren Helge Åkesson skriver i sin översättning av den mening som ofta översätts ”Kristus är slutet av lagen” att ”Kristus är lags ande”. Kristus är så att säga hela bibelns själva andemening. Och när Paulus studerade torah, när han läste Guds ord i ljuset av Kristus, uppfattade han det som att torah var helt genomsyrat av Kristus. Paulus går till och med så långt att han skriver att i Kristus har Guds ord kommit oss så nära som något överhuvudtaget kan komma – i vår mun och i vårt hjärta; dvs. i vårt tal och i vår tanke och vilja.
Men lagen ger oss inte rättfärdighet om vi plockar bort Kristus från den. För lagen talar ju inte bara om frälsning, utan även om straff; den talar inte bara om meningsfullhet, utan även om fåfänglighet; den talar inte bara om liv, utan även om död. Lagen talar inte bara om nåd, utan även om dom. Men evangeliet, det goda budskapet, är att Kristus kom till oss och samlade in all denna fåfänglighet och dom i sig själv. Paulus skriver på ett annat ställe:
Kristus som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.
(Andra Korinthierbrevet 5:21)
Så Kristus samlade in allt torahs tal om död och dom i sig själv, och så blev han dödens och domens slut.
Men vad blev då kvar till Israel och folken av torah? Kvar blev löftena: löftena om liv, nåd och mening – de löften Maria sjöng om när hon hade tagit emot Guds levande ord i sin egen kropp; det levande ord som hon gömde och bevarade det i sitt hjärta.
*******
Lukasevangeliet 1:46–55
Maria sade: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”
Marias lovsång, Magnificat, har blivit ett stående inslag i den andaktsstund som kallas vesper eller aftonsång. Varje kväll stämmer tusentals kristna runtom på jorden in i Marias Magnificat när de firar aftonsång i kyrkor, kloster och enskilda andakter.
I Marias lovsång tecknas en modell för Guds handlande som sedan går igen i Lukasevangeliet. Gång på gång berättas det i Lukasevangeliet om hur de sista blir först och de första blir sist där Jesus går fram; hur den som har ansetts sig ha äganderätt till centrumpositionen avvisas, medan de som tryckts ut i mariginalerna lyfts in.
Detta Guds handlande i Marias son Jesus får i Lukasevangeliet sitt klimax i och med Jesu uppståndelse – det yttersta tecknet på att Gud har tänkt sig en annan politisk ordning än den rådande och invanda. Att döden inte kunde behålla Jesus i sitt grepp (Apostlagärningarna 2:24), och det kunde inte vare sig de politiska eller religiösa makthavarna heller, hur väldiga och mäktiga deras befogenheter var, hur mycket de än med lagar och vapen kunde styra och ställa med människors liv. Detta kunde de trots allt inte. De kunde inte behålla Jesus i sitt grepp, eftersom Gud hade beslutat att uppväcka honom från döden. Och det beslutet rådde de faktiskt inte på.
I det barn Maria bar och födde till världen uppenbaras Guds makt. Och i Marias son Jesus visar det sig att Gudomens makt inte är en förtryckande makt ovanifrån som med lagar och vapenvåld tvingar sig på, utan en makt underifrån. Det är en makt som underminerar de rådande tvingande systemen genom kärlek.
Vad var det som fick den tidiga kyrkan att växa så explosionsartat? Inte var det några imponerande kyrkobyggnader, för några sådana hade de första kristna verkligen inte. Och inte heller var det möjligheten att påtvinga människor kristendomen genom regler och förordningar och statskyrkosystem, för den möjligheten hade de inte.
Jag tror att det istället var att i deras sammankomster delade de bordsgemenskap med varandra oavsett köns-, nations- eller klasstillhörighet, eftersom de bara hade ett enda bröd och en enda bägare vin att dela på. I deras församlingar kunde lika gärna en genomfattig slav vara biskop och församlingsledare som någon fri ur överklassen, eftersom det i Kristus varken fanns slav eller fri. Och de övergav inte de sjuka och fattiga, utan stannade kvar hos dem. Det var inte med lagar och förordningar, utan med sina egna liv och sin praktik som de kristna församlingarna underminerade imperiets rådande förutsättningar. Och i detta fanns en attraktionskraft. Här fanns något nytt, något annorlunda – kärlekens makt.
Det som kännetecknade dessa tidiga kristna församlingar var den kärleksmakt som underminerade imperiet – en kärleksmakt som verkar genom de undanskuffade människor som inte har några andra maktmedel än de som finns i detta att komma samman och dela brödet, bönen och ordet med varandra – tvärs över sociala eller kulturella gränser. Det är också i denna tanke om en annan politisk ordning än den som furstar och herremän privilegieras av som den tidiga förföljda kristna kyrkan i Jerusalem lever och verkar när den i Lukas andra bok Apostlagärningarna ber:
”Härskare, du som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer, du som har låtit den heliga anden säga genom vår fader David, din tjänare: Varför förhäver sig hedningarna, varför smider folken fåfänga planer? Jordens kungar träder fram och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde. Ja, de har sannerligen gaddat sig samman här i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, hedningarna och Israels folk, alla har de gjort vad din makt och ditt beslut hade förutbestämt. Se nu hur de hotar oss, Herre, och ge dina tjänare frimodighet att förkunna ditt ord. Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.” När de hade slutat be skakade marken där de var samlade, och alla fylldes av den heliga anden och förkunnade frimodigt Guds ord.
(Apostlagärningarna 4:24–31)
De fylldes av Guds livgivande Ande och blev bärare av Guds ord – såsom en gång Maria när hon sade sitt Ja till Guds erbjudande att få bära Guds frälsande och befriande ord Jesus Kristus in i världen.
Så blir Maria en förebild för Guds församling. Men inte i första hand genom att säga ”Nej” till allt och alla, och inte genom att driva fram förbud och begränsningar, utan att – som Maria – säga ”Ja” till Gud, och på så sätt förlösa Guds livgivande ord in våra egna liv, och in i världen, överallt där mörkrets, våldets, hatets och misstänksamhetens makter ännu ser ut att ha övertaget.