Jesu budskap om kärlek – en predikan om att vara älskad

01 feb Jesu budskap om kärlek – en predikan om att vara älskad

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 1 februari 2015
Temagudstjänst: Jesu budskap om kärlek

Femte Moseboken 7:6–8
Du är ett folk som är hel­gat åt Her­ren, din Gud. Dig har Her­ren, din Gud, ut­valt att va­ra hans dyr­ba­ra egen­dom framför al­la and­ra folk på jor­den.

Det var in­te för att ni är ett större folk än and­ra som Her­ren fäste sig vid er och ut­val­de er – ni är ju det mins­ta fol­ket av al­la. Men Her­ren äls­ka­de er och vil­le hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och be­fri­a­de dig ur fa­ra­os, den egyp­tis­ke kung­ens, våld.

Psaltaren 145:8–13
Nådig och barmhärtig är Her­ren, sen till vre­de och rik på kärlek. Her­ren är god mot al­la, barmhärtig mot allt han har ska­pat. Her­re, allt du har ska­pat skall tac­ka dig, di­na trog­na skall lov­sjunga dig. De skall ta­la om ditt ri­kes ära och förkun­na din väldi­ga kraft, så att al­la lär känna din makt, ditt ri­kes ära och härlig­het. Ditt ri­ke står i al­la ti­der, ditt välde från släkte till släkte.

Första Johannesbrevet 4:7–19
Mi­na kära, låt oss äls­ka varand­ra, ty kärle­ken kom­mer från Gud, och den som äls­kar är född av Gud och känner Gud. Men den som in­te äls­kar känner in­te Gud, ef­tersom Gud är kärlek. Så up­pen­ba­ra­des Guds kärlek hos oss: han sände sin en­de son till värl­den för att vi skul­le få liv ge­nom ho­nom. Det­ta är kärle­ken: in­te att vi har äls­kat Gud ut­an att han har äls­kat oss och sänt sin son som förso­nings­of­fer för våra syn­der.

Mi­na kära, om Gud har äls­kat oss så, måste också vi äls­ka varand­ra. Ing­en har någon­sin sett Gud. Men om vi äls­kar varand­ra är Gud all­tid i oss, och hans kärlek har nått sin full­het i oss. Han har gett oss sin an­de, och därför vet vi att vi förblir i ho­nom och han i oss. Vi har sett och kan vitt­na om att Fa­dern har sänt sin son att rädda värl­den. Om någon bekänner att Je­sus är Guds son förblir Gud i ho­nom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.

Gud är kärlek, och den som förblir i kärle­ken förblir i Gud och Gud i ho­nom. I det­ta har kärle­ken nått sin full­het hos oss: att vi kan va­ra frimo­di­ga på do­mens dag, ty sådan som Kristus är, såda­na är vi i den­na värl­den. Räds­la finns in­te i kärle­ken, ut­an den full­kom­li­ga kärle­ken fördri­ver räds­lan, ty räds­la hör sam­man med straff, och den som är rädd har in­te nått kärle­kens full­het. Vi äls­kar därför att han först äls­ka­de oss.

Lukasevangeliet 7:40–43
Je­sus sade till fariseen Simon: ”Si­mon, jag har något att säga dig.” – ”Säg det, mästa­re”, sa­de han. ”Två män stod i skuld hos en pen­ning­utlåna­re. Den ene var skyl­dig fem­hund­ra de­na­rer, den and­re fem­tio. När de in­te kun­de be­ta­la ef­terskänk­te han skul­den för dem båda. Vil­ken av dem kom­mer att äls­ka ho­nom mest?” Si­mon sva­ra­de: ”Den som fick mest ef­terskänkt, skul­le jag tro.” – ”Du har rätt”, sa­de Je­sus

Vi har här i Norrmalmskyrkan just nu en temaperiod som vi kallar ”Jesu budskap”. Och jag tror inte det för någon av oss här kommer direkt som en blixt från en klarblå himmel om jag säger att en väsentlig del av Jesu budskap handlar om kärlek och att Jesus uppmanade sina lärjungar att älska.

Jesus sade att det största och viktigaste budordet i Bibeln är: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.” Det är det första och största budet, och så tillade han: ”Sedan kommer ett bud av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna” (Matteusevangeliet 22:33–40), dvs. dessa två bud är liksom grunden eller utgångspunkten för allt annat i Bibeln. Det är som om Jesus säger att utifrån dessa två bud, som tillsammans brukar kallas ”det dubbla kärleksbudet”, ska allt annat i Bibeln läsas, tolkas och tillämpas.

Men samtidigt: Genomgående i Bibelns texter om att älska Gud och medmänniskan är att kärleken inte börjar med vår kärlek. Det finns något som till och med kommer före det dubbla kärleksbudet. Det finns så att säga en ännu stadigare grund under grunden. Kärleken börjar inte med det dubbla kärleksbudet om att vi ska älska Gud och våra medmänniskor. Kärleken börjar med Gud själv. Grunden under grunden är att Gud, som är kärlek, har älskat oss och fortsätter att älska oss med en oändlig kärlek.

Våra mer eller mindre framgångsrika försök att ge andra människor kristlig kärlek är på sin höjd ett Credo, en trosbekännelse. Vår kärlek till andra kan få vara en trosbekännelse om vem vi tror att Gud är.

När vi visar våra medmänniskor kristlig kärlek är det detta vi bekänner: ”Jag tror att Gud är kärlek. Och jag tror, eller vill försöka tro, att trots att jag inte särskilt ofta ens kan fatta det, älskar Gud mig oändligt; att Gud älskar mig med mer kärlek än vad som någonsin kan rymmas inom lilla mig. Därför ger jag dig, medmänniska – vem du än är – en del av detta enorma överskott av Guds kärlek till mig, eftersom jag helt enkelt inte kan härbärgera all denna Guds kärlek till mig inom mig själv.”

När jag till den här gudstjänsten skulle välja en text från evangelierna om vad Jesus undervisar om kärleken kunde jag i stort sett ha tagit vilken text som helst i evangelierna där Jesus talar om kärlek – för budskapet är i stort sett ett och detsamma i alla de texterna. Nämligen: ”Älskade kristen, du kan älska eftersom du själv redan är genomälskad – av Gud. Och Gud har bevisat sin kärlek till dig genom att efterskänka all din skuld, bortse från all din otillräcklighet och alla dina misslyckade, gudsförnekande försök att nå målet på egen hand eller att leva det perfekta livet.” Där tror jag vi har kärnan i Jesu buskap om kärlek: ”Du kan älska eftersom du själv redan är genomälskad av Gud.”

Den temaperiod som vi just nu har i Norrmalmskyrkan om Jesu budskap är föranledd av en inriktningsplan som Norrmalmskyrkan antog i höstas. I vår inriktningsplan står det bl.a.: ”Allt vi gör skall präglas av en tydlighet som kristen kyrka och av Jesu budskap om kärlek, efterföljelse och nåd.”

Och då kan det ju vara läge att på allvar fundera på vad vi som kristen församling uttrycker till varandra och till människor som vi når genom vår verksamhet och vår mission. Är det vi säger, det vi gör och på det sätt vi gör är ett försök att uttrycka att vi är älskade – att vi är älskade med Guds outgrundliga kärlek? Eller är det vi säger och det vi gör och på det sätt vi gör det snarare ett försök att tala om hur duktiga vi är i vår kyrka?

Jag tänker mig att det är två diametralt motsatta budskap. För om det är så att det vi egentligen försöker uttrycka med våra ord, handlingar och verksamheter här i kyrkan är: ”Vi är duktiga”, då kommer vi faktiskt med ett förtryckande budskap, hur trevligt vi än har förpackat det. Det utestänger andra som inte känner att de kan leva upp till vår trevliga, felfria standard, och det förtrycker vår egen frihet och binder oss själva i rädsla därför att vi hela tiden måste försöka överträffa vår egen duktighet och ingenting får gå fel. Men rädsla finns inte i kärleken. Inte ens rädslan för att göra fel.

Men om det vi säger med våra ord och handlingar och verksamheter som enskilda kristna och som kyrka är: ”Vi är älskade, och det vi gör, säger och är är inget mer än våra tafatta och våra mer eller mindre lyckade försök att inte bara behålla denna Guds överflödande kärlek till oss för oss själva” – då kommer vi med befrielse. För då handlar inte vårt kärleksbudskap om oss själva, och om vad vi förmår eller inte förmår. Då handlar istället vårt kärleksbudskap om Gud – den Gud som är kärlek och som älskar med oändlig kärlek. Då innebär vårt budskap befrielse också till oss själva – eftersom vi slipper att försöka leva upp till det perfekta som vi ju ändå aldrig kommer att kunna leva upp till.

För det är inte vi som är kärleken. Vi är inte kärleken, men vi är älskade. Gud är kärlek! Och jag tänker mig att det vi gör, är och säger som enskilda kristna och som församling, på sin höjd kan vara ett vittnesbörd om den Gud som älskar oändligt.