Turistparadoxen – en predikan om reformationskampen

03 mar Turistparadoxen – en predikan om reformationskampen

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 1 mars 2015
Andra söndagen i fastan: Den kämpande tron

Första Moseboken 32:22–31
Un­der nat­ten steg Ja­kob upp, tog med sig si­na båda hust­rur och si­na båda sla­vin­nor och si­na el­va söner och gick över Jab­bok vid vadstället. Han lät dem gå över flo­den och lät föra över allt som tillhörde ho­nom. Ja­kob blev en­sam kvar. Då brot­ta­des en man med ho­nom tills da­gen gryd­de. När han såg att han in­te kun­de be­seg­ra Ja­kob slog han till ho­nom på höft­be­net, så att höften gick ur led när de brot­ta­des med varand­ra. ”Släpp mig”, sa­de man­nen, ”da­gen gryr!” Men Ja­kob sva­ra­de: ”Jag släpper dig in­te förrän du välsig­nar mig.” Han fråga­de ho­nom: ”Vad är ditt namn?” – ”Ja­kob”, sva­ra­de han. Då sa­de han: ”Ditt namn skall in­te läng­re va­ra Ja­kob ut­an Is­ra­el, ty du har kämpat med Gud och människor och seg­rat.” Ja­kob bad ho­nom: ”Låt mig få ve­ta ditt namn.” Han sva­ra­de: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsig­na­de ho­nom där. Ja­kob kal­la­de plat­sen Penu­el, ”ty”, sa­de han, ”jag såg Gud an­sik­te mot an­sik­te och ändå sko­na­des mitt liv”. När han lämna­de Penu­el såg han so­len gå upp. Och han hal­ta­de på grund av sin ska­da­de höft.

Andra Korinthierbrevet 6:1–10
Som Guds med­hjälpa­re upp­ma­nar jag er också att in­te kas­ta bort den nåd ni tar emot från Gud. Han säger ju: Jag bönhörde dig när stun­den var in­ne, jag hjälp­te dig på fräls­ning­ens dag. Nu är den rätta stun­den, nu är fräls­ning­ens dag.

Jag vill in­te va­ra till an­stöt för någon, ing­en skall kun­na anmärka på min tjänst. Som Guds tjäna­re vi­sar jag på allt sätt vad jag du­ger till: med stor uthållig­het un­der påfres­t­ning­ar, trångmål och nöd, un­der pry­gel, fång­en­skap och upp­lopp, un­der möda, va­ka och svält, med ren­het, kun­skap, tåla­mod och god­het, med he­lig an­de, upp­rik­tig kärlek, san­ning­ens ord och Guds kraft, med rättfärdig­he­tens va­pen till an­fall och försvar, i ära och vanära, med dåligt ryk­te och gott ryk­te. Jag kal­las vil­lolära­re men säger san­ning­en, jag är misskänd men ändå erkänd, jag är nära döden men ändå le­ver jag, tuk­tad men in­te till döds, plågad men all­tid glad. Jag är fat­tig men gör många ri­ka, jag har ingen­ting men äger allt.

Matteusevangeliet 15:2–28
Från Gennesaret drog sig Je­sus un­dan till området kring Ty­ros och Si­don. En ka­naa­ne­isk kvin­na från des­sa trak­ter mötte ho­nom och ro­pa­de: ”Her­re, Da­vids son, förbar­ma dig över mig! Min dot­ter plågas svårt av en de­mon.” Han gav hen­ne ing­et svar. Då gick hans lärjung­ar fram och bad ho­nom: ”Säg åt hen­ne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ro­par.” Han sva­ra­de: ”Jag har in­te bli­vit sänd till and­ra än de förlo­ra­de fåren av Is­ra­els folk.” Men hon kom och föll ner för ho­nom och sa­de: ”Her­re, hjälp mig.” Han sva­ra­de: ”Det är in­te rätt att ta brödet från bar­nen och kas­ta det åt hun­dar­na.” – ”Nej, her­re”, sa­de hon, ”men hun­dar­na äter ju smu­lor­na som fal­ler från de­ras her­rars bord.” Då sa­de Je­sus till hen­ne: ”Kvin­na, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stun­den var hen­nes dot­ter frisk.

”Den kämpande tron” är temat för gudstjänsten på andra söndagen i fastan. Förra söndagen var temat: ”Prövningens stund”, och nästa söndag handlar gudstjänsten om ”Kampen mot ondskan”. Tema med variationer alltså, eller egentligen kanske inte så mycket variation…

Det finns en historisk anledning till dessa teman för den första delen av fastetiden. För att hitta den anledningen får vi söka oss bak till förhållandena i den kristna kyrkan på 2-300-talen. Det är i den vevan som den kristna religionen börjar gå från sekt till kyrka; från underground-rörelse till etablerad organisation. Människor ansluter sig i tusental. Trots förföljelser och hot från myndigheterna går alltfler med i den kristna kyrkan.

En sak som lockade och gjorde starkt intryck på många var de kristnas obändiga tro på Guds rike – en tro som inte bara stannade vid ord, utan även omsattes i handling. När det vanliga vid den här tiden var att kasta sina oönskade barn på dynghögen plockade de kristna upp dem och adopterade dem. När pesten kom till en stad övergav inte de kristna staden, utan stannade kvar och tog hand om de sjuka och begravde de döda, trots risken att själva bli smittade.

Inspirationen till de kristnas handlingar kom från Jesu kärlekslära, vilken i sin tur byggde på – och var helt impregnerad av – visionen om Guds rike: visionen om en ny, jämlik samhällsordning som upprättade människan och återgav henne gudomligt värde, i kontrast mot det romerska imperiets principer om en ordning som upprätthålls med våld, vapenmakt och fruktan. Mitt i våldets och fruktans imperium gestaltade de kristna visionen om Guds rike i sina församlingar, som blev alltfler och allt större.

Den kristna kyrkan höll på att bli populär! Tids nog skulle ju till och med kejsaren inse fördelarna med kristendomen och hoppa på tåget – på gott och på ont. Det är ju i sig inte något fel att bli populär, men i det finns en överhängande risk att något väsentligt tappas bort på vägen.

Har du hört talas om den så kallade turistparadoxen? Tänk dig en idyllisk paradisö med en orörd natur. Eller tänk dig en genuin gammal stad med medeltida hus och små butiker som ägts och drivits av samma familjer i generationer. Så blir den där paradisön eller den där gamla staden ett populärt resmål eftersom många vill få uppleva det där genuina, unika som bara finns där. Problemet är att i samma takt som turisterna blir fler försvinner också det som de söker finna där. På paradisöns stränder behövs det kanske byggas en mängd turisthotell för att kunna ta emot alla besökare; och i gatorna och gränderna i den pittoreska staden slås de små gamla genuina butikerna ut av souvenirshoppar, vykortsstånd och växlingskontor.

På liknande sätt riskerade den kristna kyrkan nu att drabbas av turistparadoxen. När de döpta blev alltfler, och församlingarna allt större, ökade risken att kyrkans själva grundläggande vision förbleknade: visionen om en alternativ samhällsordning; visionen om ett annat sätt att vara gemenskap; visionen om Guds rike.

Därför utvecklades i den kristna kyrkan med tiden en dopskola som de som sökte sig till kyrkan behövde genomgå innan de döptes och togs upp i församlingens gemenskap på påsknatten. En sådan dopskola kunde pågå i över tre år!

Och vad dopkandidaterna fick sig till livs där var bland annat de ämnen och bibeltexter som vi i kyrkoåret ännu möter under fastetidens tre första söndagar, för de är så att säga rester från fornkyrkans dopundervisning.

Det som dopkandidaterna fick ta del av i undervisningen var alltså ett ganska kärvt budskap: Att bli en Jesu lärjunge är att tillsammans med församlingen dela och leva en vision – men det är en vision som ständigt kommer att stöta på både inre och yttre motstånd.

Metoden som fornkyrkans pedagoger satte upp för sitt församlingsutvecklingsprogram var kanske inte den vi själva skulle föreslå. Jag menar, om nu folk hade vänligheten att söka sig till kyrkan och vilja bli medlemmar, varför då göra det så besvärligt för dem?

Jag tror att en del av svaret är att det handlade om att göra såväl dopkandidaterna som kyrkans gamla medlemmar medvetna om församlingens gemensamma vision: Visionen om Guds rike – en annorlunda, omvälvande, jämlik samhällsordning; och att förbereda dopkandidaterna på följande: Att dela och leva den visionen är att vara indragen i en ständigt pågående kamp.

Den kämpande tro som fornkyrkans pedagoger tänkte på var nog inte enbart den enskildes personliga kamp kring tron: Mina personliga tvivel på Guds existens; min inre, personliga kamp med de existentiella frågorna. Vi kan tro och vi kan tvivla på Guds existens, men det som verkligen stod på spel då, och som väl också står på spel nu, är den radikala visionen om Guds rike, och risken att tumma på eller tappa bort den visionen.

Och eftersom den visionen inte handlar om något diffust jumbo-mumbo, utan om vår högst konkreta verklighet måste den kampen för Guds rike ta sig ständigt nya konkreta uttryck varhelst och närhelst Gudsrikesvisionen fördunklas eller ifrågasätts, vilket den ständigt gör både innanför och utanför kyrkan.

Kampen för Guds rike behöver ständigt föras varhelst människors och skapelsens värdighet sätts på spel. Det innebär även att den kristna församlingen inte en gång för alla kan slå sig till ro och tycka att nu har vi gjort vårt. Visionen ligger alltid framför oss, och betyder att vi som kyrka ständigt måste vara beredd på att reformeras.

För visionen om Guds rike kommer ständigt att ställa oss inför frågor och problem som vi tidigare inte ens tänkt på; inte ens förstått vara frågor eller sett vara problem. Och kring varje sådan nyväckt fråga blir det förstås en kamp – också med oss själva.

I urkyrkan var den nya frågan ickejudars rättigheter och plats i Guds förbund. Den frågan hade ju inte varit riktigt aktuell för de första lärjungarna som alla var israeliter. Den blev ju inte aktuell att ta itu med, eller ens inse att den var en fråga, förrän ickejudar började klappade på dörren och ville dela kyrkans tro på Jesus.

Ingen hade väl riktigt reflekterat ordentligt över den frågan tidigare, eller ens tänkt på att det kunde vara en fråga, vilket ju också märks i Jesu lite yrvakna goddag-yxskaft-svar till den där kanaaneiska mamman som bad Jesus befria hennes demonbesatta dotter.

Först i mötet med denna kanaaneiska mamma blev väl vår Herre på allvar medveten om att det inte var tillräckligt att vara sänd endast till de förlorade fåren i Israel, något som vår Herre tidigare kanske inte ens hade haft anledning att ifrågasätta.

Det är för övrigt pga sin nyvunna övertygelse om ickejudars plats i Guds förbund som Paulus ansågs vara villolärare när han sa sanningen – sanningen om att i Kristus är varken jude eller grek, för i Kristus är alla ett.

I andra tider har det handlat om att på allvar göra upp med slavfrågan.

Eller att göra upp med diskrimineringen av kvinnor.
Eller att göra upp med antisemitismen.

Inget av detta har gått av sig själv, utan krävt en medveten reformationskamp. Själv tror jag att kyrkans reformationskamp i vår egen tid bland annat behöver handla om att vi gör upp med den ännu förhärskande heteronormen och blir en gemenskap sant öppen också för homosexuella och för transpersoner.

Och jag tror att visionen om Guds rike innebär att den kristna församlingen i varje tid kommer att ha, och måste ha, en reformationskamp av ena eller andra slaget. Varför då? Jo, därför att vi, den kristna församlingen, är kallad att inte bara rabbla den bön Jesus lärde sina lärjungar att be till Gud, utan att även gestalta den: ”Låt ditt rike komma.” Det är en bön som rör högst konkreta och vardagliga verkligheter, eftersom det är en bön om att Guds vilja inte bara ska råda i himlen, utan likaså på jorden.

Den kristna församlingens gemensamma kamp med tron, och i tron, tänker jag är möjlig för att livets Gud själv är med i kampen, men jag tror också att den faktiskt innebär en ständigt pågående kamp med Gud– eller snarare med våra bilder av Gud.

För det finns bilder och namn på Gud som kan stärka och ge näring åt visionen om Guds rike, liksom det finns bilder och namn på Gud som kan förminska och dölja denna vision.

I brottningen vid Penuels vadställe sökte Jakob ett namn på Gud. Vad han vann genom det sökandet och i den brottningskampen var ett nytt namn på sig själv. Han fick ett nytt namn, och en skadad höft.

För vi kan knappast räkna med att gå helt oskadda – än mindre oförändrade – ur den kampen.