04 nov Känd av Gud – en betraktelse i allhelgonatid
Betraktelse av Stefan Albinsson vid minnesgudstjänst i Allhelgonatid
Norrmalmskyrkan den 3 november 2018: Vårt evighetshopp
Hesekiel 37:14
Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land.
Då skall ni inse att jag är Herren.
Psaltaren 116:7, 9
Kom till ro, min själ, Herren har varit god mot mig. […] Jag får vandra inför Herren i de levandes länder.
Uppenbarelseboken 22:5
Och det skall inte mer bli natt.
Lukasevangeliet 12:4–7
Jesus sade: ”Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.”
Att vara sedd av, att vara känd av, att vara tillhörig något som är mer varaktigt än alla omständigheter och tillfälligheter; något starkare än alla makter; än alla krav och pålagda, påtvingade förväntningar.
Att vara tillhörig själva livets ursprung och yttersta förutsättning.
Att få vara hos Gud.
Jag tror att det är det Jesus vill säga till dem han idag kallar sina vänner med sitt tal om hårstrån och sparvar och vem som är den enda som är värd vår fruktan.
När Jesus berättar om de där små sparvarna står han med fötterna stadigt rotade i den judiska rabbinska tradition, där det finns liknande ordspråk. Och Jesus ansluter sig till ett välkänt sätt hos rabbinerna att resonera, som även förekommer på flera ställen i Nya testamentet, och som innebär att man går från det mindre väsentliga till det som är betydligt viktigare.
Alltså: Om Gud redan har sådan omsorg om små sparvar, hur stor omsorg skulle då Gud inte ha om sin egen avbild – människan?
Om nu Gud till och med känner antalet hårstrån på ditt huvud, hur mycket mer känner då Gud inte din glädje över det vackra i livet, din oro över nära och kära och dig själv, din rädsla för mörkret och döden, din längtan efter kärlek och närhet, din hemligaste önskan om ett sant och helt liv?
Om nu Gud till och med känner antalet hårstrån på ditt huvud, hur mycket mer känner då Gud inte vem du verkligen är? Och vad du hoppas att vara? Och vad du redan är i Guds eviga nu?
Sedd av Gud. Känd av Gud. Tillhörig Gud i liv och död.
Genomälskad av Gud i liv och död och uppståndelse.
Och det skall inte mer bli natt.
Det är det hopp som kyrkan genom alla tider har burits av, och som tidigare generationer av kristna har förmedlat till oss så att det hoppet får fortsätta bära oss, och bäras i oss.
Och det skall inte mer bli natt.
Men också på vägen dit – genom natten, genom tomheten, genom mörkret och genom våra helveten – går den uppståndne och levande Herren med oss. Den uppståndne går med oss alla dagar till tidens slut, och bortom tidens slut. Och vi ska få vandra inför Herren i de levandes länder.
Aposteln Paulus skriver på ett ställe i Nya testamentet om ett hopp som inte kan komma av sig. ”Hoppet sviker oss inte”, skriver han i Romarbrevets femte kapitel. Varför kan inte det hoppet svika?
För att vårt förnuft säger att det är så? Nej.
För att vår tankeförmåga säger att det är så? Nej.
För att all logik säger att det är så. Nej.
Detta hopps fasthet beror på något annat än vårt förnuft, eller vår tankeförmåga eller våra logiska resonemang. Det har sitt ursprung och sin grund i och får sin näring från något helt annat: Guds kärlek.
Paulus skriver:
Hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.
(Romarbrevet 5:5)
Det är ett hopp som inte ens vårt tvivel kan övervinna, för Guds kärlek är starkare än såväl vår tro som våra tvivel eller vår misströstan. Guds kärlek är större än våra hjärtan och våra samveten. Gud själv är detta hopps ursprung och fullbordan.
Och Nya testamentet vittnar om det som är mer bestående än döden eller utslocknandet:
Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(Första Korinthierbrevet 13:13)
…och kommer fortsätta att vara det största, också när det fullkomliga kommer och det begränsade förgår.
Kärleken kommer också fortsätta att vara det största, också då vi inte längre ser i en dunkel spegelbild, utan ansikte mot ansikte.
Sedd av Gud, känd av Gud, tillhörig Gud – i tid och evighet.
Genomälskad och genomströmmad av levande Gud, som ensam är odödlig och evigt ljus.