Kärleksförvandlingen – en predikan om att vara en ny skapelse i Kristus

26 feb Kärleksförvandlingen – en predikan om att vara en ny skapelse i Kristus

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 26 februari 2017
Fastlagssöndagen: Kärlekens väg

Höga visan 8:6–7
Stark som döden är kärle­ken, li­del­sen obe­vek­lig som gra­ven. Dess pi­lar är flam­man­de eld, en ljung­an­de låga. Mäkti­ga vat­ten kan in­te släcka kärle­ken, flo­der kan in­te sve­pa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärle­ken, vem skul­le ring­ak­ta ho­nom?

Andra Korinthierbrevet 5:14–21
Kristi kärlek lämnar mig ing­et val, ty jag har förstått att om en har dött för al­la, då har al­la dött. Och han har dött för al­la, för att de som le­ver in­te mer skall le­va för sin egen skull ut­an för ho­nom som dog och uppväck­tes för dem.

Därför bedömer jag in­te läng­re någon på människors vis. Och om jag också har upp­fat­tat Kristus på det sättet, så gör jag det in­te nu läng­re. Den som är i Kristus är alltså en ny ska­pel­se, det gam­la är förbi, något nytt har kom­mit. Allt det­ta har sitt upp­hov i Gud, som har förso­nat oss med sig ge­nom Kristus och ställt mig i förso­ning­ens tjänst. Ty Gud förso­na­de he­la värl­den med sig ge­nom Kristus: han ställ­de in­te människor­na till svars för de­ras över­trädel­ser, och han anförtrod­de mig bud­ska­pet om den­na förso­ning. Jag är alltså Kristi sände­bud, och Gud ma­nar er ge­nom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt förso­na er med Gud. Han som in­te viss­te vad synd var, ho­nom gjor­de Gud till ett med syn­den för vår skull, för att vi ge­nom ho­nom skul­le bli till ett med Guds rättfärdig­het.

Markusevangeliet 10:32–45
Jesus och hans lärjungar var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: ”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.”

Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ”Mästare, vi vill be dig om en sak.” – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade han. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.” Jesus sade: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?” De svarade: ”Ja, det kan vi.” Jesus sade: ”Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.” När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

”Vi går nu upp till Jerusalem”, för…

…alla folk skall strömma dit, folkslag i mängd skall komma, och de skall säga: ”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar. Hans stigar vill vi följa. Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Kom, alla av Jakobs ätt, låt oss vandra i Herrens ljus!”
(Jesaja 2:2e–5)

Den här profetian om en helt ny världsordning – fredens och rättvisans världsordning – som ska utgå från Guds heliga stad Jerusalem, finns att läsa både i Jesajabokens andra kapitel och i Mikabokens fjärde kapitel. Alla jordens folkslag skall strömma upp till Jerusalem för att där ta emot Guds Torah, Guds undervisning. Och då ska såväl Israel som folken äntligen lära sig ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att handla, ett nytt sätt att vara.

Ett nytt sätt att tänka: att tänka gott, att tänka fred, att tänka gott om sina medmänniskor och alltid sträva efter att söka försoning.

Ett nytt sätt att handla och verka: att vi börjar använda våra resurser, våra förmågor och våra verktyg och hjälpmedel inte i våldets tjänst, inte i rivalitetens tjänst, utan till att ge näring och uppbyggelse åt fler än oss själva; att smida om våra såväl bildliga som bokstavliga svärd till plogbillar; våra spjut till vingårdsknivar.

Det kan ju låta lätt och enkelt. Det är det inte.

Det handlar om en total omvandling inte bara av svärden och spjuten i sig, utan även en omvandling av oss själva: vårt sätt att tänka; vårt sätt att tala; vårt sätt att agera; ja, hela vårt sätt att vara – ett helt nytt slags existens. Kanske kan vi rentav säga att det handlar om att bli ett helt nytt slags människa.

Bibelns ord för detta är ”omvändelse”, vilket verkligen betyder precis vad det låter som: att vända helt om och börja vandra i en ny riktning, att slå in på en helt ny väg. Inte bara att gå lite mer åt höger eller lite mer åt vänster, utan att börja gå i helt motsatt riktning än tidigare.

Paulus skriver i ett av sina brev om att de kristna ska bära fram sina egna kroppar som tempeloffer till Gud. Hur då?  Jo, genom en förvandling av hela deras sätt att tänka. Han skriver:

Jag ber er vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.
(Romarbrevet 12:1–2)

Men är det möjligt? Är en sådan omvandling av hela ens sätt att tänka – hela ens sätt att vara – möjlig? Om inget annat så påstås det åtminstone i Bibeln att det är möjligt. Ja, det är inte möjligt i vår egen kraft, men Gud har för oss öppnat möjligheten att omskapa oss till något helt nytt och annorlunda. Som Paulus skriver i dagens episteltext:

Den som är i Kristus är en helt ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud…

I denna Guds totala omvandling av vår varelse som individer, men också en omvandling av Jesu lärjungar som kollektiv (dvs. en kärlekens inte bara reformation, utan en kärlekens transformation av kyrkan som en levande, dynamisk organism i världen) har Jesus visat vägen. Jesus går före och han ber sina lärjungar att följa efter. Han ber dem att följa med honom, upp till Jerusalem – där som folken aldrig mer ska övas för krig, utan istället ta upp sina svärd, inte för att strida, utan för att smida om dem till jordbruksredskap.

Jesus ber sina lärjungar att gå dit han själv går. Han ber dem att vara där han själv är: i kärleken – den kärlek som så ofta blir missförstådd. Den blir ständigt missförstådd eftersom den inte stämmer med vårt gamla inlärda sätt att tänka; den kärleken är, för att anknyta till Paulus ord om förvandlingen av våra tankar något som världen ser som ”en oanpassning” – och som därför kommer att bli hånad och bespottad och kanske till och med korsfäst. Kanske kommer världen göra allt för att ta kol på och begrava denna konsekventa kärlek som inte vill anpassa sig efter världens gamla, trista våldsordning, men evangeliet är att kärleken i så fall genom Guds Ande ändå kommer att återuppstå – om än inte förrän på tredje dagen, för den kärleken är inte bara ”stark som döden” (Höga visan 8:6). Den är starkare än döden!

I detta att vara kristen kyrka eller kristen församling – dvs. att vara Jesu lärjungar som går tillsammans i gemenskap på väg mot fredens stad – ligger en dubbel kallelse. Den ena delen av vår gemensamma kallelse är att hålla benhårt fast vid det gamla. Den andra delen av vår kallelse är att ständigt tänka nytt.

Vad är det gamla som vi ska hålla fast vid och inte vika bort ifrån en tum? Jo, det bud som inte är nytt, utan ett bud som Jesu lärjungar har varit ålagda att följa från allra första början, nämligen budet: ”Älska varandra” (Johannesevangeliet 13:34; 1 Johannesbrevet 2:7; 2 Johannesbrevet v. 5–6).

I vad ligger då det ständigt nya: Jo, det ständigt nya är att ständigt upptäcka nya områden i världen inom vilka kärleken hittills har satts på undantag – och nu menar jag inte kärlek endast som en romantisk känsla, utan som en djup, genuin, livsomvandlande kraft.

Ibland har det varit de kristna – enskilda kristna eller församlingsgrupper – som har gått i bräschen att börja praktisera kärleksbudet på dessa nyupptäckta områden trots motstånd och förakt. Trots motstånd och förakt har de benhårt hållit fast vid kärleksbudet de hört från början. Och trots motstånd och förakt har de tagit med sig detta bud till områden där de upptäckt att det budet inte tidigare har praktiserats, eller i alla fall inte har praktiserats där på väldigt länge. Ibland har det varit kristna – enskilda kristna eller församlingar – som har börjat praktisera kärleksbudet på nyupptäckta områden, men ibland, ja, ganska ofta faktiskt, har det varit andra människor av god vilja som först har nyupptäckt dessa åsidosatta områden, medan Jesu lärjungar – tyvärr mer som regel än som undantag – har hakat på pinsamt långt efter (och ibland rentav varit de som stått för det hårdaste motståndet) och först väldigt sent upptäckt att också detta nyupptäckta område inte kan eller får undantas från kyrkans mission att förkunna evangelium för allt skapat (Tillägg till Markusevangeliet 16:15).

Själva områdena i sig är egentligen inte nya. Det nya ligger i att Jesu lärjungar (ibland som de första, oftare först efter att de blivit väckta av andra människor av god vilja) upptäckt ett område som de inte tidigare sett är ett område där kärleksbudet behöver bli praktiserat.

Låt mig ta bara några sådana exempel på upptäckta områden:

Slaveriet
Det tog faktiskt ganska lång tid innan det gick upp för större delen av kristenheten att slaveri knappast är förenligt med det kristna kärleksbudet; att Herrens kallelse till sin kyrka att älska också inkluderar kampen att sätta slavarna fria. Idag är det en självklar och knappast ifrågasatt uppfattning att slaveri inte är förenligt med kristen människosyn.

Jämställdheten
I de allra tidigaste kristna församlingarna hade människor möjlighet att inneha samma slags ämbeten eller ledarskap oavsett kön, men ganska snart (faktiskt redan under nytestamentlig tid) förleddes de kristna att anta samma könsmaktsordning i kyrkan som rådde i världen för övrigt. Och sedan rann det ena seklet iväg efter det andra, innan alltfler församlingar och samfund till slut började inse det kärlekslösa i att låta frågan om en person kan vara ledare i församlingen avgöras av huruvida den personen råkar vara utrustad med testiklar eller med äggstockar.

Miljön
För inte alltför många decennier sedan kom fler och fler att upptäcka att Guds skapelse – vår naturliga livsmiljö – är ett område där kärleksbudet knappt hade praktiserats alls. Sent omsider började fler och fler upptäcka, som en helt ny tanke, det som för oss idag nog är en mer eller mindre självklarhet, nämligen att det inte funkar att bara härska över skapelsen och lägga den under sig, utan att vi är kallade att även älska den; att vi är kallade som Jesu lärjungar, i enlighet med den tro vi säger oss erkänna i första trosartikeln, att med ord och handling bekänna att Gud har skapat inte bara himlen utan också jorden; att vi är kallade att älska och vårda den planet som är vårt givna hem i Guds universum. Skulle inte något annat vara att förneka tron på Gud som Skaparen?

Hbtq
Vi behöver inte gå tillbaka särskilt många år i tiden för att komma till den period då kyrkor, samfund och församlingar började inse att frågan om hbtq-personers rättigheter och plats i samhälle och kyrka var ett område där församlingarna alltför länge tänkt sig att helt andra lagar och bud än kärleksbudet borde tillämpas.

Det här vara bara några få exempel. Och vi kan ju fundera på om det finns något sådant slags område som Jesu lärjungar just nu precis börjar upptäcka.

Kanske ett sådant nyupptäckt område skulle vara frågan om vår djurhållning; frågan om djurens rätt, vilken bland annat veganrörelsen har satt fingret på. Ännu är detta något som kan bemötas med skepsis, hån eller ses som något allmänt konstigt även av många av Jesu lärjungar, men det skulle inte förvåna mig om det inom loppet av ett eller ett par decennier kommer att bli mer norm än undantag att leva veganskt – också i kyrkan. Jag säger inte att det självklart kommer att bli så – eller att det kanske ens bör bli så – och jag erkänner att jag själv äter kött, i alla fall än så länge. Min poäng här just nu är att ingen av förvandlingarna av några av de områden som jag har nämnt är något som bara har skett automatiskt.

Förändringen – i alla fall inom kyrkan – har skett först efter att några enstaka kristna eller enskilda församlingar har sett att det är ett område på vilket Jesu lärjungar ännu inte har tillämpat det kristna kärleksbudet. Och förvandlingen har inte slagit igenom stort – förändringen har inte blivit norm – förrän motståndarna till förändringen har tömt alla sina argument (vilka inte sällan har understötts av såväl bibelord som hävdvunna traditioner) för varför just detta område är ett område där inte kärleksbudet är tillämpbart.

Om vi backar tillbaka till det där med slaveriet – något som väl nästan varenda kristen kyrka i hela världen idag anser helt strider mot den kristna kärlekstanken – så är det ett typexempel på en sådan förändringsprocess. Länge verkade det som att de som ville behålla slaveriet skulle vinna kampen; att det var de som hade den rätta tolkningen av kristen tro på sin sida.

Jesus själv talade ofta om slavar. Men försök att hitta ett enda ord av Jesus i Bibeln där han uttryckligen fördömer slaveriet, eller ens ger en liten hint om att slaveriet är förkastligt. Du kommer inte att hitta något sådant bibelord! Och ändå är ju slaveri något som nästan alla kristna tar fullständigt avstånd från idag. Trots att skriftstödet inte var särskilt stort (om vi med skriftstöd menar antalet bibelord som uttrycker en negativ inställning till slaveriet som institution) drog den kristna församlingen med tiden den fulla konsekvensen av det kristna kärleksbudet. Kristi kärlek lämnade Jesu lärjungar helt enkelt inget annat val än att fördöma slaveriet. Men den förändringen skedde inte utan kamp.

Förändringen skedde inte utan att de som ville avskaffa slaveriet fick utstå förakt och bli förlöjligade – både av människor innanför som utanför kyrkan, de fick rentav höra att de förvanskade Guds ord.

Men kärleken är starkare än till och med döden. Mäktiga vatten kan inte släcka den, floder kan inte svepa bort den. Vilken kärlek? Vår kärlek? Knappast. Men däremot Guds kärlek i Kristus Jesus. Och vi får vara ”Kristi sändebud”.