23 jan Jesus skapar tro – en predikan om kvinnan vid Sykars brunn, del 2
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 21 januari 2022
Tredje söndagen efter trettondedagen: Jesus skapar tro
Johannesevangeliet 4:27–42
I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden och sade till folket där: ”Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?” De gick ut ur staden för att söka upp honom. Under tiden sade lärjungarna till honom: ”Rabbi, kom och ät.” Han svarade: ”Jag har mat att äta som ni inte känner till.” Lärjungarna sade då till varandra: ”Kan någon ha kommit med mat till honom?” Jesus sade: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk. Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.”
Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”
Jesus var på vandring tillsammans med sina lärjungar och hade kommit till den samariska staden Sykar. Han stannade utanför staden. Han var törstig och slog sig ner vid en källa som kallades Jakobs källa eller Sykars brunn. Samtidigt skickade han sina lärjungar in till staden för att köpa mat. Då kom en kvinna ut till brunnen för att hämta vatten.
När lärjungarna kom tillbaka från staden blev de mäkta förvånade över att Jesus talade med en kvinna, men de brydde sig inte ens om att ta reda på vad Jesus och kvinnan hade att säga varandra.
I den här bibelberättelsen går Jesus långt utanför allt vad norm och anständighet heter, för vid den här tiden ansågs det otänkbart att en vuxen judisk man skulle prata med en kvinna offentligt. Det var knappt att det ansågs passande att en judisk man talade ens med en nära kvinnlig släkting eller familjemedlem, eller ens med sin egen mor, offentligt. Och att tala med en helt främmande kvinna var extremt opassande.
Till råga på allt tillhörde kvinnan Jesus samtalade med ett annat folkslag än han själv. Jesus var jude, hon var samarier. Därmed hade hon en annan religion, en annan tro, än Jesus och hans lärjungar. Jesus var stadigt rotad i den mosaiska, judiska religionen, och judarna ansåg att samariernas religion var en avart och förvanskning av den sanna tron. Och samarierna ansåg detsamma om judarnas religion. Så när Jesus samtalar med kvinnan vid Sykars brunn är det ett otroligt utmanande tilltag.
På flera ställen i Nya testamentet står det att Jesu sätt att handla och vara, är exempel för hans lärjungar att ta efter (Johannesevangelet 13:15; Filipperbrevet 2:5; Första Petrusbrevet 2:21). Och jag tänker att det är en kallelse för kyrkan, den kristna gemenskapen, som säger sig vara Jesu efterföljare, att, vilket var vad Jesus gjorde när han samtalade med samariskan vid Sykars brunn, gå utöver normen genom att bryta med sådana konventioner och gränser som vi människor har satt upp för varandra, men som det kanske inte finns någon logik bakom.
För det finns ju egentligen logik i att en man inte skulle kunna tala med en kvinna offentligt. Det är ju bara något som har ”blivit”, men den som bröt mot en sådan norm väckte förvåning och ibland rentav ilska och förakt. Och hur många sådana ramar, gränser och begränsningar, som egentligen inte har någon logisk förklaring, sätter vi inte upp för varandra, och tvingar in människor i slutna system?
I dagens bibelberättelse ges vi ett exempel på hur Jesus ignorerade en sådan snäv ram, och jag tror att det ligger i vår kristna kallelse att i Jesu efterföljd identifiera och ifrågasätta sådana normer och strukturer som bara binder och förminskar oss och andra.
Kvinnan blev berörd av samtalet med Jesus. Ja, hon blev så pass berörd att hon lämnade sin kruka och rusade in i staden för att berätta för alla och envar om sitt möte med Jesus. Hon struntar i att en kvinna inte får tala offentligt. Hon har blivit så berörd av mötet med Jesus, så hon kan inte låta bli att berätta om det för andra:
Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort.
Och så fortsätter hon: ”Kan han vara Messias?” Och jag tänker att också i detta ligger det en lärdom för den kristna gemenskapen, församlingen. Hon kunde inte låta bli att berätta för andra om vad hon hade fått vara med om och vad hon hade upplevt i mötet med Jesus, men hon sade inte mer än vad hon själv kände att hon hade täckning för.
Hon är inte helt säker på vem han är. Hon är inte hundraprocentigt säker på att mannen som hade samtalat med henne vid brunnen verkligen är den utlovade Messias, trots han till och med hade sagt det rakt ut till henne. Så hon säger till byborna: ”Kan han vara Messias?” Hennes funderingar och osäkerhet hindrar henne inte att berätta vad hon har varit med om och upplevt, men hon säger inte mer än vad hon själv känner att hon helt ärligt har täckning för.
I slutet av den här berättelsen får ju de andra i Sykar själva träffa Jesus och många av dem kommer till tro på honom. Och då säger de till kvinnan:
Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.
Och jag tänker att också i det ligger det en lärdom för den kristna gemenskapen: Precis som invånarna i Sykar lyssnade på kvinnans vittnesbörd, kan vi få ta till oss av den undervisning och förkunnelse om Jesus som ges i kyrkans undervisning och förkunnelse. I församlingen kan det, så att säga, rentav finnas ett gemensamt språk för tron, med gemensamma formuleringar som vi instämmer i tillsammans i t.ex. gemensam psalmsång, lovsång, bön och trosbekännelse. Men: i allt detta behöver det också finnas plats och acceptans för det som är vars och ens personliga utformade tro. ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom…”
För den enas tro är ju aldrig den andras tro helt lik. Den enas möte och relation med Jesus och upplevelsen eller förståelsen av kristen tro är inte den andras dito. Det kan finnas det som är gemensamt för oss alla i kyrkan, för oss var och en som på något sätt uppfattar oss som Jesu lärjungar, men också det som skiljer min tro från din tro. Jag har mina tvivel, och du har dina. Jag tänker mig tron på ett sätt, och du tänker dig tron på ett annat sätt. Och det, tror jag, är precis som det ska vara.
Så kanske kan vi, som enskilda kristna och som trosgemenskap, av bibelberättelsen vi läst i dag utmanas – och uppmuntras…
…av Jesus att göra upp med sådana normer och konventioner i kyrka och samhälle som försnävar och begränsar.
…av kvinnan att frimodigt berätta om våra upplevelser av Jesus och tron, men inte säga mer än vi själva känner att vi har täckning för.
…av stadsborna att, om än inspirerade av andras vittnesbörd, söka och bejaka våra olika egna, personliga erfarenheter av tro.
Vi ber (just nu med gemensamma ord, om än säkerligen med olika uppfattningar om vad orden betyder för oss) dagens föreslagna psaltarpsalm:
Herre, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna. Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det djupaste hav. Herre, du hjälper både människor och djur. Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt. De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst. Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.
(Psaltaren 36:6–10)