30 maj Kom ihåg att andas – en pingstdagspredikan
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 28 maj 2023
Pingstdagen: ”Den heliga Anden”
Johannesevangeliet 7:37–39
På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.
Apostlagärningarna 2:1–4
När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
Sedan ungefär tio år tillbaka anlitar jag en personlig tränare. Han är otroligt pedagogisk, kunnig, inkännande och noggrann. På våra PT-timmar ägnar vi mycket tid åt ren teknik, med syfte att öka såväl styrka som hypertrofi, och att förmå mig att våga mig utanför min bekvämlighetszon, men med så lite skaderisk som möjligt.
Förutom att vara kunnig och noggrann har min tränare dessutom en ängels tålamod. Lugnt och sansat, och utan minsta irritation i rösten, påminner han mig ständigt om sådant som han redan har påmint mig tusen gånger om under de år han har tränat mig. Och bland allt det han gång på gång får påminna mig om finns det en sak som löper som en röd tråd, från den allra första gången jag anlitade honom och fram till dags dato. Jag undrar faktiskt om det har funnits en enda PT-timme då han inte har behövt säga det:
”Stefan, kom ihåg att andas.”
Ja, tänk att det ska vara så himla svårt att komma ihåg denna den mest naturliga saken i världen. Det är ju den enda sak vi alla har gjort varenda sekund allt sedan vi föddes: andats.
Och kanske är inte heller pingstdagens budskap egentligen svårare eller märkligare än just detta: ”Kom ihåg att andas.”
Jag är säkert inte ensam om att ibland få för mig att den heliga Anden är något främmande, ett extra tillägg eller ett konstigt påhäng till kristen tro och liv. Men Anden är snarare det mest självklara, det bekanta och nära, vilket ju framgår redan i den gulliga berättelsen i Första Moseboken, när Gud fick för sig att forma en skulptur lik honom själv av en handfull jord:
”Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” (Första Moseboken 2:7)
Och nog är det så att ytterst få av oss upplever vår egen andning som något främmande, ett extra tillägg eller ett konstigt påhäng till våra liv, eller hur?
Kanske var pingstdagens viktigaste och största mirakel att Jesu lärjungar äntligen tillät sig att andas. Och Guds Ande, som manifesterade sig i församlingen där i Jerusalem för tvåtusen år sedan, var ingen annan Ande än den Ande som varje vår får naturen att explodera i växtlighet och liv (Psaltaren 104:30).
Det var ingen annan Ande än den som uppväckte Jesus från de döda (Romarbrevet 8:11).
Det var ingen annan Ande än den som inspirerade Jesus att förkunna ett glädjebud för de fattiga och ge de förtryckta frihet (Lukasevangeliet 4:18–19).
Det var ingen annan Ande än den som oavbrutet andas i samstämmighet med vår egen ande (dvs. med vår personlighet, vår identitet) och hjälper oss att upptäcka och bejaka att vi är Guds barn (Romarbrevet 8:16).
Samtidigt säger det ju sig själv att om vi bara skulle andas in precis hela tiden, så skulle det till slut ta kål på oss. Det finns kristna som mer eller mindre ägnar all sin vakna tid åt att anmäla sig till den ena kristna uppbyggelsekonferensen efter den andra, eller inte läser några andra texter än bibeln (och möjligen en och annan lovsångtstext på kyrkväggen), eller inte gör något annat än åker på retreater, plockar med sin Frälsarkrans eller går på pilgrimsvandringar. Fenomenen och de andliga formerna kan se olika ut, men i grunden handlar det om samma sak: att de ständigt och jämt andas in.
Ja, det kanske inte tar kål på dem rent bokstavligen, men man kan verkligen fråga sig vad som är den bestående nyttan av detta ständigt inandande.
Och likaså det motsatta: om vi bara skulle andas ut precis hela tiden, skulle även det ta kål på oss. Översatt till det kristna livet: om vi inte gör något annat än ger ut och ger ut; alltid ”ställer upp” för allt och alla; alltid sätter andras behov och önskemål framför våra egna – ja, då är frågan om vi inte till slut kolar vippen.
Ett sådant ständigt utandande, kan säkert väcka andras uppskattning och vi kan kännas oss stolta över allt beröm, men i längden är det totalt utarmande.
Att komma ihåg att andas handlar alltså om att tillåta sig både att andas in och att andas ut. Att tillåta sig att se att det finns såväl tid som behov för både att ta in och att ge ut, och att det är själva den rytmiska växlingen av in- och utandning som är själva grejen att andas.
Men vad ska vi säga om de där till synes mer extraordinära fenomenen i kyrkans liv som brukar kallas Andens gåvor, ”karismerna”, som till exempel tungotal, profetia och olika slags kraftgärningar? Ja, vad ska vi säga om dem? Man brukar säga att den moderna pingströrelsen startade i Los Angeles år 1907. Det är förstås en sanning med modifikation. Dels hade detta föregåtts av liknande händelser i t.ex. Kansas, och dessutom har de så kallade karismerna alltid brukats, mer eller mindre frekvent, i hela den kristna kyrkan, i såväl dess ortodoxa som i dess katolska och i dess protestantiska gren.
Men hur som helst: där i Los Angeles, i en gammal övergiven kyrkobyggnad som nu mest bara användes som lagerlokal, uppstod i kretsen kring den afroamerikanska predikanten William Seymour den rörelse, som kommit att kallas för den moderna pingströrelsen.
Rörelsen fick förstås både anhängare och kritiker. Och det som kritiserades av såväl andra kyrkor som av skribenter i lokalpressen var framför allt två saker:
Det ena som kritiserades, och som var en kritik som vi kanske kan förstå, var själva de uppseendeväckande fenomenen, som tungotalet, de extatiska uttrycken och att outbildade lekmän kunde ställa sig i talarstolen och predika lite hur som helst. Och oavsett om vi håller med om den kritiken eller inte, är väl ett prövande, förnuftigt och kritiskt sinnelag mot all verksamhet i kyrkan i sig en nådegåva. Man måste verkligen inte köpa allt. Men dessutom kanske vi kan tillåta oss att vara så generösa mot varandra att vi inser och accepterar att vad som passar och funkar för vissa människor, varken passar eller funkar alls för andra.
För någon är det lättast och mest naturligt att uppfatta och glädja sig åt den livgivande Andens rörelse i syrenernas doft och blomning. För någon annan i en Bachkoral. För ytterligare någon annan i tungotal (vare sig man uppfattar det som något övernaturligt, vad som nu menas med det, eller som ett i allra högsta grad förklarligt psykologiskt fenomen). För någon annan i omläsningen av ens favoritroman (vare sig den romanen nämner ordet Gud eller inte). Eller i fascinationen över ett matematiskt problem. Eller…
Som den gode Paulus uttryckte saken: ”Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.” (Första Korinthierbrevet 12:6).
Men det som pastor Seymour och de övriga pingstvännerna verkligen kritiserades för; det som ansågs vara den allvarligaste invändningen mot den nya pingströrelsen och dess bönemöten, och det som vissa belackare till och med ansågs vara djuriskt, det var att pingstvännerna inte höll på ras-segregeringen.
Den hårdaste och starkaste kritiken mot denna nygamla rörelse handlade om att svarta och vita bad och firade gudstjänst tillsammans på lika villkor och utan åtskillnad. Detta uppfattades så onaturligt och frånstötande, så när det senare kom vita predikanter från södern, vilka så småningom tog över pingströrelsen, satte dessa upp gränser och ordningar genom att föra den här spontana, fria rörelsen mot en mer såväl hierarkisk som fundamentalistisk riktning. Och dessa gränser och ordningar handlade i huvudsak om rassegrering, könsmaktsordning och betoning av den vite mannens överhöghet.
All mänsklig verksamhet (och andlighet är i allra högsta grad en mänsklig verksamhet) behöver förstås ordningar av något slag, inte minst för att skydda de minsta och mest värnlösa. Men dessvärre är det inte bara Anden som blåser vart den vill. Även våra ordningar och gränser har en tendens att börja leva sitt eget ohämmade liv så att dessa ordningar och gränser ibland rentav blir viktigare för oss än det som de hade för avsikt att skydda och värna.
Aposteln Paulus kände sig en gång nödgad att tillrättavisa en vad vi nog kan kalla för ”andligt överhettad” församling. Och i ett av sina brev till dem, i vilket han försöker komma till rätta med vissa saker som höll på att urarta i deras gudstjänstliv, påminner han dem om Gud. Han skriver:
”Gud är inte oordningens Gud…”
Och nu kanske vi kan tro att han skulle skriva: ”…utan ordningens Gud”. Men det skriver han inte. I stället skriver han:
”Gud är inte oordningens Gud, utan fridens/fredens.” (Första Korinthierbrevet 14:33)
Och kokar man ner det hela till det allra mest väsentliga är det väl egentligen det enda som all god spiritualitet ska syfta till och användas för (och egentligen det enda som avgör huruvida det är en god andlighet eller ej): att forma fred, gemenskap och samhörighet, med varandra och med allt vad anda har i hela Guds myllrande skapelse. All annan andlighet, som inte har fred, gemenskap och samhörighet högst upp på agendan, gör vi väl i att betacka oss för – både för vår egen och för världens skull.