20 nov ”Jag var nära, jag var där” – en predikan om Jesus som domare
Predikan av Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 20 november 2016
Domssöndagen: Kristi återkomst
Daniel 7:9–10
I en syn om natten såg jag, Daniel, tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld. En ström av eld flöt fram från platsen där han satt. Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom. Så tog domare plats och böcker öppnades.
Johannesevangeliet 5:22–30
Jesus sade: ”Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.
Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.”
Jag la mig på marken
Och tackade himlen
Att vi fick stiga i land
Att vi fick känna sanden
Nu kan vi säga
Att vi har varit på jorden
Jag var nära
Jag var där
(Laleh, ”En stund på jorden”)
Det är domssöndag. Och jag tänker mig att man skulle kunna formulera den bärande tanken i kristen föreställning om Kristi återkomst i härlighet för att döma levande och döda så här:
På den yttersta dagen ska inte bara Laleh eller någon annan av oss kunna säga det, utan även Herren själv ska säga: ”Jag var där, hur underbart var det. Hur underbart var inte träden och blommorna, värmen och vinden, hur underbar var inte skapelsen, livet, kärleken, vetenskapen, kulturen… Jag var där.”
Men allt som kunde ha varit underbart var inte bara underbart, för där fanns också missnöjet, misstron, striderna och föraktet; miljöförstöringen och överexploateringen av jordens resurser; de besuttnas förtryck mot djur och människor. Och Herren har även all anledning att också om detta säga: ”Jag var där. Jag såg det. Jag drabbades av det. Jag led under det. Jag var där.”
I dagens evangelietext från Johannesevangeliet berättas det om Sonen (dvs. Kristus) som har fått makten att döma levande och döda – till liv eller till dom. Det här avsnittet föregås av en serie händelser som Johannes berättar om i avsnittet som föregår dagens evangelietext.
Det börjar vid Betesdadammen i Jerusalem. Området runt dammen hade blivit en samlingsplats för stadens alla sjuka, blinda, lama och lytta. Det fanns nämligen en legend som sade att vattnet i dammen var undergörande. Ibland började vattnet att svalla – kanske trodde de att det var en ängel som då steg ner i vattnet för att ta sig ett bad. Och den av alla dessa sjuka, blinda, lama och lytta som först hann ta sig ner i den stund som vattnet började svalla, hade en chans att bli helad.
Så trodde de, och bland alla dessa som låg där och väntade på miraklet fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.
Trettioåtta år av skam över att behöva sitta där och tigga.
Trettioåtta år av besvikelse över att det alltid var någon annan som hann före ner i vattnet.
Trettioåtta år av ett människoliv som runnit bort i tröstlös väntan.
Så kommer Jesus dit och säger till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Och genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.
Hur underbart var det!
Men – för livet har väl lärt de flesta av oss att det ju alltid dyker upp ett men – det hela hände på en sabbatsdag; den vilodag av veckans sju dagar då inget arbete skulle utföras. Och där går nu den helade mannen glad i hågen på sina friska ben och med sin bädd under armen, bara för att stöta på några som inte alls var öppna och mottagliga för att se det underbara och vackra i det som hade hänt, och som faktiskt inte heller kunde se sabbatens skönhet, utan de förminskar alltsammans. Just där och då, när det hade varit på plats med ett ”Halleluja” eller ”Hur underbart!” är det enda de kommer på att säga: ”Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd.”
Deras kommentar var väl i sig inte så grov. Men likväl var det ett sådant där uttalande som folk slänger ur sig mekaniskt, därför att man är fastlåst i sin egen trånga tolkningsvärld.
Så även om kommentaren i sig inte var så grov var den kanske ändå släkt med de grova kommentarer och snabba domar över allt och alla som våra sociala medier smutsas ner med dagligen:
De snabba kommentarerna; de tanklösa domarna som folk skickar iväg till höger och vänster utan att blinka, utan att vare sig använda sitt hjärta eller sin hjärna – i alla fall inte den delen av hjärnan som ägnar sig åt så tråkiga saker som att ta in flera perspektiv, samla på sig bakgrundsfakta eller försöka följa ett resonemang som tar längre tid än trettio sekunder.
Nåväl, tillbaka till historien: ”Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd.” Och sedan ägnar de all sin kraft åt att ta reda på vem som hade orsakat att detta onda kunde ske. Och till slut lyckas de luska ut att det var Jesus och de lyckas även få tag på honom.
Men när de väl hittar Jesus är de inte det minsta intresserade av att höra med honom varför han på sabbaten hade botat mannen som hade varit sjuk i trettioåtta år, för de har redan dömt Jesus. Och Johannes skriver: ”Nu började de förfölja Jesus, eftersom han hade gjort detta på en sabbat.”
Men Jesus säger till dem: ”Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag.” Fast då blev de bara ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara (som de tolkade det) upphävde sabbatsbudet (vilket inte var sant), utan också för att han påstod att Gud var hans far och därmed jämställde sig med Gud.
Och då svarar Jesus dem och säger:
Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen.
Och därmed har vi nått fram till det bibelavsnitt vi läste tidigare, om att Fadern har överlåtit domen åt Sonen, men att Sonen dömer rättvist, eftersom han inte följer sin egen vilja, utan Guds vilja – den Gud som sände sin enfödde Son till världen eftersom Gud älskar världen.
Och vad är det för vilja? Ja, enligt Jesus (åtminstone enligt Johannes) är det viljan som finns hos den som ser och uppreser en som har varit sjuk i trettioåtta år.
Det är viljan hos den som skänker nya livsmöjligheter åt någon som har lärt sig att inte kunna se något annat än hopplöshet.
Det är viljan hos den som har fantasi och förmåga att använda Guds förordningar inte till att förminska och förtrycka vare sig människor eller något annat i skapelsen, utan att istället bruka dem till att ge världen färg och mening.
Det är en vilja till liv. Det är en vilja till att människor ska få kraft och livsmod att resa sig upp från sina lidandes bäddar och gå. Den viljan är det.
Den viljan var det som verkade vid Betesdadammen i Jerusalem den där sabbatsdagen. Och jag vill tro att det är Guds vilja vid världens alla Betestadammar. Jag vill tro att det är Guds vilja på alla platser och i alla sammanhang där människor är bundna i förkrympande omständigheter eller i politiskt, socialt eller religiöst förtryck.
Och i det Jesus säger här i Johannesevangeliets femte kapitel verkar det inte heller vara någon annan vilja än just den som ska gälla också när domen faller på den yttersta dagen. Så uppfattar i alla fall jag det som Jesus säger i dagens evangelietext.
Så heter det i dagens evangelietext att Gud har gett sin Son makt att hålla dom eftersom han är Människosonen. Men vad menas med Människosonen? Det är något som Jesus kallar sig själv i alla fyra evangelier i Nya testamentet, och bakgrunden finns antagligen i Daniels bok i Gamla testamentet.
Daniels bok kom troligtvis till under en av de mest kritiska och värsta perioderna i judarnas historia. Landet behärskades då av den hellenistiske kungen Antiochos IV Epifanes, och han drev en hård politik som i stort sett gick ut på att utplåna och förinta judarna.
Och i Danielsbokens sjunde kapitel, som domssöndagens gammaltestamentliga läsning utgör en liten bit av, finns en märklig vision eller syn eller dröm eller uppenbarelse beskriven: Daniel ser hur väldiga monster och vidunder härskar på jorden. men så visar sig ”en uråldrig man” som sätter sig på sin tron för att reda i allt detta kaos, och för att hålla dom. Och sedan står det så här:
Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människoson kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk måste tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.
(Daniel 7:13–14)
Därefter förklaras den här uppenbarelsen för Daniel: Gud har sett sitt folks lidanden, nöd och förtryck under dessa monsterkungar som försökt att utplåna dem. Och Gud ska ge makt åt sitt förtryckta folk. De ska resa sig. Det är detta förtryckta och närapå utplånade judiska folk som är Människosonen i drömmen, och ”herradömet, väldet och storheten hos rikena under himlen skall ges åt det folk som är den Högstes heliga. Deras rike skall vara ett evigt rike, som alla välden kommer att tjäna och lyda.”
Så i Danielsboken är alltså Människosonen en bild för Israels folk som var nära att förintas av ”vilddjuret” kung Antiochos, men som skulle resa sig, triumfera och ta över herraväldet i världen. Och naturligtvis skulle vi nu kunna ägna mycket tid åt att samtala om hur det finns något djupt problematiskt med sådana här nationalistiska förväntningar. Även om vi kan förstå dem i ljuset av det förtryck folket utsattes för, så tror åtminstone jag att en alltid bör lyssna på varningsklockorna varje någon gång börjar åberopa den egna nationen.
Men i tiden mellan Danielsebokens tillkomst och Jesu tid mediterade de skriftlärda rabbinerna över den här texten, och de kom att uppfatta Människosonsgestalten mindre som själva nationen och mer som en specifik person. Och så utvecklades (bland annat med utgångspunkt i Danielsbokens text om Människosonen) hoppet om en frälsargestalt, en Messias, som skulle träda fram vid tidens slut. Och det är i denna tolkningstradition Jesus står.
Så när Jesus använder titeln Människosonen om sig själv verkar han mena att det är en specifik, utvald person som har kommit för att frälsa och återupprätta de bundna och förtryckta. Som när han nu säger att det är han har fått makt att hålla dom eftersom han är Människosonen.
Men det finns i Jesu uppfattning om Människosonen ytterligare ett tydligt drag kvar från Danielsbokens vision, nämligen inte bara det att Människosonen ska ta över riket och att hans välde aldrig skall ta slut, utan även att Människosonen är den förtryckta och förkastade. Och det är också där Människosonen Jesus visar sig: bland de åsidosatta, de föraktade, de trasiga och, som i just det här bibelavsnittet som vi läste en bit ur, också själv är utsatt för hån, förföljelse och våld.
Den som av Gud har fått makt att utföra dom för att han är Människosonen, är den som, för att låna orden från en gammal hymn från kyrkans äldsta tid, ”ägde Guds gestalt, men som inte vakade över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog gestalten hos en slav och blev som en av oss” (Filipperbrevet 2:6–7).
Domaren av levande och döda – domaren av allt som har varit, är och ännu skall komma – är den som blev utblottad på allt, utom på förmågan att kunna älska.
Den domaren skulle, mer sanningsenligt än någon annan av oss, kunna sjunga:
Jag vann över bergen
Jag delade på havet
Jag var den starkaste av oss
Men den svagaste ändå
Jag fick hålla dig i handen
När du fick lämna dina drömmar
Och försonas sen med tiden
Jag fick se dig
Vi skulle kunna formulera det kristna hoppet om Kristi återkomst och den yttersta domen så här:
En dag ska allt ställas till rätta så det skriker om det, men den domen över mitt och ditt och hela världens liv utförs av den som i evigheters evighet bär kärlekens sår på sin panna, sina händer och fötter och sin sida – kärlekens sår som i all evighet blöder för världens skull.
Hur det över huvud taget kan vara möjligt att kombinera fullkomlig rättvisa med fullkomlig nåd och kärlek övergår mitt förstånd. Men som tur är, är det någon helt annan än jag eller du som fått uppdraget att reda i det.
Eller som 1600-talspoeten Lasse Lucidor uttryckte saken – han som liksom aldrig lyckades få någon riktig ordning på sitt liv, och som slutade sina dagar i en duell utanför en krog i Gamla Stan:
Domen fruktar jag väl stort
Eftersom jag illa gjort
Men den trösten jag ej glömmer
Att min broder Jesus dömer
(Sv. Ps. 620 vers 6)