Jesus är frågan – en predikan om hur Kristus visar sig

16 okt Jesus är frågan – en predikan om hur Kristus visar sig

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 16 oktober 2016
Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet: Samhällsansvar

 

Femte Moseboken 24:17–22
Mose sade: Du skall in­te vränga rätten för in­vand­ra­ren el­ler den fa­derlöse, och en änkas kläder skall du in­te ta som pant. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egyp­ten och att Her­ren, din Gud, be­fri­a­de dig däri­från. Därför ger jag dig den­na be­fall­ning att följa.

Om du glömmer en kärve när du skördar din åker, skall du in­te gå till­ba­ka och hämta den ut­an lämna kvar den åt in­vand­ra­ren, den fa­derlöse och änkan. Då skall Her­ren, din Gud, välsig­na dig i allt du gör. När du har sla­git ner di­na oli­ver skall du in­te söka ige­nom gre­nar­na ef­ter fler ut­an lämna det som är kvar åt in­vand­ra­ren, den fa­derlöse och änkan. När du har ploc­kat dru­vor­na i din vingård skall du in­te göra någon ef­terskörd ut­an lämna det som är kvar åt in­vand­ra­ren, den fa­derlöse och änkan. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egyp­ten. Därför ger jag dig den­na be­fall­ning att följa.

 

Psaltaren 40:14–18
Jag ber dig, Her­re, be­fria mig! Her­re, skyn­da till min hjälp! Skam och smälek må drab­ba al­la som vill beröva mig li­vet. Låt dem vi­ka till­ba­ka med vanära, de som vill mig ont. Må de ry­sa av skam, de som nu skrat­tar hånfullt åt mig. Men al­la som kom­mer till dig skall jub­la av glädje över dig. De som läng­tar ef­ter din hjälp skall all­tid säga: ”Her­ren är stor.” Jag är be­tryckt och fat­tig. Her­re, skyn­da till mig! Min hjälp och min rädda­re är du. Min Gud, dröj in­te!

 

Jakobsbrevet 2:1–8
Mi­na bröder, gör in­te skill­nad på människor, ni som tror på vår förhärli­ga­de her­re Je­sus Kristus. Tänk om det i er sy­na­go­ga kom­mer in en man med guld­ring­ar på fing­rar­na och vi­ta kläder och sam­ti­digt en fat­tig man i smut­si­ga kläder. Om ni då ba­ra har ögon för den finklädde och säger till ho­nom: ”Här är en bra plats för dig”, men till den fat­ti­ge: ”Ställ dig där bor­ta”, el­ler ”Sätt dig på gol­vet vid mi­na fötter” – gör ni då in­te åtskill­nad och fäller orätta do­mar?

Hör på, mi­na kära bröder: har in­te Gud ut­valt dem som är fat­ti­ga i värl­dens ögon och skänkt dem trons skat­ter och arvsrätt till det ri­ke han har lo­vat dem som äls­kar ho­nom? Ändå vi­sar ni förakt för den fat­ti­ge. Är det in­te de ri­ka som förtryc­ker er och släpar er till dom­sto­lar­na? Är det in­te de som smädar det härli­ga namn som har ut­ta­lats över er?

Om ni upp­fyl­ler la­gens kungs­bud, det som en­ligt skrif­ten ly­der: Du skall äls­ka din nästa som dig själv, då gör ni rätt.

 

Lukasevangeliet 19:1–10
Jesus kom in i Je­ri­ko och gick ge­nom sta­den. Där fanns en man som het­te Sac­ka­i­os, och han ha­de hand om tul­len och han var rik. Han vil­le gärna se vem den­ne Je­sus var men kun­de in­te för folk­mas­san, för han var li­ten till växten. Han sprang i förväg och klätt­ra­de upp i en sy­ko­mor för att kun­na se ho­nom, ef­tersom han skul­le gå förbi där. När Je­sus kom dit såg han upp mot ho­nom och sa­de: ”Skyn­da dig ner, Sac­ka­i­os, i dag skall jag gästa ditt hem.”

Sac­ka­i­os skyn­da­de sig ner och tog emot ho­nom med glädje. Al­la som såg det mum­la­de förar­gat: ”Han har ta­git in hos en syn­da­re.” Men Sac­ka­i­os ställ­de sig upp och sa­de till Her­ren: ”Hälf­ten av vad jag äger, her­re, skall jag ge åt de fat­ti­ga. Och har jag pres­sat ut peng­ar av någon skall jag be­ta­la igen det fyr­dub­belt.” Je­sus sa­de till ho­nom: ”I dag har rädd­ning­en nått det­ta hus – han är också en son till Ab­ra­ham, och Människo­so­nen har kom­mit för att söka ef­ter det som var förlo­rat och rädda det.”

 

Har du hört den om söndagsskolläraren som frågade ett barn: ”Vad är det som har lång brun svans och hoppar bland trädens grenar?” Och barnet svarade: ”Jag skulle gissa på en ekorre, men eftersom det är du som frågar är väl svaret Jesus.”

Ibland kan vi säga lite ironiskt när vi blir trötta på tjatiga predikanter som kommer med alltför snabba lättköpta svar: ”Jesus är svaret, Jesus är svaret – men vad är frågan!?”

Idag tänkte jag vara just en sådan där tjatig predikant och säga att jag vill tro att Jesus är svaret; svaret för vår värld idag; svaret för vårt samhälle idag – men faktiskt inte bara svaret, utan även frågan.

I den föreslagna psaltarpsalmen för den här söndagen finns en bön som har kommit att bli en av de mest citerade bönerna ur Bibeln. Den inleder nämligen nästan varje bönestund i det som kallas tidegärdsbönerna – om än i en delvis annan formulering än den som finns i vår nuvarande svenska översättning. Och i tidegärden lyder bönen så här:

Gud, kom till min räddning! – Herre, skynda till min hjälp!

Enligt kristen bekännelse kommer Gud oss till mötes i Jesus Kristus. Och då tänker jag att vi skulle kunna ta en stund nu och fundera på hur Kristus visar sig – i vilken skepnad Kristus kommer – i de tre bibeltexter vi just har läst. Jag tänker mig att en stor anledning till varför vi över huvud taget läser Bibeln tillsammans här i kyrkan är ju för att se var och hur och vem Kristus är för att vi förhoppningsvis ska ha lite lättare att känna igen honom i våra egna vardagsliv.

 

Gud, kom till min räddning! – Herre, skynda till min hjälp!

Hur kommer Kristus till frälsning i dagens gammaltestamentliga text från Femte Moseboken? I vad för slags skepnad skyndar Herren till hjälp?

Kommer han inte som invandraren, den faderlöse och änkan? Kommer han inte som den som inte har något socialt skyddsnät annat än att hoppas på att de bofasta i landet inte ska behålla för sig själva också den där extra sädeskärven som de faktiskt skulle kunna undvara?
…eller de där sista oliverna de faktiskt inte behöver eftersom de faktiskt redan har tillräckligt många.
…eller de sista druvorna.

Kristus kommer som invandraren, den faderlöse och änkan för att väcka dem i förståelsen att deras största brist är deras överflöd. Överflödet är deras största brist så länge de girigt vaktar på detta överflöd och behåller det för sig själva.

Som en invandrare kommer Kristus till synes som en fråga och ett problem som stör och rubbar den uppbyggda välfärden. Men därmed kommer Kristus också som svaret som väcker minnet hos dem om deras egen upplevelse av frälsning och befrielse från utsattheten:”Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud befriade dig därifrån.”

 

Gud, kom till min räddning! – Herre, skynda till min hjälp!

Hur kommer Kristus till frälsning i dagens episteltext från Jakobsbrevet? I vad för slags skepnad skyndar Herren till hjälp?

Jakob ger oss en nyckel var vi ska söka. Han berättar ju om vilka Gud har utvalt, nämligen de som är fattiga i världens ögon. Och vem är det enligt Nya testamentet som är Guds utvalde framför andra – den i vilken och genom vilken han har utvalt oss? Jo, Kristus!

Så i texten från Jakobsbrevet, kommer inte Kristus till frälsning in på den där gudstjänsten i synagogan som en fattig man i smutsiga kläder?

Den gamle kyrkofadern och store predikanten Johannes Chrysostomos (”Guldmunnen”) sa så här en gång i en predikan.. Jag vet inte var han höll den. Kanske var det vid en nattvardsgudstjänst i Domus Aurea. den vackra och överdådiga Gyllene Kyrkan i Antiokia i Syrien. Guldmosaikerna glittrade i oljelampornas sken; de gyllene diamantprydda nattvadskärlen glimmade på altarbordet där de stod uppställda på vita linnedukar; kören missade inte en endaste ton i den perfekt inövade liturgin, prästerna var klädda i sina färggranna mässhakar av dyrbaraste siden, i kyrkan där nu församlingen var samlad för att fira Kristi kropps mysterium i nattvarden. Och då säger Johannes så här i sin predikan:

Vill du hedra Kristi kropp? Förakta då inte hans nakenhet. Du får inte hedra Kristus här i kyrkan genom att klä honom i sidenkläder och sedan gå förbi honom oklädd och frusen där utanför. Ty han som sade: Detta är min kropp och med ordet bekräftade handlingen, han sade också: Jag var hungrig och ni gav mig att äta och: Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Kristus behöver inga kläder utan ett rent sinnelag, men hans kropp behöver stor omvårdnad. …

Ty vad är det för nytta med att Herrens bord är fullt av gyllene kärl, om han själv förgås av hunger? Mätta först den hungrande, och smycka sedan hans bord med ditt överflöd. Gör du en gyllene bägare, men räcker honom inte en bägare vatten? Och vad är det för mening med att lägga guldvävda dukar på bordet, men inte ge honom nödtorftiga kläder? Vari ligger behållningen? Säg mig: Om du såg någon lida brist på mat och lämnade honom i hans svält för att pryda bordet med guld, skulle han då tacka dig? Skulle han inte snarare vredgas på dig? Och om du såg honom klädd i trasor och darrande av köld och i stället för att ge honom din mantel lät uppföra gyllene pelare till hans ära – skulle han då inte tro att han förlöjligades och utsattes för största övermod. …

Detta säger jag inte för att förbjuda sådana prydnader utan för att sådant skall göras tillsammans med det andra, ja, jag uppmanar till att det görs före det andra. …

Försumma alltså inte din lidande broder medan du pryder ditt hem, ty han är ditt tempel som är värdefullare än ditt hem. (Homilia in Matthaeum 50)

”Din lidande broder är ditt tempel.” Så kommer inte Kristus till frälsning i texten i Jakobsbrevet som en fattig man i smutsiga kläder?

Han kommer till synes som en fråga och ett problem – som stör gudstjänstfriden – men också som svaret som genom denna fattiga och smutsiga gudstjänstdeltagare säger: ”Se, just här är trons skatter gömda: i mötet med denna fattiga och smutsiga. Här finns trons skatter också för er. Här finns er arvsrätt till himmelriket.”

 

Gud, kom till min räddning! – Herre, skynda till min hjälp!

Hur kommer Kristus till frälsning i dagens evangelieläsning ur Lukasevangeliet – i berättelsen om Sackaios?

Kommer han inte som ett trött och brokigt vandringssällskap – som pilgrimer som inte har någonstans att vila sina huvuden på sin vandring mot den heliga staden?

Nyfiken hade Sackaios klättrat upp i sykomoren för att få en glimt av denne annorlunda snickarson som med sitt anhang av alla möjliga och omöjliga människor drog genom landet. Sackaios ville få en glimt av honom, men hade kanske inte förutsett de konsekvenser detta skulle få för honom och för hans fortsatta livsinriktning. För Jesus stannar ju vid Sackaios utkiksplats och säger till honom: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.” Och det är ju väldigt fräckt.

Med vilken rätt tar sig Jesus friheten att bjuda hem sig själv till Sackaios hus? Jo, med gudomlig rätt! Eller rentav med gudomlig nödvändighet. För här använder författaren Lukas ett av sina absoluta favoritord. Ett ord som betyder ”måste”, eller ”det är nödvändigt att”, eller det är ”tvunget att” och som Lukas använder gång på gång på gång i sin bok om Jesus för att säga att allt det Jesus och sade följde Guds rådslut, Guds plan, Guds mening, Guds eviga vilja.

Nu står alltså Jesus framför trädet där Sackaios sitter uppklättrad och säger till honom: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag måste jag gästa ditt hem. Just idag är det tvunget att jag gästar ditt hem. Just idag är det nödvändigt att jag gästar ditt hem.”

Nödvändigt för vem? För Jesus? Jo, kanske det – han och hans stora vandringssällskap var väl trötta efter en lång dags vandring och behövde väl någonstans att få vila; smutsiga och behövde någonstans att få tvätta sig; hungriga och törstiga och behövde få något i sina tomma magar. Och i så fall var ju Sackaios det bästa valet att sikta in sig på – han om någon hade ju faktiskt ett överflöd av allt.

Så Jesus är – när han och hans stora följe av vandrare besöker Jeriko – frågan. Han är frågan till Sackaios som lyder: ”Här är vi, trötta, smutsiga, hungriga, törstiga – vad ska du göra åt det?” Även om det är en fråga som inte ens är framställd som en fråga, utan snarare som ett faktum: ”Här är vi, trötta, smutsiga, hungriga, törstiga, så det är nödvändigt att du låter oss få gästa ditt hem idag.” Och – visar det sig ju när Sackaios faktiskt öppnar sitt hem – Jesus är svaret.

Han säger: ”I dag har räddningen nått detta hus.” För när Sackaios släpper på sitt eget materiella välstånd till förmån för dessa trötta, smutsiga, hungriga och törstiga vandrare påminns han om det som både han och andra hade glömt bort, eller förträngt eller gömt undan långt under högen av alla pengar och ägodelar och materiella förmåner som han hade samlat på sig under årens lopp och som han antagligen ansåg sig ha rätt till… Men djupt där under den enorma högen låg fortfarande attesten kvar som efter alla år under den enorma välståndshögen äntligen åter kunde komma i dagen – attesten på vilken den stod: ”Sackaios – son av Abraham”.

Och det är ju liksom en av de sakerna Lukasevangeliet handlar om. Jesu egen mor sätter det temat när hon redan i Lukasevangeliets inledningskapitel sjunger att Gud håller sina löften att ”förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid” (Lukasevangeliet 1:54–55).

Så det var liksom inte bara nödvändigt för de uttröttade vandrarna att få besöka Sackaios hem. Det var även nödvändigt för Sackaios att öppna sitt hem och ta emot dem. Det var hans möjlighet att få upptäcka att även han hade del i Guds löften om förbarmande över Abrahams barn, och att han alltså själv också tillhörde detta pilgrimsfolk av Abrahams välsignade barn som inte har någon varaktig stad på jorden, men som tillsammans delar Kristi smälek – en gemenskap av pilgrimer som är kallade att göra gott och att dela med sig, och så söker och väntar på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt (Hebreerbrevet 11:8-16; 13:14-16).

 

Gud, kom till min räddning! – Herre, skynda till min hjälp!

Var och hur kommer den Gud som har blivit människa i Jesus Kristus till oss i vårt samhälle i dag? Vad tror du? Här i min predikan har jag påstått – eller åtminstone föreslagit – att det skulle kunna vara så att Guds frälsning Kristus i Femte Moseboken kommer som en invandrare, i Jakobsbrevet som en fattig trashank och i berättelsen om Sackaios som ett trött och hungrigt vandringssällskap som kräver att få mat och husrum.

Det är vad jag nu har påstått. Men om, och i så fall hur och på vilket sätt, det eventuellt skulle betyda något för dig som Jesu Kristi lärjunge och efterföljare i vårt samhälle idag, det får du fundera på!